Kan vi planera för drömmar och självförtroende?

Vi måste bli bättre på att lyssna till berättelser. Då kan vi få kunskap om det där som ligger bortom det fysiska i staden. Och kanske till slut nå det som handlar om att uppfylla drömmar för människorna som bor där.

Det säger Sarah Isaksson, strateg inom social hållbarhet på Tyréns.

Vi samhällsplanerare strävar efter att bygga en så bra plats som möjligt för människor. Vi vill bygga in trygghet, självkänsla och självförtroende i den fysiska miljön. Det blir till torg, lekplatser och gröna tak. Vi vill att de som vi planerar för ska ha en så ljus framtid som möjligt. Men vad kommer vi egentligen åt med det vi bygger? Hur når vi allt det där andra? Det som handlar om uppfyllda drömmar, självförtroende och att bryta mönster. Det som handlar om tilltron till sig själv att komma in på den bästa skolan eller få det där jobbet, kan vi bygga in det i den fysiska miljön?

Jag har genomfört en intervjustudie med kvinnor i stadsdelen Vårberg i Stockholm om vad som är viktigt för dem i livet, och i förlängningen när vi planerar. Vårberg kan räknas som ett socioekonomiskt utsatt område med bland annat trångboddhet och en stor andel kvinnor med låg utbildningsnivå som står utanför arbetsmarknaden och som har en låg årsinkomst. Vi ville med studien undersöka i vilken utsträckning det är möjligt att nå kvinnor i Vårberg via olika former av dialog och hur kvinnor i Vårberg vill ta del i planeringsprocessen. Men studien är främst en berättelse om bostadsbrist, lokala hjältar och vad som egentligen är möjligt att åstadkomma i planeringen med hjälp av sociala och ekonomiska insatser.

Intervjuerna kom att handla om bostäder, bristen på utrymme, svarta kontrakt och trångboddhet. En bild av mer madrasser än golv i en liten etta målades upp av en ung tonårstjej. Det är inte svårt att förstå att det inte går att smälla i några dörrar, sätta upp några planscher eller plugga till en tenta i en sådan miljö. I innerstaden byggs stora lägenheter och takvåningar. Vi behöver ta tunnelbanan några stopp längre ut för att se bostadsbristen. Men där är den väldigt tydlig. I dag bygger vi för dem som har pengar. Från miljonprogram på 1960-talet till dagens miljonärsprogram som någon så snitsigt uttryckte det.

Det tar inte många intervjuer med kvinnor i Vårberg innan jag hittar en slags gemensam nämnare för att få tag på en bostad i Vårberg. En person som vi kan kalla Ali har ett jobb som gör att han känner många och kan hjälpa till med lägenheter.

Kanske kan en kvinna han hjälpt tidigare ha en inneboende några veckor tills saker och ting ordnat sig? Kanske kan familjen som precis blivit vräkta få några veckor på sig att flytta? Ali vet vem han ska prata med. Han har idéer och han arbetar med hjärtat före hjärnan. Alltid hjärtat först säger han och håller sig för bröstet. Bostäderna fördelas efter behovet och kölistan kanske inte behöver vara så viktig förklarar Ali för mig.

Ali kan kallas både nyckelperson eller lokal hjälte i Vårberg. Hans roll känns igen från andra områden liknande Vårberg. Vi planerare måste haka på. Vi måste ha en planprocess som möjliggör innovationer. Tillit tar lång tid att bygga upp och inget vi får gratis. I planprocesser i områden som Vårberg är Alis kontakter och känsla för kommunikation och tajming ovärderlig.

Vi planerare behöver bara bli bättre på att samverka med funktioner som Ali. Som sagt, vi behöver processer som möjliggör innovationer. Så som innovationerna som handlar om socialekonomiska incitament. Exempelvis sociala klausuler för att aktörer som byggherrar och fastighetsbolag, i samband med upprustning och byggande av bostäder anlitar unga arbetslösa som bor i området.

Intervjustudien med kvinnor i Vårberg har även fått mig att fundera på hur vi når dem som inte läser kungörelser i SvD eller DN när vi har samråd? Eller som inte talar svenska? Studien visar att själva utformningen av de bostäder vi frågade om inte spelade någon roll för dem vi intervjuade.

Bygg fler hyresrätter svarade alla samstämmigt på mina frågor, Våra barn måste kunna flytta hemifrån sa en kvinna vars två vuxna döttrar, deras pojkvänner samt små barn bodde hemma fortfarande. Jag vill inte dela rum med min svärmor sa en annan. Jag förstår att många människor har helt andra saker att lägga sin tid på än just samråd. Och det är såklart helt okej. Det viktiga är att någon ändå för fram deras intressen. Eller tydligare; att vi hittar processer i planeringen som för fram deras intressen. Jag har känslan att vi ofta vet mycket mer om naturen och djuren i de områden som vi ska bygga, men vi vet väldigt sällan lika mycket om människorna som bor där.

Men viktigt är att vi måste bli bättre på att lyssna till berättelser. Ställa oss frågorna; vem är det som bor där vi planerar? Vad har de som bor inom planområdet för förutsättningar och möjligheter? Vad har alla dessa olika människor för behov för att få vardagslivet att fungera? Inte bara vem som kommer utgöra majoriteten, utan fundera kring alla de som kommer vistas eller använda en plats. Då kanske vi får kunskap som gör att vi blir bättre på att nå det där som ligger bortom det fysiska i staden. Kanske kan vi till och med skapa processer som möjliggör för innovationer. Kanske kan vi till slut nå det som handlar om uppfyllda drömmar och självförtroende.

Min studie om kvinnor i det offentliga rummet i Vårberg sker inom forskningsprojektet Decode. Decode verkar inom Vinnovas program Utmaningsdriven innovation – hållbara städer. Decode möter utmaningar som rör krav på nytänkande i en hållbar stadsplanering och i planprocesser, med fokus på social hållbarhet.

Sarah Isaksson, strateg social hållbarhet, Tyréns.

Tidigare publicerad i Samhällsbyggaren nr 4 2017