Hon är matematikern som styr upp en gigantisk innovationssatsning kring framtidens städer. Den ska inte bara ge banbrytande innovationer som bidrar till att göra våra städer mer hållbara. Den ska även förbättra samverkan och erfarenhetsutbytet över gränserna.
– Samverkan kan ju låta lite flummigt, men det ska bli precis tvärtom, säger Olga Kordas, programchef för innovationsprogrammet Viable Cities.
I januari 2017 rullade det tvärvetenskapliga innovationsprogrammet Viable Cities i gång. Det är den hittills största satsningen som genomförts i Sverige när det gäller forskning och innovation om smarta och hållbara städer. Totalt närmare en miljard kronor går till forskningsprogrammet som pågår under tolv år. Arbetet leds av KTH och samlar ett 50-tal aktörer från flera olika forskningsfält såväl som näringsliv, stat, kommuner och civilsamhälle.
Viable Cities är det mest långsiktiga programmet någonsin. Det ska bidra till att en lång rad innovationer sjösätts under de kommande decennierna. Det i sin tur ska bidra till att nå de klimatmål som undertecknades av 175 nationer i Parisavtalen i april 2016.
Innovationsprogrammet blir också en bra arena för mer gränsöverskridande forskning där aktörerna jobbar mer tillsammans och lär av varandras erfarenheter.
– Det är något som krävs i dag om vi ska klara de utmaningar vi står inför med klimatförändringar och en energiomställning, säger Olga Kordas.
– I dag är det mycket forskning som fastnar vid pilotprojekt för att man inte lyckats samverka och skala upp dem. Det håller inte utan vi måste inse att vi behöver flera kompetenser för att kommersialisera vår forskning. Vi måste ta ansvar för skattebetalarnas pengar och lära av varandra. Där kommer digitaliseringen att vara en viktig möjliggörare.
Olga Kordas hoppas också att programmet ska leda till bättre möjligheter till omvärldsbevakning.
– Istället för att vi gör allt själva vill vi fånga upp lovande och bra lösningar från andra håll i världen. Vi vill både inspirera andra och inspireras av excellenta forsknings- och innovationsmiljöer globalt.
Akademi möter verkligheten
Tvärvetenskaplig samverkan och arbete med hållbara städer är inget nytt för Olga Kordas.
När hon flyttade från Kiev i Ukraina till Stockholm 2001, började hon jobba på KTH med industriell ekologi och städers fotavtryck.
– Det var en väldigt bra tajming för min del. För det var just då det började hända, det var då arbetet med hållbara städer kom igång i Sverige, säger hon.
– Jag var helt fascinerad, för det intresset fanns inte i Ukraina. Där pratade man om effekterna av Tjernobyl men det var ungefär allt. I Ukraina jobbade man med teoretisk forskning och praktiken var en helt annan värld. Jag forskade till exempel i tillämpad matematik, men forskningen behövde knappt appliceras på verkligheten. Så för mig var det helt fantastisk att se hur akademi och verklighet kunde samverka och samspela.
Doktor vid 24 år
Att Olga Kordas lämnade Ukraina och istället satsade på en framtid i Sverige var med andra ord ingen slump.
– Fast det var heller ingen självklarhet. Vi hade ett bra liv i Ukraina. Min man jobbade på Microsoft så vi hade det gott ställt. Men det fanns inte samma möjligheter att utvecklas där. Framför allt inte som kvinna.
Det har Olga Kordas fått känna av. Hon blev doktor i matematik redan som 26-åring och siktade då på en professur. Men hon mötte genast motstånd.
– De sa ”Titta dig i spegeln! Ser du en professor?”. En ung tjej skulle inte ha såna ambitioner.
Parallellt med doktorstudierna jobbade Olga Kordas också på Ukrainas motsvarighet till Lantmäteriet. Hon steg snabbt i graderna och blev avdelningschef för myndighetens digitalisering och hade 24 kontor under sig.
– Det funkade bra. Men jag var chef över en massa män i 50-årsåldern och stötte därför på en hel del motstånd och skitsnack. Det var tröttsamt.
– I Sverige har jag däremot alltid mötts av stor respekt och fått mycket stöd. Jag har kanske haft tur, men för mig har det varit fantastiskt här på KTH.
Svensk modell även för andra
Den första kontakten med Sverige var 1997 när Olga Kordas gick ett 18 månaders masterprogram inom land management på KTH i Stockholm. När hon något år senare, då hon var tillbaka i Kiev igen, blev erbjuden ett jobb på avdelningen för industriellt miljöskydd var inte valet så svårt. Men det krävde naturligtvis lite eftertanke i och med att även maken och den 10-åriga sonen skulle följa med. Det visade sig dock att de alla ganska snabbt fann sig tillrätta i det nya hemlandet.
Det nya jobbet på KTH innebar bland annat att hon utvecklar scenarier för planering av energisystem i städer.
– Jag såg snart att hållbar samhällsutveckling och utbildning i hållbar utveckling för ingenjörer var två område som gav bra möjligheter till internationella samarbeten. Vår svenska modell var intressant även för andra länder. Så jag skapade ett tvärvetenskapligt nätverk med länder över hela världen.
Sverige kunde på så vis hjälpa andra i arbetet med hållbar utveckling.
– Jag tror på samverkan och tvärvetenskaplig forskning. Det är en förutsättning om samhället ska klara den pågående energiomställningen och klimatmålen.
De erfarenheterna ledde så småningom vidare till innovationsprogrammet Viable Cities.
– Då jobbade jag som föreståndare för KTHs energiplattform där vi skulle identifiera nya forskningsområden som kräver tvärvetenskaplig forskning. Vi frågade oss inom vilka områden det behövs tvär- och gränsöverskridande forskning och kom ganska snart in på smarta och hållbara städer.
– Där måste alla, bland annat forskare inom arkitektur, samhällsplanering, miljöteknik, IKT och beteendevetare arbeta tillsammans för att det ska bli bra i slutändan. Vi måste jobba på tvären mellan olika forskningsfält och över gränserna mellan olika kompetensområden.
Utlysningar öppna för alla
Men tvärvetenskaplig samverkan är inte lätt. Man måste kämpa för att få det att fungera, konstaterar hon. Det visade inte minst det omfattande arbetet med att skapa en strategisk innovationsagenda för programmet Viable Cities och med att hitta finansiärer. Runt 25 aktörer var med i det arbetet och alla hade olika intressen, syn, arbetssätt och tidsperspektiv.
– Det fick ta sin tid och vi fick modifiera agendan många gånger längs vägen. Men det ledde slutligen till att vi enades om programmets ramverk och vilka områden vi skulle fokusera på. På köpet fick vi en förståelse för varandras behov, intresse och roller.
Receptet för att nå fram dit var transparens och samskapande. Något som sedan också kommit att prägla innovationsprogrammet.
– Vi har jobbat tajt och blivit mycket samspelta. Vi har visat att det är möjligt att jobba tvärvetenskapligt och gränsöverskridande. Det har blivit vår filosofi.
Matris skapar struktur
I dag är organisationen för Viable Cities på plats och målet är nu att sjösätta en mängd forskningsinsatser och innovationsprojekt genom utlysningar. Den första utlysningen ligger ute och handlar om energiomvandling för livskraftiga städer.
För ovanlighetens skull är utlysningarna öppna även för enskilda medborgare. Det innebär att i princip vem som helst med en bra idé om hur staden kan förbättras kan lämna in en ansökan. – De är välkomna på samma villkor som företag och forskningsinstitut. Boende i en stadsdel kan till exempel skriva en ansökan, kanske tillsammans med en förening, forskningsaktör eller ett företag.
För att få en bra överblick över forskningsprogrammet har man skapat en matris över de olika tema- och fokusområdena.
– Den är ett bra och konkret verktyg som hjälper oss att få ett holistiskt perspektiv på projekten. För vi vill verkligen undvika stuprör där programmets fokusområde isoleras från varandra. Sånt har vi sett tillräckligt av inom forskning och samhällsbyggnad.
Med andra ord – inget flum.
Inte när en matematiker håller i trådarna.
Text: Pia Runfors
Olga Kordas
Ålder: 47 år
Bor: i Stockholm (på Södermalm mitt emot Hammarby Sjöstad – en stadsdel som inspirerar mitt arbete).
Karriär i korthet: doktorsexamen i tillämpad matematik, avdelningschef för Ukrainas motsvarighet till Lantmäteriet, master i land management på KTH, forskare inom industriell ekologi på KTH, föreståndare för Energiplattformen, KTH, forskarledare för UrbanT gruppen, SEED/KTH.
Aktuell som: programchef för innovationsprogrammet Viable Cities
Läser: biografier och ”Nordic noir” (skandinaviska deckare).
Mår bra av: yoga och sovmorgon.