Aktuellt rättsfall: Vem ska ha vilken klyvningslott?

Bakgrund
Efter ansökan från en delägare i ett antal fastigheter genomförde LM sammanläggning och klyvning. De två delägarna i fastigheterna var tidigare gifta och de hade då gemensamt köpt fastigheterna. På en av fastigheterna fanns bostadshus som de gemensamt bodde i under äktenskapet. Efter äktenskapsskillnaden bodde kvinnan kvar i bostadshuset med stöd av ett beslut om så kallad kvarsittanderätt enligt äktenskapsbalken.

LM sammanlade samtliga fastigheter och delade upp den sammanlagda fastigheten i två klyvningslotter varav den ena innehöll bostadshuset medan den andra lotten var en obebyggd skogs- och jordbruksfastighet. Kvinnan tilldelades sedan den bebyggda lotten där hon bodde. Tilldelningen skedde via lottning.

Mannen överklagade och ville ha den bebyggda klyvningslotten och sa följande.

• Han bedriver verksamhet i ekonomibyggnaderna på den bebyggda klyvningslotten.
• Före detta fruns verksamhet är inte realistisk samt att den inte är knuten till fastigheter.
• Han kan inte sköta jordbruksdelen utan byggnader.

Mark- och miljödomstolenkommer inledningsvis fram till att lottning inte bör användas om någon av parterna har anfört något mer konkreta skäl än den andre. Omständigheter som kan ha betydelse är om alternativen innebär olika risk för fortsatt konflikt, vem som har starkast anknytning till bebyggelsen och vem som har bäst förutsättningar att sköta gården.

Domstolen gör sedan bedömningen att mannen har starkast anknytning till byggnaderna och har största möjligheterna att sköta dessa varför mannen tilldelas klyvningslotten med byggnader.

Kvinnan överklagade och anförde att vid tillämpningen av bestämmelsen i 11 kap. 7 § FBL ska endast konkreta påståenden eller faktiska kostnader tillmätas betydelse. Hon ifrågasätter mark- och miljödomstolens uttalanden om hennes lämplighet att sköta gården. Hon har bott på och skött byggnaderna sedan äktenskapsskillnaden 2009.

Mark- och miljööverdomstolen konstaterade att målet enbart rör vem som ska ha vilken lott. Domstolen konstaterar sedan att kvinnan genom att ha bott kvar på gården sedan 2009 har den starkaste anknytningen till den bebyggda klyvningslotten varför hon ska tilldelas denna.

Mark-och miljööverdomstolen 2018-12-10, F 11564-17, laga kraft.

Upplåtelse av rätt till utfartsväg enligt 49 § anläggningslagen

Bakgrund

En ägare till en större jord- och skogsbruksfastighet ansökte hos LM om ett servitut för utfartsväg enligt 49 § anläggningslagen. Ansökan avsåg den befintliga vägen A på kartskissen. Fastigheten som sökanden ägde hade redan en rätt till utfart via den likaledes befintliga vägen B som ligger på samfälld vägmark. Den allra mesta trafiken från sökandefastigheten kom från vägen vid C på kartan varför en rättighet att nyttja vägen A skulle innebära en relativt stor vägförkortning.

LM avslog ansökan med följande motivering.

Sökandens fastighet har redan en rättsligt tryggad rätt till väg via servitut i en samfälld väg, ett så kallat andelsservitut. Servitutet sträcker sig från allmänna vägen fram till sökandefastighetens gräns i ett grustag. Den befintliga sträckan fungerar för jord- och skogsbrukstransporter även om förbättringsåtgärder vore bra, främst för transporter till ett torp på sökandens fastighet. De olägenheter med längre körsträcka, backig väg och farhågor för höga kostnader som vägen B medför innebär inte att väsentlighetsvillkoret i 49 § AL är uppfyllt för att ge rätt till väg i annan sträckning.

Mark- och miljödomstolen ansåg att LM:s beslut att ställa in förrättningen var riktigt. Generellt sett ska stor restriktivitet iakttas när det är fråga om tvångsvis ianspråktagande av egendom. I detta fall finns det inom sökandens fastighet tillräckligt bra möjligheter att ordna behövlig utfartsväg varför det måste anses saknas ett sådant påtagligt behov som det ska vara frågan om för att väsentlighetsvillkoret i 49 § AL ska vara uppfyllt. Vid denna bedömning har alternativa vägbyggnadskostnader underordnad betydelse.

Ägaren till sökandefastigheten överklagade och anförde att merkostnaden för alternativ B uppgick till 800 000 kr och att berört område vid alternativ A var en befintlig väg.

Mark- och miljööverdomstolenkonstaterade inledningsvis att en fastighets behov av väg i första hand ska lösas inom den egna fastigheten men om det är orimligt svårt eller kostsamt kan det vara av väsentlig betydelse att få rätt till väg över annan fastighet.

I fråga om merkostnader för sökandefastigheten bedömde domstolen att det på grund av osäkerheter i sökandens underlag och beräkningar inte framkommit att merkostnaderna för att använda den befintliga vägen uppgick till mer än 300 000 till 350 000 kr. Med hänsyn till detta och att sökandens fastighet är en relativt stor jord- och skogsbruksfastighet finner domstolen att det inte är av väsentlig betydelse att få rätt att använda vägen A.

Överklagandet avslogs och LM:s beslut stod fast.

Mark-och miljööverdomstolen 2018-11-13, F 9945-17, laga kraft.

Texter: Jan Gustafsson, tekniskt råd Mark- och miljööverdomstolen

Photo by Timon Studler on Unsplash