Standarder för geodata – till vilken nytta?

Standardisering är viktig för att samhället ska fungera, men vad är en standard, hur används de och till vilken nytta? Vad betyder ISO, CEN, SIS, OGC, IFC och CityGML? Om det känns rörigt bör du läsa vidare!

En ökad digitalisering förutsätter att geodata enkelt kan utbytas mellan olika samhällsaktörer. Ett av nyckelområdena för att åstadkomma detta är standardisering. Det återfinns till exempel i den nationella geodatastrategin 2016-2020, som tagits fram av Lantmäteriet och Geodatarådet. Bland annat anges att ”grundläggande geodata är öppna, aktuella, riks­täckande, standardiserade, av efterfrågad kvalitet, lät­tillgängliga samt effektivt använda.”

Varför standardisera?
Standardisering kan ibland kännas tungt och tidskrävande, men är nödvändigt för att underlätta samverkan och datautbyte. Att beskriva, anpassa och tillhandahålla geodataprodukter enligt standarder är ända sättet att på sikt få till stånd effektiva datautbyten och användning av data från olika aktörer.  Detta låter ju väldigt bra, men hur ska det gå till i praktiken? Det är viktigt att identifiera både kort- och långsiktiga samhällsnyttor med att använda respektive standard, till exempel genom minskade bygg- och projekteringskostnader och enklare tillgång till digitala planeringsunderlag. För att uppnå detta krävs samarbete.

Vad är en standard?
Överenskommelser mellan två eller flera personer/organisationer kring tillverkning, tillhandahållande och sätt att producera produkter och tjänster kan i princip kallas en ”standard”.  Standarder kan dock delas in i tre huvudtyper: formella standarder, informella standarder och de facto standarder.

Formella standarder är standarder framtagna av officiella internationella eller nationella standardiseringsorgan, till exempel ISO (den internationella standardiseringsorganisationen), CEN (en av de europeiska standardiseringsorganisationerna) och Swedish Standards Institute, SIS, som ansvarar för standardiseringen av geodata i Sverige. Sverige kommer vid årsskiftet även att få en central roll inom den internationella standardiseringen. ISO har beslutat att Sverige får ansvaret för sekretariat för geodata och ska leda det internationella standardiseringsarbetet.

Så kallade informella standarder är standarder framtagna av andra organisationer vars huvuduppgift är att utveckla standarder inom sin verksamhet och som är internationellt accepterade. Ett exempel på detta är standarder för geodata framtagna av OGC (Open Geospatial Consortium). Se www.opengeospatial.com. Informella standarder kan i sin helhet eller delvis bli underlag för senare, formell standardisering inom till exempel ISO.

De facto standarder är till exempel produkter som tagits fram av till exempel ett eller ett fåtal företag och fått en dominerande ställning på marknaden. Ett exempel är Adobes pdf-format, som även har blivit fastställd som internationell standard, ISO 32000-1:2008. Det kan även vara funktioner som förs över från en produkt till en annan. Ett exempel är tangenternas placering på tangentbordet, kallad QWERTY ordningen, vilken har sitt ursprung i hur tangenterna var placerade på gamla skrivmaskiner.

Gemensamt för ISO, CEN och SIS är att standarder fastställs via omröstning. En arbetsgrupp bestående av experter tar fram ett utkast som skickas på remiss och ev. revideras innan den blir antagen som standard.

Egna, svenskproducerade formella standarder har endast SS (för Sverige) i titeln, t.ex. SS 667003:2015 Belägenhetsadresser – Begrepp och principer. Formella internationella och europeiska geodatastandarder blir antagna som svensk standard av SIS. Dessa standarder har SS,  EN (för Europa) och ISO i titeln, t.ex. SS-EN ISO 19131:2008 Specifikation av datamängder. De blir dock oftast inte översatta till svenska. Endast framsidan och titel är på svenska, medan innehållet är på engelska. Historik kring standardisering och processen att ta fram standarder är närmare beskrivit i Lantmäteriets rapport Standarder och standardisering av geodata – en översikt, nr LMV 2016/6.

Att använda en standard
Standarder är i princip inte obligatoriska att följa om det inte hänvisas till dem i lagstiftning eller andra regelverk. De är därför normalt frivilliga för organisationer och företag att använda om inte annat anges. Det är behovet av samverkan med andra som styr användningen av standarder, till exempel inom vid byggandet av nationell infrastruktur för geodata.

Att säja att ”vi måste följa standarden” är inte så enkelt som det kanske låter. En standard har typiskt ganska få instruktioner avseende vad som är obligatorisk och tvingande, men innehåller olika valmöjligheter att beskriva eller tillhandahålla data. En standard ska därför inte ses som ett regelverk där allt måste följas, men som ett ramverk som anger vilka data som skal/kan/bör tillhandahållas, beroende på vad man kommer överens om.

Svenska standarder
SIS har publicerad flera än 75 standarder, rapporter och handledningar inom geodataområdet som anger hur data ska beskrivas, struktureras och kodas för insamling, lagring och datautbyte för till exempel väg- och järnväg, adresser, detaljplaner, markägande och rättigheter, datakvalitet och metadata. För att underlätta arbetet att införa standarder har SIS nyligen tagit fram rapporten Relevanta standarder för geodata – en vägledning avseende de mest central standarder och handledningar för viktiga vid byggandet av nationell infrastruktur för geodata.

SIS tekniska kommitté för geodata ansvarar till exempel för den formella standardiseringen av geodata i Sverige, se www.sis.se/TK323, och den tekniska kommitteen för fysisk planering ger ut standarder inom planprocessen, se www.sis.se/TK501. Det finns dessutom ett flertal informella standarder av stor betydelse för t.ex. GIS och BIM (byggnadsmodellering), 3D geometri och visualisering, såsom IFC och CityGML standarderna. Det spelar i princip ingen roll för samverkan om det rör sig om en formell eller informell standard eller andra specifikationer och dokument.

Att läsa en standard
Standarder kan vara mycket teoretiska och kräva specialistkunskaper för att tillgodogöra sig innehållet. Det finns därför behov för översiktliga beskrivningar, handledningar, rekommendationer och riktlinjer för hur respektive standard ska användas inom till exempel svensk geodatasamverkan. Några sådana handledningar har redan tagits fram av SIS, t.ex. rörande dataspecifikationer och metadata, se www.sis.se/TK323, men flera kan behövas.

Samarbete är nyckeln till succé
Det viktigaste för effektiv samverkan är samsyn och överenskommelser mellan producenter och användare kring att beskriva och utbyta data på ett överenskommet sätt. Kritiskt ställningstagande baserat på praktiska lösningar är en förutsättning för effektiv användning av geodatastandarder inom samhällsbyggandet.

Erfarenheter från andra områden visar att den potentiella nyttan med standardisering är stor. Ett effektivt samarbete mellan alla aktörer inom samhällsbyggnadsområdena är nyckeln för att åtstadkomma en effektiv användning av geodata inom samhällsbyggandet.

Jesper M. Paasch, forskningssamordnare, Lantmäteriet och universitetslektor, Högskolan i Gävle

jesper.paasch@lm.se, jesper.paasch@hig.se