”Vi känner säkert igen oss även om 50 år”

Vi kan inte ständigt börja om utan måste förhålla oss till den befintliga miljön, säger Samhällsbyggarnas nye vd Lars Strömgren i en intervju i Dagens Samhälle.

Han var gossopranen som lade operadrömmarna på hyllan för att bli samhällsplanerare och cyklistlobbyist. Men Lars Strömgren, nytillträdd vd för Samhällsbyggarna, ser sig själv främst som entreprenör:

– Mammas familj drev spikfabrik i Gnosjö så jag har det i generna. Det gör att jag tror att allt är möjligt och vill gå ganska långt för att åstadkomma det.”

Det ideella nätverket Samhällsbyggarna med 3 600 medlemmar arbetar för att höja kompetensen och statusen i branschen. Organisationen samverkar bland annat med högskolor, från KTH och Handels till Lunds tekniska universitet, för att knyta ihop yrkesverksamma och studerande samhällsbyggare.

– Min vision är att vi ska jobba aktivt för att få sitta med vid fler bord, både inom politiken och byggprocesserna. Det händer mycket spännande inom digitalisering så där är det viktigt att vi är med. Och så behöver vi synas i media, för att höja kvaliteten på det som byggs.

Samhällsplanering är komplext, understryker Lars Strömgren. Inte minst eftersom det mesta av den fysiska miljö vi kommer att leva i när vi blir gamla redan finns på plats; även om det ofta talas om ”byggraseri” så är det egentligen ganska lite nytt som tillkommer, säger han.

– De långa ledtiderna är en utmaning. En idé hinner bli gammal innan den ens hunnit börja bli verklighet och något som var en bra idé 1983 kanske inte är en bra idé i dag. Samtidigt blir byggprojekt hela tiden färdiga som påbörjades när vi hade helt andra ideal och ideologier! Konsten är att hitta rätt balans. Vi kan inte ständigt börja om utan måste förhålla oss till den befintliga miljön. Vi kan inte avbryta alla höghastighetståg, flygplats- och motorvägsbyggen för att någon börjar prata elsparkcyklar.

Så hur ser samhällsplanerarens gyllene medelväg ut?
– Det gäller att ha både långsiktighet och en känsla för den politiska logiken. För politiker vill gärna klippa band. De vill hellre inviga något nytt än se till underhåll.

Att riva det gamla behöver inte alltid vara fel, anser han. Men betydligt mer spännande samhällen formas om man också vågar bevara en del – och vågar tillföra en del vågat.

– Stockholm har fortfarande ett trauma efter rivningen av Klarakvarteren som gör att man inte törs bygga något som sticker ut. Bägge dikena är lika illa, tycker jag.

När du presenterades som ny vd talade du om att skapa ”framtidens städer och samhällen”. Hurdana blir de? Science fiction-visioner med flygande bilar känns daterade i dag, snarare blir väl hållbarhet den stora utmaningen. Är vi på väg tillbaka till ett självförsörjande bondesamhälle?
– Järnåldern började inte för att stenen tog slut, sten används fortfarande. Cykeln är en 200 år gammal uppfinning, den har förändrats lite men finns ändå kvar. Samma sak med bilar, hus, kollektivtrafik – de utvecklas genom sätten vi kopplar samman dem på. Om du vill dricka ett glas mjölk kan du antingen äga en ko själv, eller gå till butiken, eller välja hemkörning. Det finns en massa olika sätt att lösa de utmaningar vi har, så jag tror att vi kommer att få se både och. Vi känner säkert igen oss även om 50 år, men valfriheten kanske är större.

Själv valde han en gång i tiden bort barndomsdrömmen om att bli operasångare, men säger fortfarande att det jobb han lärt sig mest av var som gossopran i Mozarts ”Trollflöjten”. Han ser heller inga vattentäta skott mellan genrerna.

– Opera påminner faktiskt lite om samhällsplanering: det är så många som är specialister. Scenarbetarna är bäst i världen på det de gör, rekvisitörerna är bäst på sitt, regissören och sångarna på sitt – men det är 200 individer som måste vilja samma sak. Sedan ska alltihop bli en föreställning som publiken ska njuta av.

Vad blir svårast med ditt nya jobb?
– För en som är så entreprenöriell som jag: att förstå vad man behöver göra direkt och vad man kan vänta med. Att inte vilja måla om både kök, hall, badrum och vind samma dag.

Artikeln i Dagens Samhälle
Foto: Hanna Mi Jakobsson