Ensamutredare är inte alltid stark

Kommunerna borde engagera sig mer i yrkeshögskolans möjligheter att utbilda kompletterande kompetenser inom stadsbyggnadsområdet. Systemet med ”ensamhandläggare” behöver överges för blandade yrkesroller i arbetslag. Nya medarbetare som har fått mycket praktik är produktiva från dag ett.  

 Även om bostadsbyggandet tillfälligt har bromsat in är de långsiktiga behoven av nya bostäder stora. Dessutom är planerna på ny eller förnyad infrastruktur omfattande samtidigt som miljonprogrammen står inför betydande renoveringar. Oavsett omfattningen av samhällsbyggandet ökar också hela tiden kraven från samhället att hantera allt fler frågor redan i planeringsstadiet. Konsekvenser för miljö-, hälsa och säkerhet måste utredas i botten. Medborgarna vill veta tidigt och mer om vad som pågår och kraven på attraktiva och trygga stadsmiljöer ökar ständigt.

I framtiden kommer kraven på att planera för ett mer behovsanpassat bostadsbyggande troligen öka. Detta innebära ännu större utmaningar för stadsbyggnadskontoren. Hur kan ett mer flexibelt utbud av bostäder skapas där kostnaderna är bättre anpassade till konsumenternas möjligheter och behov? Hur kan man i planeringen ge förutsättningar för ett billigare byggande men ändå hålla kvaliteten uppe? Hur skapas hållbara städer?

Sammanfattningsvis kommer behovet av resurser och effektiva rutiner för lång tid framöver att vara omfattande vid de kommunala stadsbyggnadskontoren. Att rekrytera, utveckla och organisera kompetens blir därför en viktig framgångsfaktor.

Kan arbetet organiseras mer effektivt?

Under en lång tid har den nya tekniken medfört att sättet att organisera arbetet i stället för att skapa ”hängrännor” blivit alltmer ”stuprörsformat”. Som handläggare är man oftast ensam om att behöva klara alla arbetsuppgifter i till exempel ett planarbete. Förutom själva kärnuppgifterna innebär detta ”enhandläggar”-system att man också själv ska sköta bland annat. all administration, informationssökning och kommunikation. Om en handläggare slutar innebär det därför ofta långa startsträckor innan någon annan kan ta vid på ett effektivt sätt.

Med tanke på att detaljplanerna kan se väldigt olika ut och vara av olika svårighetsgrad kanske detaljplanearbetet skulle organiseras annorlunda än idag där varje planhandläggare relativt ensam driver 5-10 planprojekt framåt. En stor grupp detaljplaner är ofta relativt enkla med få berörda och förhållandevis klara förutsättningar. Här handlar det vanligen om formella och administrativa rutiner utan krav på seniora handläggares inblandning. Men många och troligen alltfler planer är mycket komplicerade med många berörda och motstående intressen. Här behövs bland annat omfattande informationssökning och utredningsarbete inom många områden. Numera ställs också höga krav på kommunikation.  För denna typ av stadsbyggnadsprojekt är en arbetsmodell med en ”sakbred” och senior processledare som huvudansvarig i ett teamarbete troligen det mest effektiva. I teamet kan ingå olika specialister inom till exempel administration, GIS/BIM och kommunikation.

Rätt kompetens för rätt uppgift

Den framtida kompetensförsörjningen av de kommunala stadsbyggnadskontoren behöver kännetecknas av rätt kompetens för rätt uppgift. Det rådande ”ensamhandläggar”-systemet behöver överges på samma sätt som sker i andra samhällssektorer (t.ex. ska lärarassistenter i framtiden se till att lärare kan ägna sig åt undervisning och sjuksköterskor ska inte göra biträdesjobb). ”Använd kompetensen rätt” är också en viktig strategi i Sveriges kommuner och landstings rekryteringsrapport 2018. Det behövs ett nytänkande om vem som gör vad och därför behöver arbetsfördelningen utvecklas mellan olika yrkesgrupper.

Våra få erfarna handläggare bör ägna sig åt att lära upp de nya medarbetarna och leda de mest komplicerade stadsbyggnadsprojekten.  Övriga handläggare kan ha olika kompetensprofiler och erfarenheter. Alla behöver inte vara arkitekter eller civilingenjörer. Den alltmer mångskiftande verksamheten inom stadsbyggnad kan få stor nytta av medarbetare med annan bakgrund, både när det gäller utbildning och yrkeserfarenhet. Dessa olikheter blir en tillgång när uppgifterna är olika och svårighetsgraden skiftar.

Yrkeshögskolan som ett komplement

Det är ingen brist på kvalificerade utbildningar inom samhällsbyggnadsområdet. Över 1200 studenter med minst kandidatexamen lämnar de tekniska högskolorna och universiteten varje år. Men utbildningarna är som regel ganska teoretiska och övergripande, utan krav på praktik. Många stadsbyggnadskontor vittnar också om att det tar relativt lång tid för nyutbildade att komma in i och förstå den praktiska tillämpningen av lagstiftning och de kommunala rutinerna.

Det verkar inte vara något större problem att rekrytera nyexaminerade till planeringsområdet – åtminstone inte till de större kommunerna i tillväxtområden. Däremot är det fortfarande mycket svårt att få tag i bygglovhandläggare, exploateringsingenjörer och förrättningslantmätare.

För att råda bot på den förstnämnda bristen har under de senaste åren ett antal kommunala utbildningsorgan ansökt och fått beviljat yrkeshögskoleutbildning för bygglovhandläggare. En annan yrkesroll som utbildas inom yrkeshögskolan och där många stadsbyggnadskontor hittar sin personal är mätningstekniker. I övrigt är yrkeshögskolans stöd för de kommunala stadsbyggnadskontoren tunt till skillnad från hur det ser ut för den privata samhällsbyggnadssektorn. I fjolårets ansökningsomgång beviljades till exempel närmare 50 utbildningar inom bygg- och anläggningssektorn och närmare 20 inom fastighetsförvaltning.

Yrkeshögskolan är en eftergymnasial utbildning som kombinerar teoretiska studier med en stark arbetslivsanknytning. Utbildningarna är ofta cirka två år och 25 procent av utbildningen är praktik. Mer än 50 procent av eleverna får arbete där de har sin sista praktik. För att myndigheten för yrkeshögskolan ska bevilja medel för att driva en utbildning måste ett antal arbetsgivare erbjuda praktikplatser och uttala en vilja att anställa elever. Styrkan i detta engagemang är den direkta konkurrensfördelen om de begränsade statliga medlen.

Utbilda administratörer

Vilka kompletterande yrkesroller för de kommunala stadsbyggnadskontoren (förutom bygglovhandläggare och mätningstekniker) skulle kunna utbildas inom ramen för yrkeshögskolan? Ett förslag är att utbilda kvalificerade administratörer som kan formalia och är duktiga på att hantera dokument och digitala processer som till exempel webb-information. De kan bli en viktig stödfunktion för handläggare och kontorsledning. En intressant förebild är den utbildning till förrättningsassistent som pågår i Helsingborg. Det är ett initiativ från det statliga lantmäteriet som syftar till att komplettera bristen på förrättningslantmätare. Flera kommunala lantmäterimyndigheter både medverkar i och kommer ha stor nytta av denna utbildning.

En annan tänkbar kompletterande yrkesroll skulle kunna vara planingenjör. En tekniskt och juridiskt orienterad handläggare som kan vara ett utredningsstöd åt planhandläggare och projektledare. Historiskt har medarbetare med denna typ av teknisk kompetens ofta haft en bakgrund som vidareutbildade gymnasieingenjörer. Eftersom gymnasieingenjörsutbildningen legat nere mellan 1992 och 2011 har ett visst glapp uppstått när det gäller att fylla på med planingenjörer.

Man kan säkert tänka sig många fler yrkesroller inom det kommunala stadsbyggandet som kunde vara lämpliga för yrkeshögskolan. Men behovet måste finnas och manifesteras tydligt. Om yrkeshögskolan ska kunna hjälpa till att bredda kompetensförsörjning krävs ett stort engagemang från kommunerna.

Text: Anders Ekengren, tidigare bland annat stadsbyggnadsdirektör i Nacka, numera sporadisk konsult

andersekengren48@gmail.com