Är Crowdsourcing av fastighetsinformation lösningen på registerkartan?

Det är ingen nyhet att Lantmäteriets digitala registerkarta innehåller brister i lägesnoggrannheten för fastighetsgränser. Detta är en problematik som påverkar stora delar av samhället och är ett hinder i arbetet mot en digital samhällsbyggnadsprocess. Genom moderna metoder vill Lantmäteriet öka takten i den digitala omställningen och undersöker nu möjligheten att ta hjälp av allmänheten för att samla in fastighetsinformation, genom så kallad crowdsourcing.

I examensarbetet ”Crowdsourcing i förhållande till svensk fastighetsregisterlagstiftning” undersöks juridiska och praktiska möjligheter samt utmaningar med att använda crowdsourcing för att förbättra den digitala registerkartan. Examensarbetet genomfördes av Martin Järpedal och Olle Wigert på Lantmätarprogrammet vid Högskolan Väst våren 2024.

Dagens juridiskt gällande fastighetsgränser är de som blivit fysiskt markerade på marken och tillkomna i laga ordning. Detta innebär att många gränser som bildades under 1800-talets skiftesreformer fortfarande är juridiskt gällande. När digitaliseringen av registerkartan inleddes 1992 användes olika metoder, bland annat att äldre analoga kartor inpassades mot varandra och digitaliserades för hand. En uppenbar konsekvens av detta var att den digitala kartan fick ökad lägesosäkerhet, eftersom de millimeterbreda fastighetsgränserna i de analoga kartorna kunde motsvara flera meter i den fysiska verkligheten. Detta är en bidragande faktor till den nuvarande situationen med kraftigt varierande osäkerhet i den digitala registerkartan, där noggrannheten i förhållande till nymätningar kan variera mellan enstaka centimeter upp till tiotals meter fel. Kort sagt är osäkerheten så omfattande att den digitala registerkartan inte kan anses vara juridiskt gällande.

Genom att förbättra kvaliteten i den digitala registerkartan skulle utvecklingen av det moderna digitala samhället och övergången till en digital samhällsbyggnadsprocess kunna dra stor nytta. Konflikter om fastighetsgränsernas läge mellan grannar skulle kunna minska och marken skulle kunna exploateras eller brukas utan oro för att den fysiska gränsen inte överensstämmer med den digitala i registerkartan. Arbetet med att förbättra registerkartan pågår men tar tid. Kan crowdsourcing användas för att effektivisera detta arbete?

Crowdsourcing är i det bredare perspektivet en form av öppen massförfrågan där hjälp tas av allmänheten eller en större grupp personer för att lösa problem, söka förslag till lösningar, samla in information eller utveckla produkter och tjänster. I examensarbetet betraktas crowdsourcing som att låta myndigheter, kommuner, privata aktörer samt allmänheten samla in information om fastighetsgränser. Genom att använda crowdsourcing som metod finns en förhoppning om att öka takten i informationsinsamlingen och effektivisera arbetet med att förbättra den digitala registerkartan.

I examensarbetet konstateras att den gällande fastighetsrättsliga lagstiftningen inte specifikt behandlar crowdsourcing och att det saknas bestämmelser som förhindrar användningen av crowdsourcing som metod för insamling av fastighetsinformation. Likaså saknas det bestämmelser som tillåter att crowdsourcing används. Fastighetsregisterlagstiftningen och dess förarbeten syftar till att reglera uppgiftsansvaret snarare än specifika insamlingsmetoder. Detta ansvar återfinns hos Lantmäterimyndigheten som har huvudansvaret för att handlägga införande och borttagande av uppgifter i fastighetsregistrets allmänna del, däribland den digitala registerkartan. Därför måste Lantmäterimyndigheten ta ansvar för och säkerställa att den information som samlas in genom crowdsourcing är rättssäkert korrekt innan den kan föras in i fastighetsregistret.

”Konflikter om fastighetsgränsernas läge mellan grannar skulle kunna minska och marken skulle kunna exploateras.”

Genom intervjuer med sju yrkesverksamma respondenter från Sverige och Finland diskuterades praktiska möjligheter, risker och tidigare erfarenheter av crowdsourcing. En aspekt som identifierades av respondenterna är att dagens allmänt tillgängliga teknik med möjlighet att inhämta koordinater i huvudsak är mobiltelefoner. I Finland genomfördes 2021 ett storskaligt projekt med crowdsourcing där allmänheten uppmanades att skicka in information om gränsmarkeringar med sina mobiltelefoner. Detta resulterade i att information om över 30 000 gränsmarkeringar skickades in. I projektet konstaterades dock att lägesnoggrannheten i den inskickade informationen inte kunde bli bättre än cirka 1,5 meter, vilket inte var tillräckligt bra för att förbättra registerkartan.

En annan aspekt som uppmärksammas är att allmänhetens intresse av att delta i informationsinsamlingen är stort. Samtidigt uppstår frågor om tillförlitligheten hos den inskickade informationen. I tidigare genomförda projekt har respondenterna identifierat att andelen insamlad information vid crowdsourcing generellt är hög. Andelen information som medvetet manipulerats är mycket låg och dessutom lätt att upptäcka vid efterbearbetning, vilket gör den hanterbar i efterhand. Däremot förekommer det att kunskapsnivån hos deltagarna kan vara låg, vilket kan leda till felaktiga bedömningar när informationen skickas in. Den sammantagna inställningen hos respondenterna är att informationen som samlas in genom crowdsourcing i dagsläget enbart bör användas i vägledande syften.

Vår bedömning är att automatisk uppdatering av den digitala registerkartan med information insamlad genom crowdsourcing, idag inte är förenlig med lagstiftningen. Däremot, genom att implementera crowdsourcing i vägledande syften, finns stor potential att skapa en mer inkluderande samhällsbyggnadsprocess. Allmänheten har ofta bättre kännedom än myndigheterna om lokala förutsättningar och kan därför ge värdefulla bidrag genom att förmedla denna kunskap i förväg. Eftersom crowdsourcing är en flexibel metod, anser vi att den är mer lämplig för bredare informationsinsamling som effektiviserar processer snarare än som lösningen på ett specifikt problem. Dagens lösning på den digitala registerkartans osäkerhet är därför inte crowdsourcing, men metoden kan användas för att effektivisera arbetet mot en mer korrekt kartbild. Styrkan återfinns i att all typ av kunskap bidrar till en mer komplett bild av dagens förutsättningar.

Sammantaget visar examensarbetet att inga fastighetsjuridiska hinder råder för insamling av fastighetsinformation genom crowdsourcing. Däremot har Lantmäterimyndigheterna ett tydligt juridiskt ensamansvar att föra in och ta bort information i fastighetsregistret och måste således garantera rättssäkerheten och kvaliteten i informationen. Vår slutsats är att det krävs tydliga avväganden kring när det är lämpligt att använda crowdsourcing för att i dagsläget nå ett rättssäkert och tillförlitligt resultat.

Text: Martin Järpedal och Olle Wigert
Lantmätarprogrammet vid Högskolan Väst