Det talas ofta om att Sveriges landsbygd är på väg att dö ut. Många perifera områden i landet drabbas av deprivation, när byskolor och närbutiker får stänga. För att samhället ska utvecklas på ett hållbart sätt krävs det god planering och anpassning. Lagar och bestämmelser förändras i rätt riktning och strandnära områden är en attraktiv faktor, som kan nyttjas för att främja utveckling och tillväxt på landsbygden.
Det är viktigt för enskilda kommuner att kunna erbjuda attraktiva bostadsplatser. Det kan vara ett sätt att locka till sig nya invånare till perifera platser, dit människor annars inte flyttar. Landsbygdsutveckling i strandnära läge (LIS) är en del av miljöbalken (7 kap. 18§). Differentiering av lagen genomfördes 2009, vilket gör att LIS är relativt nytt sätt att arbeta. Regeringens intention med uppdateringen av bestämmelsen är att främja utveckling och tillväxt på landsbygden, med stranden som resurs. Reformen ger en ökad regional och lokal makt där kommunen får auktoritet att pröva, ge dispenser och i vissa fall upphäva strandskyddet. Med LIS kan kommunerna själva utse områden som är mer lämpliga för dispens av strandskyddet och exploatering. Dock sker det under granskning av länsstyrelsen som slår vakt om skyddets syften. Länsstyrelsen värnar om ett rörligt friluftsliv längs stranden för att se till att både människo-, djur- och växtliv inte ska påverkas negativt av ny bebyggelse, idag eller för framtida generationer. Detta gör att processen blir lång och kan hindra viktig samhällsutveckling, såsom bostadsbyggande i takt med behovet av bostäder.
Hur lagen tolkas är individuellt och kan leda till att konflikt uppstår gällande vilken definition som är den korrekta. Det är viktigt att tillgodose både allmänna och enskilda intressen och att hitta en balans mellan tillväxt och bevarande. Tillväxt är någonting som alla Sveriges kommuner strävar efter men som enbart några få lyckas åstadkomma. Mellan de beslutande instanserna, Länsstyrelsen i Gävleborg och Hudiksvalls kommun, finns idag olika perspektiv gällande vad som är den korrekta tolkningen av strandskyddet. Studier påvisar att länsstyrelsen har ett bevarandeperspektiv medan kommunen strävar efter tillväxt och vill utveckla sina mest attraktiva miljöer – strandnära tomter. I detta fall har båda sidor av intressekonflikten stöd i lagtexten med hjälp av sina respektive tolkningar. Det tyder på att maktfördelningen i samhället tar till vara olika intressen, under processen uppstår en nödvändig tröghet som har svårt att rymmas i vår allt mer effektiviserade vardag.
Ett sätt för kommunerna att locka till sig nya invånare är att marknadsföra sina attraktiva tillgångar. En stark och ihållande trend är att kunna erbjuda attraktiva bostadsområden i strandnära lägen. Det är något som många kommuner drar nytta av medan andra möts av svårigheter då den mest attraktiva marken är belägen i strandskyddade områden. I Hudiksvalls kommun möts hav och land. Det finns långa stränder och över hundra öar i arkipelagen, mäktiga blåa berg mot horisonten och en förundransvärd djup och frisk skog. Här vill man inte hålla sin vackra natur för sig själv, utan ser gärna att fler människor tar sig till kommunen både som besökande och för att stanna. Hudiksvall har haft en stillastående befolkningsutveckling under lång tid men det finns samtidigt ett behov av fler bostäder. Därför finns en stark vilja från kommunen i Hudiksvall att exploatera mark i strandnära lägen samt att möjliggöra det för andra intressenter i samma syfte. Både kommunen och invånarna ställer sig positiva till LIS och ser att det är ett bra verktyg för att utveckla kommunen samt att öka tillväxten.
I Hudiksvall möts kommunens exploatörer och privatpersoner av en försiktighet från Länsstyrelsen Gävleborg som har valt att utöka strandskyddet och tycks antagit en mer konservativ roll efter att Region Gävleborg bildats. Länsstyrelsens motiv med arbetet är att upprätthålla den framtida hållbarheten och värna om både natur och den sociala aspekten, allmänhetens rätt till stranden. Det är viktigt att tillgodose både de allmänna och de enskilda intressena samt att hitta en balans mellan tillväxt och bevarande. Frågan i detta fall är på regeringsnivå där den legitima tolkningen av lagen ska redas ut. Konflikten innebär att LIS inte kunnat nyttjas på det sätt som kommunen hoppats på.
LIS är ett verktyg som förtjänar att uppmärksammas. Kommuner som omfattas av landsbygd och mindre tätorter, blir på grund av nationens lagar begränsade från att använda sig av den kanske mest attraktiva tillgång de har; strandnära tomter. Med kunskap och större medvetenhet skulle LIS möjligen kunna användas som ett verktyg för att öka tillväxten i flera av Sveriges kommuner. Detta i begränsade och noga utvalda områden där man samtidigt värnar om att bevara och ta tillvara de värdefullaste naturområdena i kommunen. Detaljplanering kan underlätta liknande processer och efterfrågas mer och mer för att få välfungerande och planerade samhällen.
Text:
Maja Wahlgren, läser samhällsplanering vid Stockholms universitet majawahlgren@hotmail.com
Jaana Eberkvist, läser samhällsplanering vid Stockholms universitet
jaanaeberkvist@live.se