Klimatmötet COP 25 i Madrid hade inga vinnare – bara förlorare

Den 2-13 december träffades nära 200 av världens länder i Madrid för klimatmötet COP 25. Målet var att besluta om uppföljningen av klimatavtalet från Paris. En av flera viktiga punkter som skulle avhandlas under COP 25 var Artikel 6, med dess underparagrafer som reglerar hur stater ska kunna handla utsläppsminskningar med varandra för att på så vis lättare, snabbare och till lägre kostnad minska sin klimatpåverkan. En annan viktig punkt var att arbeta vidare med den så kallade med de regelboken. Regelboken tar upp vad en klimatplan ska innehålla, mätas och bokföras, till hur det ska rapporteras, verifieras och utvärderas.

Inför COP 25 larmade FN att klimatsituationen var allvarligare än vad som hittills redovisats. I stället för att minska, ökade andelen växthusgaser globalt under 2018 med 2,7 procent jämfört med år 2017. Med världens länders pågående aktiviteter beräknas de globala växthusutsläppen år 2030 bli 58,9 Gigaton CO2. För att världen ska ha 65-70 procent chans att nå 2-gradersmål behöver utsläppen år 2030 vara nere på 41,8 Gigaton CO2 enligt en FN-rapport från The Emissions Gap Report. Detta skulle kräva en reducering av utsläppen med 19 procent.

Mörk statistik även för Sverige

Däremot minskade utsläppen inom Sveriges gränser 2018 med 1,8 procent jämfört med 2017. För att klara Sveriges klimatmål 2045 skulle det krävas en årlig minskning på mellan 5-8 procent enligt Naturvårdsverket. En mer rättvisande bild av Sveriges klimatutsläpp är om vi tar hänsyn till det vi genom import konsumerar från andra länder. Då blir statistiken betydligt mörkare. Byggindustrins klimatutsläpp kommer sannolikt att minska något på grund av ett lägre bostadsbyggande men också genom en ökad klimatmedvetenhet inom byggsektorn. Sveriges Byggindustrier arbetar intensivt med ”Färdplan för en fossilfri bygg- och anläggningssektor till år 2045”.

Klyftan är stor

Har då världens länder lyckats nå enighet i Madrid? Nej uppenbart inte. COP 25 kommer inte gå till historien där beslut togs i konsensus. Klyftan är stor mellan flera av världens länder. Att klara målsättningen 1,5 grader är att betrakta som obefintlig. Tendensen är snarare att det går mot tre grader. Det gick inte att komma överens om de viktigaste frågorna kring Artikel 6. Till exempel hur handeln med utsläppsrätter skulle göras transparent och vara mätbar så att överenskommelser leder till faktiska utsläppsminskningar och inte enbart stannar på papper.

Dubbel bokföring var en annan viktig fråga som föll. Exempelvis om Sverige skulle göra en investering i en vindkraftspark i ett annat land, vem får då tillgodogöra sig utsläppsminskningen. Som det formulerades skulle båda länderna kunna bokföra och tillgodoräkna sig resultatet, det vill säga en dubbel bokföring, vilket vore helt orimligt. Förluster och skador till följd av klimatförändringarna är ett annat exempel som det inte gick att nå enighet om. De länder som orsakat klimatförändringarna måste ge stöd till de länder som är mest utsatta för klimatförändringarnas konsekvenser.

Ett förlorat år

En fråga där det inte heller gick att nå enighet kring var kraven på rapportering av nationella utsläpp. Några nationer har försökt sänka kraven för hur länder ska redovisa sina utsläpp av koldioxid. Sammanfattningsvis innebär det att de viktigaste frågorna kring regelboken och Artikel 6 skjuts upp till nästa möte i Glasgow. Till COP 26 i Glasgow är det meningen att alla ska länder lämna sina nya NDC:er vilket ska visa ländernas verkliga och ökade ambitioner. Man kan konstatera att särintressen, protektionism, tröghet och ovilja gör att 2019 återigen blir ett förlorat år när man bedömer helheten av resultatet av klimatförhandlingarna i Madrid. Aldrig har länderna stått så långt ifrån varandra. Men det är bättre att inga beslut tas än dåliga kompromisser. Efter mötet finns inga vinnare – bara förlorare.

Johnny Kellner, miljö- och klimatstrateg

Tidigare publicerad i Byggindustrin

Photo by Bhavyesh Acharya on Unsplash