Socialt hållbar stadsutveckling – gäller det hela staden?

Det talas om social hållbarhet nästan överallt numera. I politiken, forskningen och samhällsplaneringen betonas vikten av att utgå från tanken om social hållbarhet. Med det menas bland annat att oavsett behov och förutsättningar ska alla ges lika möjligheter till en livsmiljö där de kan utvecklas, tillgodogöra sig kunskap och ha förutsättningar för en god hälsa. Och det låter onekligen som en bra tanke. Frågan är hur detta låter sig göras i ett allt mer segregerat samhälle.

Med snart tjugo års erfarenhet av att utifrån varierande infallsvinklar ha studerat olika satsningar vars syfte har varit att motverka boendesegregation kan jag konstatera två saker.

1. Segregationen kvarstår och har dessutom blivit alltmer framträdande.
2. Om alla ska ges lika möjligheter till en livsmiljö där de kan utvecklas och ha förutsättningar för en god hälsa måste vi sluta att förväxla segregationens orsaker och följder. Jag vet inte hur många gånger jag har fått kommentaren ”aha, du forskar om förorter” när jag berättat för någon att jag är sociolog och forskar om segregation. Det är som att förorten med stort F många gånger pekas ut som roten till segregationens tillkomst, vilket naturligtvis blir vilseledande.

Om segregationen överhuvudtaget ska kunna hejdas måste vi börja tänka i nya banor och inte stirra oss blinda på de platser och områden där segregationens följder syns som allra tydligast. Det är här som tanken om socialt hållbar stadsutveckling kommer in i bilden.

Med socialt hållbar stadsutveckling som kompass finns det kanske bättre förutsättningar att förstå hur boendesegregationen handlar om både ett tillstånd och en process. Det är framförallt det senare som måste belysas mer, närmare bestämt de processer som leder fram till ett segregerat tillstånd och de spåras i högre grad till välmående områden än till så kallade utsatta. Det lite märkliga är att segregationens andra sida tycks vara svår att få syn på trots att den visas på bästa sändningstid genom tv-serien Solsidan.

I min forskning har jag dessutom lagt märke till hur socialt hållbar stadsutveckling tycks gälla vissa områden mer än andra. I Stockholms stad pågår för närvarande tre omfattande stadsutvecklingsprojekt: Slussen, Hagastaden och Fokus Skärholmen. Är det bara en slump att endast det sistnämnda explicit utgår från tanken om social hållbarhet? Jag tror inte det, och det gäller att vara lite vaksam så vi inte fortsätter att stirra oss blinda på segregationens ena sida och inte glömmer bort att det krävs två för att dansa tango, för att låna ett klyschigt uttryck.

Däremot tror jag definitivt på socialt hållbar stadsutveckling som ett motgift till segregation om den gäller hela staden.

Jonas Lindström, fil. dr. i sociologi och lektor i socialt arbete vid Södertörns högskola. Dessutom verksam inom forskningsprojektet Reinvent som studerar stadsutvecklingsplanerna av södra Stockholmsregionen.

Publicerad i Samhällsbyggaren nr 2 2019