Glappet mellan vision och verklighet

Visionsbilder av stadsutvecklingsprojekt måste granskas och medborgare måste uppmuntras till att fantisera om framtiden. Det menar Ylva Preutz Papantoni, expert inom social hållbarhet, och Robin Svensén, bostadsanalytiker, på Tyréns.

Trots olika bakgrund avseende utbildning och arbetslivserfarenhet möts de i samsynen att det finns ett glapp mellan vision och verklighet i dagens stadsutveckling.

Visionsbilder av stadsutvecklingsprojekt präglas ofta av ett generöst serviceutbud och ett myller av människor. Gärna en vacker sommardag eller en fin vinterkväll med avsaknad av regn, vind och snöslask. Störande element i form av papperskorgar och vägskyltar brukar inte ges utrymme i dessa. Fenomenet gav upphov till undersökningen Glappet mellan vision och verklighet (2017), finansierat av Sven Tyréns Stiftelse, med fokus på stadsbyggnadsprojekt och visionsbilder i Storstockholm. En intressant idé tyckte jag, och bestämde mig för att fråga Ylva Preutz Papantoni och Robin Svensén: Vad är glappet mellan vision och verklighet?

I motsats till vad Ylva Preutz Papantoni och Robin Svensén hade trott låg vision och verklighet nära varandra rent fysiskt. Hon, utifrån ett socialt hållbart perspektiv, och han, med ett ekonomiskt perspektiv, har dragit slutsatsen att glappet består av det folkliv som visionen förutspår, men som i verkligheten uteblir.

Glappet består även av de ekonomiska drivkrafter som i varierande grad påverkar stadsbyggnadsprojekten. Trots olika bakgrund avseende utbildning och arbetslivserfarenhet möts de i samsynen att det finns ett glapp mellan vision och verklighet i stadsutvecklingen.

Glappet tydliggörs när promenadstråk och myller av människor blir folktomma transportsträckor, när sprudlande torg blir parkeringsplatser eller när serviceutbudet, under planeringsprocessens gång, minskar.

Robin Svensén menar att det är viktigt att exploateringsgraden står i relation till allmänna ytor och serviceutbud. Risken är stor att grönytor, förskoleplatser, torg och butikslokaler överutnyttjats när exploateringen är feldimensionerad. Visionsbilder ska heller inte ses som styrmedel. De innehåller detaljer värda att försvara men även otydligheter som bör ifrågasättas. Glappet visar att det byggda liknar visionen. Istället är det folklivet som i verkligheten inte följer visionen.

Dialog och transparens
Jag vill att vi funderar på hur pass verklighetsförankrade visionsbilder är och hur dessa ska kunna uppmuntra medborgare till deltagande. Då glappet påverkas av intressekonflikter och ekonomiska drivkrafter är ett transparent arbetssätt av stor betydelse för planeringsprocessens trovärdighet. Om medborgare ska kunna acceptera förändringar i stadsutvecklingsprojekt, i de fall där verkligheten skiljer sig från visionsbilden, bör de få en inblick i varför vision och verklighet inte ligger nära varandra.

Ylva Preutz Papantoni menar att visionsbildernas detaljrikedom bör öka successivt över tid med hjälp av avstämningar med olika intressenter. Det skulle möjliggöra för medborgare att mer fritt fantisera om olika platsers framtid innan stadsutvecklingsprojekten realiseras.

Det räcker inte med en visionsbild för att skapa förutsättningar för folkliv. Detta sker endast genom engagerad planering där kunskap om det sociala livet tas tillvara. Planering är inte statisk och de långa planeringsprocesserna innebär att trender inom stadsbyggnadsutveckling tillkommer och försvinner innan en vision har hunnit bli verklighet. I denna kontext bör vi därför lyfta betydelsen av tidiga och löpande dialoger mellan olika intressenter, värdet av att planera långsiktigt (fysiskt och socialt) samt att anta ett transparent arbetssätt. Kanske kan vi på så sätt minska glappet mellan vision och verklighet?

Text: Sofie Rådestad, Utredare Social hållbarhet, Tyréns

sofie.radestad@tyrens.se