Vi behöver en bred bostadspolitisk överenskommelse

I valrörelsen slapp vi tack och lov bostadspolitik. Inget parti gav något opportunistiskt vallöfte. Partierna betonade att det krävs en bred bostadspolitisk överenskommelse efter valet.

Det är lätt att tänka sig att en sådan överenskommelse ska innehålla ett antal förslag om regeländringar och ändringar i skatter och subventioner. Vi tänker som om samhället är en maskin som vi kan få att göra rätt saker genom att trycka på några knappar och vrida på några rattar. Forskarna antas ha tagit fram kunskap om samband som gör att vi vet precis vad olika åtgärder leder till.

Men tänk om det inte finns några sådana samband? Hur ska vi tänka då?
I ett första steg måste partierna komma överens om vad man vill åstadkomma. Låt oss anta att man vill att bostadsbyggandet ligger kvar på en hög nivå, men att det nu ska byggas mycket mer blandade områden med olika upplåtelseformer och kvaliteter. Det ska finnas ett utbud i alla prisklasser.

För att detta ska ske måste kommunerna vilja planera för sådana områden och man måste vilja att planprocesser och annat går snabbt. Både politiker och tjänstemän måste vilja detta. För det andra måste ”marknaden” vilja bygga sådana områden och erbjuda båda dyrare och billigare alternativ.

Det senare är det minsta problemet. Duktiga företag vet att de kan tjäna pengar på olika sätt och anpassar sig snabbt efter olika politiska signaler. I företagen finns också många individer som ser att dagens bostadsmarknad inte funkar bra och som gärna är med och bidra till en bostadsmarknad som fungerar för alla.

En del i en överenskommelse är rimligen också att staten är med och tar en del av riskerna i nyproduktion som vänder sig till grupper med lägre inkomster. Långsiktiga företag inser att om den svarta bostadsmarknaden växer kommer även andra svarta delar av ekonomin att växa och steg för steg försämra möjligheterna för företag som vill följa reglerna.

Hur får vi alla kommuner att vilja bygga mer och för bredare grupper?
Staten kan peka på ett egenintresse: De sociala kostnaderna sjunker om det är lättare för hushåll med låga inkomster att hitta en bostad. Man kan peka på grundläggande värderingar om lika möjligheter i samhället, om solidaritet med de som har det sämre och om ökad frihet: Värderingar som innebär att det inte är rimligt att trångboddheten för barnfamiljer med låga inkomster ökar och inte rimligt att människor har svårt att hitta en bostad där det finns jobb. Och att det inte heller är rimligt att en person med låg inkomst hindras att bryta upp från ett hopplöst förhållande på grund av att det inte går att hitta en billig bostad. Sen är det rimligen också en del i överenskommelsen att kommunerna kan få stöd om det till exempel krävs större investeringar i infrastruktur.

Sist men inte minst krävs att både kommuner och företag inser att om dom inte gör det som en bred riksdagsmajoritet vill så kommer de att dra på sig statens vrede. Då kommer smarta tjänstemän på departementen att hitta ett sätt att straffa så det verkligen känns.

Hans Lind

Photo by Jon Flobrant on Unsplash