Samhällsplaneraren, en demokratins riddare

Kan stadsplanering lösa sociala problem? Det är en återkommande tanke sedan modernismens genombrott i början av förra seklet. Med rätt typ av hus och bostadsområden skulle misären i staden bekämpas och barnen växa upp med sol, grönska och trygga skolvägar. Ideal som utvecklades till grannskap och senare miljonprogrammets visioner. Fortfarande lever tanken om stadsplaneringens påverkan, men nu är det istället den täta kvartersstaden som lyfts fram som den ideala lösningen.

Jag är ”miljonprogramskramare”. Med tjugo års erfarenhet av epokens områden är jag övertygad om att det finns en framtid här. Om vi bara kan förflytta fokus till värden och möjligheter och ge hopp och växtkraft åt det som går åt rätt håll.

Med en tilltagande segregation och en negativ utveckling i några av miljonprogrammets bostadsområden ökar kraven på åtgärder. Och återigen talas det om stadsplanering som verktyg för att lösa sociala problem. Det är inte nytt – när moderniteten vann mark i början av 30-talet drömde planerarna om att skapa det nya samhället för den nya människan. Barnen skulle få ljusa gårdar att leka på och säkra vägar till skolan. I efterhand ser vi att det inte löste samhällsproblemen.

 Nu lyfts den gamla täta rutnätsstaden fram som stadsplaneideal. Fortfarande finns hoppet att utanförskap kan byggas bort. Då som nu missar man att segregation hör ihop med dåliga relationer mellan stadens delar.

Jag tror det beror på en sammanblandning mellan miljonprogrammets arkitektur och föreställningar om sociala förhållanden. Det har skapats en negativ förväntan som smittar av sig på dem som bor där och kräver dem på svar – varför bor du där? Eller laddar orten med något skrämmande som vilsna unga kan hämta näring ur.

Det ger utrymme för hopplöshet – det är omöjligt att förändra eftersom husen är fel. Eller för krafttag – vi måste riva och bygga något helt annat. Man missar lätt den styrka och förmåga som finns. Där engagerad fastighetsförvaltning, samhällets institutioner och boende skapat nätverk som samarbetar. Där det finns kompetenta unga med förmåga att hantera olika kulturella koder. Barn som sköter skola, är tolkar, tränar hårt och väljer bort de kriminella som väntar vid t-baneingången. Vuxna som nattvandrar, som engagerar sig.

Med ett hoppfullt perspektiv blir samhällsbyggarens roll annorlunda, men inte mindre viktig.

Även om orsakerna till segregationen inte är lokala finns fördelar med att lägga resurser lokalt. Då når man fler av dem som behöver stöd. En fastighetsägare eller kommun gör klokt i att skapa långsiktigt starka strukturer för demokrati och utveckling tillsammans med de boende. Riktade insatser med sommarjobb till unga, skapa mötesplatser för mammorna, trygga vuxna ute på natten. Lyfta och stötta allt bra som sker.

Det kommer alltid att finnas bostadsområden som anses som mindre attraktiva. Men det betyder inte att man ska acceptera att det är sämre livsmöjligheter där. Samhällsplanerarens roll blir då att vara en demokratins riddare – den som hjälper till att skapa mötesformer där de boende verkligen får makt att påverka. Som resulterar i socialt hållbara samhällen.

Text: Jorunn Rådberg, projektledare med fokus på social hållbarhet, Sweco
Epost: jorunn.radberg@sweco.se