Dansk dominans inom byggnadskonsten

Hur kommer det sig att en dansk kombination av konsulter vågar sig på att projektera och erbjuda en konstruktion, som går långt utöver allt som tidigare prövats – och blir tagna på allvar?

Den frågan har Sture Samuelsson och Bo Göran Hellers försökt att finna svar på.

Den unge premiärministern i Italien, Matteo Renzi, har åter väckt frågan att bygga hängbron mellan Kalabrien och Sicilien, den så kallade Messina-bron. Skälet för att välja en hängbro är ett betydande djup i sundet, som försvårar anläggningen av stöd och som är strömt med virvlarna Scylla och Charybdis, vilka en gång hotade att dra Odysseus i fördärvet.

Denna bro blir inte bara längst i världen mellan pylonerna, som den nu är projekterad 3,3 km, utan är särskilt märkvärdig då den också ska bära spårbunden trafik. I detta avseende är spännvidden tre gånger större än de längsta hängbroarna i Japan, som bär de tunga Shinkansen-tågen mellan öarna. Flera färdiga förslag föreligger, däribland ett från den danska arkitektbyrån Dissing & Weitling i samarbete med teknikkonsulten COWI A/S, även denna dansk, från 2005.

Hur kan det komma sig att en dansk kombination av konsulter vågar sig på någonting så oerhört som att projektera och erbjuda en konstruktion, som går långt utöver allt som tidigare prövats – och bli tagna på allvar? Ja, det måste finnas en trovärdig bakgrund med referenser i den aktuella riktningen. Men därutöver också en trovärdig och grundläggande kompetens, helst med en lång historia, som behövs för att tackla okända domäner. Tydligen uppfyller danskarna dessa krav, vilket är imponerande men kanske också lite överraskande. Den danska kulturen är så radikalt annorlunda än vår, den svenska, som präglas av en ansvarskänsla på gränsen till försiktighet. I Danmark gränsar självkänslan till egensinne – man är djärv tack vare sin övertygelse om egen excellens.

Just denna kombination av konsulter står för en närhet mellan design och konstruktion som också har avsatt bemärkta exempel på den svenska marknaden, som den eleganta öppningsbara Universitetsbron i Malmö, liksom en svängd järnvägsbro på Botniabanan och den originella Munksjöbron i Jönköping. Blivande broar av samma danska märke är den nya Skurubron och den viktiga Hisingsbron i Göteborg, som utgör en förutsättning för stadens fortsatta språng över älven.

Vår tes är att den danska framgången grundas på den sammanhållning av arkitektur och konstruktion som också vi har hävdat, dock med mindre framgång, i undervisning och tillämpning. En höjdpunkt med detta perspektiv inträffade under 30-talet, då Salomon Kasarnowski och Ernst Nilsson signerade flera stolta broar i Stockholm. Yngre försök i samma riktning gjordes med Tessinskolan vid Vägverket, vars uppgift var att säkra kvaliteten hos broar och vägar. En triumf för dess chef, arkitekten Mats Edblom, var förverkligandet av Höga Kusten-bron, speciellt linjeföringen på norra sidan som fick en estetisk lösning med inhängt spann, trots en viss fördyring. Brons konstruktör var återigen COWI A/S (Anton Pedersen), ett utmärkt exempel på svensk/dansk samverkan, som utforskar gränserna mellan formgivning, innovation och den omgivande och spektakulära miljön. Tråkigt nog har verksamheten vid Tessinskolan upphört.

Kan man hävda, att det innovativa draget hos dansk arkitektur har ett personligt ursprung? Ja, en vägröjare för modernismen var arkitekten Arne Jacobsen, död 1971. Hans verksamhet övertogs av arkitekterna Hans Dissing och Otto Weitling, som förde den ursprungliga, och djärva tendensen vidare. Denna var i sanning revolutionerande mot en solid polyteknisk bakgrund, förutsättningen för realismen i de många projekt, som har förverkligats under decennierna. Parallellt med utvecklingen av den danska kompetensen skedde en motsvarande framväxt i London av en spelare på världsscenen, nämligen konsultföretaget Ove Arup. Grundaren var en dansk invandrare, utbildad i Köpenhamn (examen 1922) och tidigt präglad av intryck från Le Corbusier och Walter Gropius, den förre ingenjör, den senare arkitekt, vilka utmanade sin samtid med radikal byggnadskonst.

För att belysa modernismens genombrott kan det vara upplysande att gå tillbaka till den grund för byggnadskonsten som lagts på Polyteknisk Læreanstalt (nuvarande DTU). En pionjär är Asger Ostenfeld, som konstruerade broar med inslag av betong redan mot slutet av 1800-talet. Hans nu verksamma ättelägg Klaus Ostenfeld, tidigare direktör i COWI A/S och senare president i IABSE (International Association of Bridge and Structural Engineering), har markerat sin kompetens i förverkligandet av Stora Bält-bron, även i detta fall innehållande en hängbro med spännvidd (>1 600 m) i världsklass. En tidigare och stor byggare av broar mellan danska öar var Anker Engelund, professor i byggnadsstatik, död 1961. En genomgång av de många projekten visar stor inbördes likhet – det är helt enkelt samma bro med stålbåge i det breda spannet för sjöfart, som upprepas gång på gång. Grundläggande för all verksamhet är det materialkunnande som initierades av Edouard Suenson. Av stor akademisk tyngd är det arbete med optimala konstruktioner som har förts fram av Mogens P Nielsen och Erik Reitzel. Den sistnämnde genomförde konstruktionerna av La Grande Arch i Paris, vars arkitekt var Johan O von Spreckelsen.

Genom en nära samverkan mellan konstruktör och arkitekt förs byggnadskonsten framåt – denna insikt har gett dansk kultur ett genomslag runt om i världen, även i Sverige. Men det är ett uttryck för elitism, som har fått kritik även i Danmark. Liksom hos oss har man där anlagt ett antal nya universitet, spridda över landet, för att ta emot en större andel av den ungdom som söker akademisk meritering. Nu finns åtta. Men denna utsmetade modell för utbildning möter nu kritik – en ledande företrädare för danskt näringsliv, Flemming Besenbacher (ordf Carlsberg), yrkar på en nedskärning till tre universitet med filialer, varav ett ska vara DTU. Alternativet är ett akademiskt proletariat och sjunkande prestationer, eftersom elitismen ska bort. Mot detta står traditionen, som har bjudit på en spännande resa med lysande prestationer. Har vi någonting att lära av detta dilemma?

Text: Sture Samuelsson & Bo Göran Hellers, tredje resp. fjärde innehavaren av professuren i Konstruktionslära vid Arkitekturskolan, KTH

Referens: “To BRIDGE – the Danish way”, The Danish State Railways and the Road Directorate Copenhagen, 1986 ISBN 87-7491-194-5

Den blivande Messinabron:

• Arkitekter Dissing+Weitling, Konstruktör Cowi A/S, Danmark.
• Fri spännvidd mellan pylonerna 3 300 meter, 60 procent längre än världens nu längsta bro, Akashi Kaikyo.
• Brons totala längd mellan kablarnas ändförankringar är cirka 5 kilometer.
• Pyloner av stål, höjd 399 meter. Jämför med Empire State Building 383 meter (inklusive spiran).
• Varje huvudkabel mäter 1,2 meter i diameter, 349 delkablar uppbyggda av 127 cirka 5 millimeter höghållfasta trådar av kalldraget stål.
• Brobanans bredd 60 meter, 4 motorvägsfiler, nöd- och servicefiler, dubbelspårig järnväg.
• Bärförmågan utnyttjas till 78 procent för egentyngden och 22 procent för trafiklasten.
• Sommartid är bron cirka 3 m längre än nominellt, på grund av värmen, och sjunker cirka 1,7 meter