Aida Skåreby Kalaaji: Hurra for Norge!

Våren 2021 blev jag äntligen färdig civilingenjör inom trafikplanering. “Ingenjörer får jobb”, har jag blivit drillad med hela studietiden, och med diverse sommar – och extrajobb i bagaget kände jag mig lugn inför framtiden.

Nu, ett och ett halvt år senare, har jag haft tre olika jobb och varit arbetslös i totalt åtta månader. Hur blev det så här?

Jag har hört att man inte ska vara så kräsen när man är nyexad. Mitt mål känns dock inte orimligt; att jobba som trafikplanerare på kommun eller region inom en timmes pendlingsavstånd. Mitt första jobb var ett kommunvikariat i Lund på ett halvår. Därefter hade jag två möjligheter: att pendla till Hässleholm för ytterligare ett vikariat, en och en halv timme en väg, eller inom Malmö för ett underkvalificerat jobb, 20 minuters cykling bort. Jag valde jobbet i Malmö och fortsatte att söka jobb inom en timmes pendlingsavstånd.

Jag blev kallad till intervjuer, men arbetsgivarna gick alltid vidare med mer erfarna. På länstrafikbolaget jag sommarjobbat på sökte jag två tjänster; för vikariatet var jag för erfaren, för den fasta tjänsten för oerfaren. Av arbetsgivarna fick jag höra: “Ja, du är ju inte så erfaren om man säger så!”, “vi erbjuder våra nyutexade en lägre lön som de får jobba upp sen”, “vi förväntar oss att du lägger del av din fritid på att följa utvecklingen i branschen du jobbar i”.

”Det som förundrar mig är hur det kan vara sådan skillnad mellan sökprocessen i Sverige och Norge. Är det en engångshändelse eller början på en ingenjörsflykt, likt den för vårdpersonal, till vårt grannland i väst?”

Flera av dem sa att de inte kommer att anställa fler juniora samhällsbyggare resten av året. På olika mässor stod sedan samma arbetsgivare och skrek “vi vill ha dig” via goodiebags och gratispennor till studenterna, samma budskap jag fått inpräntat hela min studietid, som nu visade sig vara av en annan betydelse. Du står och pratar med killen där som tar examen om några månader som om han vore viktig för dig, men samtidigt kan ni inte anställa honom förrän han har tio års erfarenhet. Kanske dags att byta ut slagorden på tygkassen mot något som stämmer överens med verkligheten?

Jag var tvungen att inse att vad jag ville inte fanns i Skåne. Jag sa upp mig från mitt understimulerande jobb och började söka jobb i hela Sverige och hela Norge. Intervjuerna rullade in. Jag åkte upp till Trondheim för att gå på två andraintervjuer, och åkte hem med ett påskrivet kontrakt. Där fick jag höra att min kompetens var värdefull för deras fortsatta arbete med Trondheims hållbara resande. Jag blev erbjuden dubbelt så hög lön för att arbeta färre timmar. I en stad med norrsken, uteliv och fjordar.

Betyder detta att den svenska arbetsmarknaden är pest och pina för nyutexade ingenjörer? Nej. Ser man till verkligheten så har ingenjörer faktiskt goda chanser till jobb idag. Arbetslösheten är oerhört låg och majoriteten har jobb inom ett år efter examen. Från arbetsgivarens perspektiv är det också rimligt att välja någon med mer erfarenhet i bagaget. Har man kombinationen av lite is i magen och jävlar anamma går det alltså bra för de flesta nyutexade. Men det som förundrar mig är hur det kan vara sådan skillnad mellan sökprocessen i Sverige och Norge. Är det en engångshändelse eller början på en ingenjörsflykt, likt den för vårdpersonal, till vårt grannland i väst?

Nä, Sveriges arbetsgivare. Ni får nog skärpa er om ni ska locka mig tillbaka. När jag har tio års erfarenhet, då kanske det är för sent. Hurra for Norge!

Aida Skåreby Kalaaji
Trafikplanerare och samferdselsrådgiver på Trøndelag fylkeskommune