Minska gapet mellan uppförandekoder och praktik

Ansvarsfulla leverantörsled kräver juridiska och praktiska insatser för att byggbranschen ska kunna hålla takt med det nya redovisningskravet.

Trots byggbranschens internationalisering tar tilltron till uppförandekoden fortfarande över de juridiska och praktiska insatserna som krävs för att bolag ska kontrollera sina globaliserade leverantörsled idag. Svenska bolag agerar för det mesta inte förrän media har uppdagat oegentligheter och granskat leverantörsledet. Uppföljnings- och efterlevnadsstrukturer utifrån sociala och miljömässiga hänsyn är fortfarande en av de stora utmaningarna för byggbranschen med inköpskontor och leverantörer i högriskländer.

Det kommande redovisningskravet för så kallade icke-finansiella aspekter avkräver en konkretisering och en beskrivning av den uppförandekod som bolaget följer och hur företaget granskar sina leverantörer för att identifiera, förebygga och mildra negativa hållbarhetskonsekvenser. Redovisningskravet i dess nya form kommer omfatta flera av de svenska byggföretagen (då kravet på fler än 250 anställda och en omsättning som överstiger 350 MSEK torde vara uppfyllt avseende flera utav byggföretagen).

Den granskning som kommer vara behövlig att genomföra kommer kräva inte bara en expertis inom ämnen som mänskliga rättigheter, anti-korruption, arbetsrätt och miljö men också en ordentlig juridisk satsning rent avtalsmässigt och för varje rättsområde som omfattas av en hållbarhetspolicy. Rapporten ska ange bland annat resultat av tillämpningen av policyn, de väsentliga risker som rör dessa frågor och hur företaget hanterar riskerna.

Då byggföretagen de senaste åren har tillvaratagit de fördelar som utländska köp ger, har det skett en påtaglig ökning av leverantörskedjor utomlands. Den riskutvärdering och riskhantering som kommer att krävas av företaget till följd av redovisningskravet, kommer behöva omfatta företagens leverantörskedjor. De största byggföretagen kan idag göra inköp hos mer än 50 000 leverantörer, utav vilka flera är aktiva i högriskländer. Därtill, bör det understrykas, att byggbranschen, i sig själv, hör till de branscher som anses vara av högrisk avseende mänskliga rättigheter, anti-korruption, arbetsrätt och miljö. Påtagliga risker finns ur ett säkerhetsperspektiv för arbetstagare på byggföretag. Även ur ett miljöperspektiv finns hög risk för negativ inverkan med anledning av de stora mängderna av naturresurser som utnyttjas och de volymer avfall som generas som riskerar att påverka den biologiska mångfalden.

Det är därför av vikt att ha en kartläggning och riskprioritering av sina leverantörer (inklusive satelliter: underleverantörer) i länder som exempelvis Indien och Kina, visserligen tillväxtmarknader samtidigt som dessa fortfarande har en väldigt hög risk inom hållbarhetsområdet. Kartläggningen blir nödvändig för att avgöra framtida sociala och miljömässiga investeringar i förhållande till bolagets leverantörsled samt den faktiska riskexponeringen.

Redovisningskravet i den kommande svenska lagstiftningen är inte unik. Den 1 oktober 2015 trädde den brittiska lagen The Modern Slavery Act i kraft för första gången. Den nya lagen ställer ett antal tuffa krav på bolag kring hur de hanterar frågor som exploaterad arbetskraft, människosmuggling och trafficking även i sina leverantörsled. Lagen föreskriver en hög grad av transparens i arbetet som rör just ansvarsfulla leverantörsled. De svenska bolagen med verksamhet i Storbritannien måste nu bredda sitt arbete med mänskliga rättigheter för att också få med de stora riskerna med modernt slaveri. Det handlar ofta om att granska situationen för de lägsta skikten i tillverkningskedjorna och här mäta slaveririskerna.

Mot bakgrund av tillämpliga och kommande regelverk, som också kräver legal rådgivning, bör processer och rutiner nu etableras.

Inte sällan är det leverantörer eller underleverantörer till svenska företag som gjort sig skyldiga till barnarbete, slavliknande arbetsvillkor eller annat olagligt utnyttjande, för att inte tala om allehanda miljöbrott. För det mesta reagerar inte företagen förrän medierna har uppdagat oegentligheterna. I det kommande redovisningskravet för så kallade icke-finansiella aspekter, som tillämpas första gången under det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 2016 och omfattar ungefär 1 600 svenska bolag, måste företagen konkretisera och beskriva den uppförandekod som bolaget följer och hur företaget granskar sina leverantörer för att identifiera, förebygga och mildra negativa hållbarhetskonsekvenser.

För att redovisa i enlighet med de nya kraven, bör förutom en hållbarhetspolicy, vilken de flesta byggföretag antas ha, även uppföljningsprogram etableras. De grundläggande momenten i ett uppföljningsprogram är:

De grundläggande momenten i ett uppföljningsprogram är:

• Tydlighet gentemot högriskleverantörer genom systematisk information och utbildning kring avsikt med sin uppförandekod och dess uppföljning. Här måste tydligt understrykas varför och hur detta avses göras.
• Annonserade och oannonserade (bör stå i kontraktsklausuler) revisioner utförda av sakkunniga inom sociala & miljöfrågor, och hög landsmässig kunskap speciellt i förhållande till ovan angivna länder.
• Handhållningsprogram/förbättringsprogram tillsammans med leverantören där bolaget som köpare tillsammans med leverantören försäkrar sig om stegvis förbättring inom områden som avviker.

FN:s Global Compact som över 200 svenska bolag anslutit sig till, har de senaste två åren med diverse stickprov av några tusen av sina anslutna bolag dragit slutsatsen att konkreta åtgärder fortfarande är en bristvara och gapet mellan uppförandekoder och praktiska åtgärder alldeles för stort. Vi vill se att detta gap nu minskar och att så många svenska byggbolag som möjligt investerar i praktik och juridik för sina leverantörsled och istället för att släcka bränder arbetar förebyggande. Leverantörs- kartläggning, utvärdering och uppföljning är avgörande för företag i byggbranschen. Både för att kunna ha kontroll över ekonomin och för att kunna bedriva hållbara affärer.

Text: Assur Badur och Parul Sharma, advokatfirman Vinge