Rättegångskostnader vid överklagande från företrädare för allmänt intresse

I en dom från 2017-06-15 ansåg HD att när enskild vunnit ett mål mot företrädare för allmänna intressen (tex länsstyrelse/byggnadsnämnd) i själva fastighetsbildningsfrågan, var den enskilde även berättigad till ersättning för ombudsarvoden.

Efter att LM hade beslutat om att genom fastighetsreglering överföra ett strandskyddat område till en bostadsfastighet, överklagade både byggnadsnämnd och länsstyrelse fastighetsbildningsbeslutet med hänvisning till att marköverföringen riskerade att motverka syftet med strandskyddet. Efter att MMD avslagit överklagandet så förpliktade domstolen staten att ersätta fastighetsägaren för sina ombudskostnader i enlighet med den möjlighet till det som finns i 16 kap. 14 § fjärde stycket FBL. Efter att länsstyrelsen överklagat MMD:s dom så meddelade MÖD prövningstillstånd endast avseende frågan om ersättningen för rättegångskostnaderna. Med motiveringen att paragrafens ordalydelse synnerliga skäl innebär ett högt ställt krav för att frångå huvudregeln att varje sakägare har en skyldighet att medverka i förrättningar utan rätt till ersättning för olägenheter och kostnader, ändrade MÖD MMD:s dom och avslog fastighetsägarens yrkande om ersättning för rättegångskostnader.

Med hänvisning till regeringsformen, Europakonventionen och att den tillämpliga paragrafen snart är 50 år gammal, ansåg HD att 16 kap. 14 § fjärde stycket FBL ska kunna tolkas så att ett måls juridiska eller tekniska komplexitet och stora betydelse för den enskilde, ska kunna utgöra skäl för att tillerkänna en enskild som vinner ett fastighetsbildningsmål mot företrädare för allmänt intresse, ersättning för rättegångskostnader. En grundläggande förutsättning är att kostnaderna är nödvändiga för att den enskilde ska kunna tillvarata sin rätt.

HD anförde i sin motivering bl.a. att det i förarbetena till 16 kap. 14 § FBL hänvisas till vad som gäller inom förvaltningsförfarandet, där en enskild part som regel inte har rätt till kostnadsersättning av det allmänna, eftersom det anses vara en allmän medborgerlig skyldighet att medverka i ett sådant förfarande. Med denna utgångspunkt anges att det i mål om fastighetsbildning inte kan komma i fråga att låta samma kostnadsregler gälla mellan enskilda och företrädare för allmänt intresse som mellan enskilda parter. Det allmänna bör dock i vissa särskilda situationer kunna åläggas en ersättningsskyldighet när dess företrädare förlorar mål mot enskild part. En grundförutsättning bör vara att den enskilde har haft kostnader som faller utom ramen för vad man normalt kan begära att den enskilde svarar för. Vidare bör gälla att kostnaderna har varit nödvändiga för att ta tillvara partens rätt och att kostnaderna inte kan betraktas som självförvållade. Det måste dessutom av någon speciell anledning framstå som oskäligt att kostnaderna bärs av den enskilde.

Resultatet i fastighetsbildningsfrågan vid MMD hade varit av stor betydelse för fastighetsägaren. Målet vid MMD rörde en fråga av juridisk komplexitet varför det var befogat att fastighetsägaren anlitade ett judiskt biträde. HD ansåg därför att det förelåg synnerliga skäl att tillerkänna fastighetsägaren ersättning från staten för sina ombudskostnader i samtliga tre domstolsinstanser.

Högsta domstolen, 2017-06-15, T 3957-15.

Text: Ingela Boije af Gennäs, fastighetsrättslig expert, NAI Svefa

Publicerad i Samhällsbyggaren nr 3 2017