Vilken sorts stad bygger vi?

Stockholms flyttströmmar har radikalt bytt riktning genom åren – från innerstaden ut till förorten under 1950- och 1960-talet och därefter en u-sväng in mot staden igen från 1980-talet. Detta har kraftigt påverkat den sociala utvecklingen i staden.  Hur ska vi bygga för att skapa trivsamma och attraktiva stadsdelar i hela staden? Frågan är högaktuell då befolkningen förväntas öka till 3,4 miljoner inom 30 år.

”Ingen bor här för alla bor där” sjöng Ebba Grön i början av 1980-talet som en kritik mot hur 1950- och 1960-talets stadsplanering resulterat i att Stockholms nya cityområde var tämligen dött efter klockan sex på kvällen. De gamla bostadshusen på nedre Norrmalm, eller Klarakvarteren som det brukar kallas för, hade ersatts av kontorskomplex och väldiga parkeringshus som avspeglade den tidens anda: arbeta i staden och bo i förorten.

Fram till 1950-talet bodde de flesta av huvudstadens invånare innanför tullarna, alltså det som ses som innerstaden och har Stockholm som postadress. På kort tid skulle detta att drastiskt komma att förändras när nya stadsdelar och bostadsområden byggdes utanför tullarna på tidigare obebyggda skogs- och ängsmarker (utöver några enstaka gårdar, hus eller torp).

Detta stadsbyggnadsideal – med inspiration från den amerikanska förortsdrömmen –avspeglade sig i så gott som alla svenska städer men var som allra tydligast i Stockholm. Vällingby och Farsta byggdes utifrån idén om ABC-staden – A för arbete, B för bostad och C för centrum – och sågs som framtidens boende. I samma veva byggdes många andra nya bostadsområden där bokstäverna A och C inte var lika framträdande. Det blev mest B vilket innebar att de flesta antingen tog bilen eller den nya tunnelbanan in till Stockholms city för att arbeta eller handla.

Från ren glädje till no-go-zon

Under alla förhållanden var flytten till de nya bostadsområdena ett ovillkorligt positivt inslag för många. Att få lämna den omoderna en- eller tvårummaren på Södermalm och komma ut till en modern fyrrummare i Hagsätra eller Rågsved med en för den tiden förbluffande standard var för många en ren glädje.

Men säg den glädje som varar. När dusch, badkar, frysbox eller köksfläkt blivit alldagliga inslag i bostaden infann sig efter ett tag en känsla av att det inte fanns så mycket att göra i stadsdelen eller bostadsområdet. I slutet av 1960-talet och under 1970-talet började kritiska röster höjas mot hur städerna byggdes och förorten drogs in i en framväxande kritik där sprickorna i det moderna samhällsbygget skulle avslöjas.

Det började pratas om sovstäder och betongförorter och de stigmatiska bilder av förorten som idag blivit så normaliserade och vi knappt tänker på det har sitt ursprung från denna tid. Men vad var det egentligen som hände och hur kunde tanken om att bygga bort ojämlikhet genom goda bostäder åt alla på bara några decennier växla till segregerade förorter, utsatta områden och dagens prat om ”no go-zoner”?

Mix av samhällsklasser

Att försöka ge ett fullödigt svar på den frågan skulle kräva långt mer utrymme än vad som ges här men det går inte att förstå dagens boendesegregation utan att belysa efterkrigstidens stadsutvecklingsideal och svårigheterna med stadsplanering och styrning. Från år 1965 och tio år framåt byggdes en miljon nya bostäder i Sveriges städer och till en början var flyttströmmen till dessa nya områden tämligen heterogen utifrån såväl klassmässiga som geografiska aspekter. Det var en mix av både arbetarklass- och medelklassfamiljer som antingen flyttat från delvis förslummade och ohälsosamma innerstadsdelar eller från mindre bruks- och industriorter. Det finns en logik i detta. Om man vid mitten av 1960-talet ville flytta till staden eller redan bodde i staden och kanske ville ha en större och modern bostad var hyresrätter i de nybyggda förorterna i stort sett det enda alternativet.

Under en kort period kunde en diversearbetare bo granne med en chefredaktör. Det som sedan hände var följande: 1970-talets lågkonjunktur gjorde att den skattade samhällsexpansionen kom av sig. Dock fortsatte bostadsbyggandet i stor skala samtidigt som allt fler villor och radhus byggdes i städernas ytterkanter. Det blev oattraktivt att bo i de nybyggda flerfamiljshusen och villa- och radhusboende kom under 1970-talets mitt att framstå som det goda alternativet för den som hade det lite bättre ställt. Detta medförde i sin tur att många människor som hade begränsade valmöjligheter hamnade i nybyggda flerfamiljshus som i flera fall stod halvtomma. En del av dessa människor hade dessutom sociala eller psykiska problem.

Bostadsöverskottet hade lett till att en del kommuner erbjöd nybyggda lägenheter till människor som av olika skäl hamnat utanför samhällsgemenskapen. ”Socialfallet” blev i vissa fall ett slags personifierat områdesproblem men skulle inom kort komma att ersättas av ”invandraren” i samband med att det under samma tid sågs som en passande lösning att erbjuda nyanlända flyktingar boende där det fanns gott om lediga lägenheter.

Nya rättesnören

På bara några årtionden hade stadens rörelse, för att låna begrepp från historikern Hossein Sheiban, ändrat riktning och de stadsbyggnadsideal som nyss var tidsenliga blev plötsligt otidsenliga. Från och med 1980-talet och framåt skulle staden komma att byggas utifrån andra rättesnören och en annan presumtiv framtid jämfört med 1950- och 1960-talet. Det betyder inte bara en förändring i hur stadens byggs utan också, utifrån epistemologiska betingelser, hur den betraktas. Innerstaden skulle bli mer levande och attraktiv igen och inom kort förbyttes ”från innerstaden till förorten”-andan till dess motsats.

En viktig skillnad mellan 1950- och 1960-talets flyttström till förorten och flyttströmmen till innerstaden från 1980-talet och framåt var att den senare var mer homogen utifrån klassmässiga aspekter. ”Ingen bor här för alla bor där” förändrades till ”vissa bor här och vissa bor där”. Åtskilliga av Stockholms innerstads slitna, och vissa fall förslummade hus, renoverades plus att nya bostadsområden byggdes som exempelvis Södra stationsområdet på Södermalm och innanför tullarna fick en allt distinktare social innebörd jämte den geografiska. På samma sätt fick också förorten en allt distinktare social innebörd jämte den geografiska: utanför.

Staden = innerstaden

Jag menar att detta är viktigt att förstå när vi i dag pratar om segregerade förorter och hur segregation emellanåt ses som något som enbart handlar om så kallade utsatta områden i stadens periferi. Enskilda bostadsområden är inte segregerade i sig själva utan blir det först när geografiska och sociala skillnader sammanfaller.

I fallet Stockholm har detta blivit extra tydligt och för att förstå den rumsliga ojämlikheten måste vi ställa oss frågan för vem vi bygger staden? Även om det de senaste decennierna har gjorts flera försök att bryta segregationen i Sveriges tre storstadsregioner är de att betrakta som omöjliga uppdrag, åtminstone så länge som staden huvudsakligen byggs för en framväxande välmående medelklass.

När vi bygger bostäder bygger vi också samhällen och frågan är vad för slags samhälle som byggs i dag och i framtiden. Samtidigt som allt fler hyresrätter har omvandlats till bostadsrätter har också de socioekonomiska skillnaderna ökat mellan olika stadsdelar och bostadsområden och för att komma innanför tullarna krävs som regel en mycket god ekonomi.

På sätt och vis har saker och ting ställts till rätta om vi utgår från tanken om en levande stadskärna. Stockholms city är inte längre dött efter klockan sex på kvällen och numera präglas innerstaden av ett blomstrande kafé- och restaurangliv som attraherar många. Men så fort du kommer utanför tullarna upphör det glamourösa. Det räcker med att läsa Dagens Nyheters På stan-bilaga för att inse att staden är innerstaden och inget annat.

Storstockholm förväntas växa rejält de närmsta decennierna. Enligt den regionala utvecklingsplanen för Stockholm, RUFS 2050, förväntas befolkningen öka till 3,4 miljoner om 30 år. Hur ska samhället och staden byggas för att tillgodose denna tillväxt och hur skapas trivsamma och attraktiva stadsdelar och bostadsområden i hela staden? Alla kan ju långt ifrån bo i innerstaden.

Text: Jonas Lindström, filosofie doktor i sociologi och lektor i socialt arbete vid Södertörns högskola. Jonas.lindstrom@sh.se