Förenkling i en lag men inte i nästa

När det sker regelförenklingar i tillståndslagstiftning såsom MB och PBL aktualiseras frågan om hur det samspelar med efterföljande lantmäteriförrättningar. Det finns två illustrativa fall, ett nytt och ett lite äldre.  

I ett färskt fall från MÖD, F 12642-23, hade ett VA-bolag ansökt om servitut för vattentäkt mot fastighetsägarens vilja. LM bildade vattentäkts-servitutet och angav att det fanns en av Länsstyrelsen godkänd anmälan och att det uppfyllde kravet i FBL 7 kap 2 § om tillstånd.

I FBL 7 kap 2 § framgår att servitut för vattenverksamhet kan bildas genom lantmäteriförrättning om det finns ett tillstånd för vattenverksamheten enligt vattenlagen eller MB. Att denna dubbla möjlighet till markåtkomst finns beror på att man ansåg att lantmäteriförrättning normalt var snabbare och enklare än en vattenrättslig domstolsprocess när det gällde markåtkomst.

Förfarandet med anmälan istället för tillstånd i infördes i MB 11 kap 9 a § för att åstadkomma en flexiblare prövning av mindre vattenverksamheter utan att miljö- och hälsoskyddskraven åsidosätts. Även efter införandet av anmälningsplikt anses huvudregeln vara att vattenverksamhet är tillståndspliktig.

Både MMD och MÖD ansåg att en godkänd anmälan inte kan likställas med ett tillstånd. Det var heller inte uppenbart att vare sig allmänna eller enskilda intressen skadas genom vattenverksamheten. Förrättningen inställdes. När förenklingen gjordes i MB ändrades inte FBL. Om avsikten hade varit en förenkling även i FBL hade lagstiftaren ändrat även FBL, menar domstolen. FBL kräver alltså tillstånd för något som enligt MB klarar sig med en anmälan.

I ett äldre fall från MÖD, mål F 11551-17, gällde det istället en befintlig förstärkarstation för optokabelnät som byggts med stöd av arrende. Anläggningen fick bygglov i strid med detaljplanen med stöd av regeln i PBL 9 kap 31 c § ”ännu lite större avvikelse”. Tanken med införandet av möjligheten till större avvikelser från detaljplaner var att bygglovsprocessen skulle bli enklare och effektivare.

Ledningsägaren ansökte, mot fastighetsägarens vilja, om ledningsrätt som LM beviljade. MMD inställde då de ansåg att förstärkarstationen stred mot detaljplanen enligt LL 8 §. MÖD gick på samma linje som MMD och hänvisade till Lantmäteriets yttrande vid införandet av större avvikelser i PBL. Lantmäteriet hade påpekat att PBL och förrättningslagstiftningen inte skulle vara harmoniserade men regeringen svarade att det fick man utreda vidare någon annan gång. MÖD:s slutsats var att LL 8 § inte omfattar PBL:s större avvikelser.

Slutsatsen av dessa båda rättsfall är att förenklingar kan användas av den som kan komma överens om markåtkomst genom avtal men inte för den som vill tvinga sig fram, eller av andra goda skäl behöver en lantmäteriförrättning. Båda rättsfallen ovan skulle ha slutat likadant även om man var överens eftersom FBL 3 kap prövas likadant oavsett om man är överens eller inte.

Fredrik Warnquist
Universitetsadjunkt Fastighetsvetenskap
Lunds tekniska högskola, LTH