Rätt förväntningar på akademin?

Nu har det tyvärr hänt igen. Ytterligare två av mina kollegor och vänner inom universitets- och högskolevärlden har blivit sjukskrivna för utbrändhet. Är det otydliga, orimliga, ojämlika, oförenliga och outtalade krav och förväntningar på oss som är orsaken? Vad har du egentligen för förväntningar på oss?

Höstens arbete i rollen som lektor på KTH har hittills bestått av planering och genomförande av undervisning i kurser för masterstudenter och civilingenjörsstudenter. Arbetet har också handlat om planering och genomförande av forskning vid handledning av doktorander, förberedelser av intervjuer och tolkning av forskningsresultat. Artiklar har skrivits som ska skickas in till olika journaler.

Det har hållits möten och samtal som utvecklat vår verksamhet och våra medarbetare. Dessa har skapat förutsättningar för nya doktorandtjänster, samverkan med andra institutioner, universitet och högskolor samt utökad finansiering och bättre kurser. Möten med näringsliv och samhälle har skett i samband med workshops, intervjuer och konferenser. Då har erfarenheter och lärdomar utbytts. Dessutom har tid lagts att skriva populärvetenskapliga texter som publicerats i fackpress och på olika nätverksorganisationers hemsidor.

De arbetsuppgifter som jag och mina kollegor har – utbildning, forskning, arbetsledning, samverkan och spridning – värderas inte lika. Akademin värderar i stort sett bara forskningsresultat i form av publicerade artiklar och citeringar, och finansiering i form av stora anslag. Dessa faktorer är ofta direkt avgörande vid akademiska anställningar. När näringsliv och samhälle värderar vårt arbete handlar det om snabba och direkt praktiskt tillämpbara resultat.

Det är sällan som arbetet inför, under och efter föreläsningar, övningar och handledningssamtal värderas högt förutom av studenterna. Inte heller det ofta tidskrävande och konfliktfyllda arbetet att leda, styra och utveckla akademiska verksamheter och medarbetare, dvs att vara chef för en avdelning eller institution värderas högt. Att bli inbjuden som talare vid konferenser, att medverka i panelsamtal eller i workshops med näringslivs- och samhällsaktörer eller att skriva populärt om forskningsresultaten i fackpress eller bloggar värderas inte heller särskilt högt, i alla fall inte inom akademin.

Jag tror att det är oförmåga hos akademin att skapa tydliga, rimliga, jämlika, förenliga och uttalade krav och förväntningar som är orsaken till att mina kollegor och akademivänner ”går in i väggen”. Jag tror också att det finns en okunskap inom näringsliv och samhälle när det gäller hur vårt arbete värderas (och inte). Jag hoppas i alla fall att det handlar om okunskap. Annars vet jag inte hur jag ska tolka de kritiska mail och offentliga påhopp jag får från näringslivs- och samhällsaktörer som vill ha mer uppmärksamhet och fler snabba resultat.

Tina Karrbom Gustavsson, KTH