I en dom från 2018-10-09 konstaterar HD att regeringsformens skydd för egendom (2 kap. 15 § RF) kräver en proportionalitetsbedömning i det enskilda fallet. En sådan prövning måste därför göras utöver den prövning som sker enligt FBL:s bestämmelser.
LM beslutade att genom fastighetsreglering överföra ett drygt 200 m2stort markområde till en bostads-fastighet för att förbättra sökandens parkeringsmöjligheter på fastig-heten. Den avstående fastighetens ägare överklagade beslutet varefter MMD ställde in förrättningen med hänvisning till att förbättringsvillkoret i 5 kap. 5 § FBL inte var uppfyllt. Efter att sökanden överklagat, fastställde MÖD MMD:s dom. MÖD ansåg dock att förbättringsvillkoret var uppfyllt men ansåg i stället att fastighetsregleringen kom i konflikt med egendomsskyddet i artikel 1 i Europakonventionens första tilläggsprotokoll och 2 kap. 15 § 1 st. RF. Sökanden över-klagade MÖD:s dom till HD.
HD konstaterarinledningsvis att det som krävs för att förbättringsvillkoret ska vara uppfyllt är att fas-tig-hets-regleringen ska vara nödvändig för förbättringen. Den förbättring av sökandens fastighet som åtgärden medför kan i det aktuella målet inte uppnås på något annat sätt än genom fastighetsreglering. Således är 5 kap. 5 § FBL, men även övriga relevanta villkor i FBL, uppfylld varför mark-över-föringen är tillåten enligt FBL:s regler.
HD anför dock vidare i sin motivering att det vid fastighetsreglering, till skillnad från till exempel vid expropriation, inte finns någon bestämmelse om en allmän intresseavvägning. Inte heller ställs det vid mark-över-föring, som vid t.ex. servitut, upp något villkor om att ändamålet med åtgärden ska vara av väsentlig betydelse för sökandens fastighet.
2 kap. 15 § RF fick i allt väsentligt sin nuvarande utformning i samband med inkorporeringen av Europa-konventionen på 1990-talet. I NJA 1996 s. 110 prövade HD om den ändrade lydelsen av 2 kap. 15 § RF hade någon inverkan vid tillämpning av FBL. HD uttalade då att FBL innehåller ett regelsystem som i olika hänseenden avväger allmänna och enskilda intressen mot varandra, att det i förarbetena har uttalats att även tvångsvis överföring av mark till förmån för ett enskilt intresse kan tjäna angelägna allmänna intressen samt att lagstiftningen uppfyllde det uppställda kvalifikationskravet. HD drog i 1996 års mål därför slutsatsen att den ändrade lydelsen av 2 kap. 15 § RF inte påverkade tillämpningen av FBL:s bestämmelser om tvångsåtgärder i en mer restriktiv riktning än vad som gällt tidigare.
I det nu aktuella måletpåtalar HD att Europadomstolens praxis angående att en proportionalitetsbedömning ska göras i varje enskilt fall var etablerad redan på 1990-talet. Emeller-tid har det i rättsutvecklingen sedan dess bekräftats i ett stort antal avgöranden att en proportionalitetsbedömning ska göras. Det står numera klart att samma princip följer av 2 kap. 15 § RF om egendomsskydd. Det synsätt som har utvecklats i svensk rätt över tid innebär alltså att egendomsskyddet kräver en proportionalitetsbedömning i det enskilda fallet. Den utvecklingen, som kommit till uttryck i flera rättsfall under 2000-talet, leder till att den slutsats som i rättsfallet NJA 1996 s. 110 drogs om tillämpningen av FBL får anses överspelad. Innebörden av senare praxis är i stället otvetydigt att det måste göras en prövning i det enskilda fallet av proportionaliteten mellan allmänintresset av ett tvångsförfogande och den enskildes egendomsintresse.
Proportionalitetsprincipenomfattar en prövning i tre led: krav på ändamålsenlighet, nödvändighet och slutligen om den fördel som det allmänna vinner står i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar den enskilde. FBL:s bestämmelser om tvångsvis marköverföring innehåller regler som i viss utsträckning, men inte fullt ut, tillgodoser kravet på att en proportionalitetsbedömning ska kunna ske i det enskilda fallet. Det gäller särskilt det tredje ledet, det vill säga vad som utgör proportionalitet i strikt mening. Det är inte möjligt att tolka in en sådan prövning i FBL:s bestämmelser, varken sedda för sig eller tillsammans. Det krav på en proportionalitetsbedömning i varje enskilt fall som RF:s regler om egendomsskydd uppställer, får mot denna bakgrund i stället tillgodoses genom en från FBL fristående proportionalitetsavvägning mellan allmänna och enskilda intressen. Den en-skildes intresse av att intrång i egendomsskyddet inte sker, ska då vägas mot den grad av allmänt intresse som kan finnas för åtgärden.
Sökandes fastighet uppfyller även utan marktillskottet, med marginal, de krav som kan ställas på en lämplig bostadsfastighet. Kraven på ändamålsenlighet och nödvändighet – som i stort sett beaktas redan genom att en fastighetsreglering prövas enligt FBL – får i detta fall anses uppfyllt, men med mycket liten marginal.
Avstående fastighetsägaresintresse av markområdet ligger främst i det starka intresset som alltid föreligger av att inte utsättas för tvångsförfoganden. Att intresset av området som sådant utifrån mer praktiska överväganden inte kan sägas vara väldigt starkt saknar i detta fall betydelse för prövningen. Detta eftersom graden av allmänt intresse för ökade parkerings- och vändningsmöjligheter på sökandes fastighet är mycket låg. Trots att ersättning skulle komma att utgå måste marköverföringen därför anses vara ett oproportionerligt intrång i avstående fastighetsägares egendomsskydd.
HD:s dom innebär således att även om en begärd marköverföring uppfyller samtliga villkor i FBL, kan den vara otillåten på grund av skydds-bestämmelsen i 2 kap. 15 § RF.
Högsta domstolen, 2018-10-09, 32T 1523-17 (Parkfastigheten).
Text: Ingela Boije af Gennäs,
fastighetsrättslig expert, Svefa
Photo by Giammarco Boscaro on Unsplash
![](https://samhallsbyggaren.online/wp/wp-content/uploads/2022/09/Samhallsbyggnadsdagarna2022-728-×-90-px.jpg"){kind=link}