Andreas Hatzigeorgiou bygger broar för ett bättre samhällsbyggande

Krig, klimathot, pandemi. De senaste årens händelser har bjudit på några av de mest genomgripande utmaningarna för samhällsbygget. För att möta kriserna måste vi våga slakta heliga kor, pröva nya idéer och hitta det gemensamma i ett alltmer polariserat samtalsklimat. Det menar Andreas Hatzigeorgiou, vd på Stockholms Handelskammare, som till hösten fortsätter arbetet för samhällsbygget som vd och koncernchef på Projektengagemang.
– Jag ser mig själv som en brobyggare.

Rum 1982 är bokat för vår intervju på Stockholms Handelskammares relativt nya lokaler på Regeringsgatan, mitt i Stockholmssmeten.

Jag skojar och frågar om namnet är en hyllning till Andreas Hatzigeorgiou, som föddes just 1982. Nej, får jag veta, det markerar Olof Palmes tal under julmötet det året, mitt under intensiva förhandlingar med Vänsterpartiet kommunisterna. 

– Det var ett fantastiskt tal, säger Andreas och pekar på ett fotografi som förevigat händelsen, Palme i pulpeten och en fullsatt sal med affärstoppar på gamla adressen Trädgårdsgatan 9.

”Jag vill inte förneka att jämfört med dessa studiecirklar utgör den här illustra församlingen en balanserande faktor”, sade den dåvarande S-toppen under talet.

– Jag tyckte det var lite intressant just det här med att bygga broar, att våga och uppmuntra samtal med alla egentligen – utan att ha en massa förutfattade meningar. Därför döpte vi det här rummet till 1982.

Och som samtalsarena har Stockholms Handelskammare spelat en central roll. Under Andreas Hatzigeorgious tid som vd har det samtalet blivit särskilt livligt: dels som en respons på omvärldshändelserna, dels – blir jag övertygad om under vårt samtal – som ett resultat av vd:ns brinnande personliga intresse och kunskaper.

För snart tio år sedan klev han in som chefsekonom på Stockholms Handelskammare. Fyra år senare blev han vd. 

Under perioden poppar pandemin upp som en viktig vattendelare, och staden som fenomen och dess roll i framtiden började ifrågasättas på allvar. 

– Vi nyttjade digitala verktyg på ett helt annat sätt och det funkade ju ändå trots allt hyfsat okej. 

”Städer som tillåter mer brokighet kommer att ligga i framkant.”

Utflyttningen från städerna var en tydlig trend och ett fenomen som skedde på många håll runt om i världen, och i vissa fall har återgången till tidigare mönster gått trögare.

Och förutom pandemin har klimatförändringarnas konsekvenser, ökade klyftor och kriget i Ukraina satt extra press på städerna: det är i städer som majoriteten av jordens invånare bor.

– Staden har framtiden för sig, trots allt. Genom dem har vi potential att möta alla de här utmaningarna och tillvarata de möjligheter som faktiskt kommer med sådant som digitalisering.

Men även om urbaniseringen fortsätter, är det inte en ”urkraft” som kan tas för givet, påpekar Andreas Hatzigeorgiou.

– Pandemin har visat att människor kan rösta med fötterna. Nu finns de tekniska förutsättningarna för att faktiskt ha ett fungerande liv utanför staden, så då måste vi återuppfinna våra städer. Vi måste designa dem på ett nytt sätt för att möta och beakta de utmaningar som vi ser i exempelvis hyperdigitaliseringen, klimatet, kriget, klyftorna, och så vidare.

Slutsatserna efter två åren med pandemin finns samlade i boken Smart and Resilient Cities for a Post-Pandemic World: Metropandemic Revolution, som skrevs tillsammans med Anthony Larsson, som är research fellow på Stockholms Handelskammare. 

– Jag är hoppfull. Och förändringarna som har skett sedan pandemin slog till är betydande.

Barcelona, Portland, Paris är några axplock på städer som tagit nya kliv. Det sistnämnda exemplet har under ledning av borgmästare Anne Hidalgo och med Carlos Morenos 15-minutersstad som ledstjärna gjort en rejäl u-sväng i stadsplaneringen.

– Där har ju polletten verkligen trillat ner, säger Andreas Hatzigeorgiou.

– För inte alls så länge sedan så var man ju alltid livrädd över att bli överkörd av en stressad vespaförare eller bilist när man gick längs med Seine. Nu är det ju en helt annan stad skulle jag säga. Nu kan du gå i vårsolen längs med Seine, omringad av människor som är ute och promenerar och joggar. 

– Det gäller delvis också Stockholm. Men sen har det begåtts misstag också. Jag tror att man behöver vara modig – men där det begås misstag så ska man också lära sig av dem. 

Kan du ge exempel på sådana misstag?

– Ett klassiskt exempel är olika sår av Norrmalmsregleringen som jag tycker Stockholm först nu börjat läka, i och med den omvandling av kvarteren som är i gång. Genom ny arkitektur har miljön blivit mer öppen och attraktiv. Gator som tidigare attraherade droghandel och kriminalitet är nu hem för några av Stockholms bästa restauranger och främsta företag. 

Vid årsskiftet ska en ny så kallad miljözon 3 införas i Stockholms innerstad där renodlade bensin- och dieselbilar är portade. Den omfattar 20 kvarter, som ligger strax norr om Handelskammaren.

Beslutet klubbades nyligen av kommunfullmäktige, men har överklagats av Moderaterna som menar att det är för dåligt utrett.

Hur ser du på miljözonen?

– Vi behöver göra våra städer fossilfria, motståndskraftiga och attraktiva. Dels för att klara klimatmålen, dels för att det är vad människor vill ha. Men just det förslag om så kallad miljözon klass 3, med den hektiska tidsplan som nu beslutats, riskerar tyvärr att ställa till med en rad problem. I värsta fall leder det till mindre liv och rörelse i området som drabbas utan att luftkvaliteten blir avsevärt bättre, säger Andreas Hatzigeorgiou, och lyfter nytt här satsningar på fler snabbladdare i innerstaden för att underlätta omställningen till elbilar. 

– Det vore klokt av politikerna som driver sitt förslag att först sitta ned med de som verkar i området för att förstå de olika perspektiven. Då tror jag man kommer kunna uppnå ungefär samma sak, det vill säga en fossilfri innerstad, utan en massa onödiga schismer. Dessutom är det bra om stora förändringar och ingrepp av detta slag förankrades över partipolitiska gränser. Annars finns en uppenbar risk att det vid nästa maktskifte blir stora förändringar igen.

Gång, cykel och annan mikromobilitet har tagit yta för bilar – vilket också har orsakat protester. Kritiker ser inskränkningarna som en direkt attack på den individuella friheten att den särställning som bilismen har haft i samhället sedan 1950-talet.

Hur balanserar du visionen om en mer promenadvänlig stad och oron för förändring och de konsekvenser detta kan få – till exempel för attraktiviteten, affärerna inne i stan, tillgängligheten och alla de andra farhågor som dyker upp i debatten?

– Ja, det där är verkligen en balansakt. Jag var ju tidigt ute med att ta ställning för det nya transportmedlet elsparkcyklar och det var ju inte direkt populärt. Men vi behöver vara öppna för ny transportteknik även om det till en början kan skapa oreda, friktion och frustration. 

– För det ser vi också historiskt. Så fort det har introducerats en ny transportteknik eller en ny byggteknik, till exempel, så kan ju det också skapa rädsla, frustration och osämja i staden.

I dag är det AI och olika transporttekniker som skapar liknande problem.

– Det här kommer bara att fortsätta. Och beroende på hur vi definierar bilen så kommer de här nya transportteknikerna att behöva ha en plats i staden. Men det handlar mer om hur vi designar staden och hur vi förhåller oss till dessa transporttekniker som är det viktigaste för framtidens städer. Vi behöver bli öppnare för nya tekniker.

Går det att ha ett sådant öppet, prövande, förhållningssätt och samtidigt göra det på ett så att säga förnuftigt sätt som på förhand tar hänsyn till rädslor och konflikter?

– Vi måste välja nyfikenheten och öppenheten, ett experimentellt angreppssätt snarare än att reglera för hårt först för att sedan försöka göra regleringarna mer generösa. En stad och ett samhälle som kväver kreativitet och skaparglädjen gräver till slut sin egen grav. 

– Historien har visat, menar jag, att de städer som tillåter en period av lite mer brokighet – på grund av att de faktiskt är öppna för nya idéer, nya tankar, nya tekniker – kommer att ligga i framkanten. Men det måste vara baserat på fakta och forskning och det ska vara optimalt och smart. 

Dessa frågor har ofta en tydlig höger-vänster-dimension, inte minst i Sverige. Fler cykelbanor, bortplockade parkeringar, och hinder för bilens framkomlighet blir för många sinnebilden av en liten elit som vill beröva vanligt folks möjligheter att ta sig fram på det sätt som de behöver. Och stadsplanering kan låta misstänkt likt planekonomi. 

Men av stadens mångtusenåriga historia utgör bilen ett ögonblick: drygt 70 år där sanering av stadskärnor och miljonprogramsområden gick hand i hand med bilismen. Allt för starka partipolitiska eller ideologiska skygglappar och låsningar är beklagligt, menar Andreas Hatzigeorgiou. 

– Det främjar inte en framgångsrik stadsutveckling. De frågor som handlar om hur vi tacklar klimatkrisen, hur vi bygger mer attraktiva, trygga, sammanhållande och innovativa städer och regioner – egentligen hela landet – behöver inte vara så partipolitiskt präglade. Där behöver vi mycket mer av samförstånd, öppenhet och nytänkande – och faktiskt bara titta på vad människor vill ha. Att fråga: Vad gör att du trivs i en stad? 

”Det är fantastiska saker som sker inte alls långt ifrån oss i Sverige och jag tycker att vi är för försiktiga. Så vi behöver höja ribban. Vi behöver sträcka på oss.”

Utöver stadens möjlighet till snabb anpassning till en föränderlig värld, är den andra dimensionen ett önskemål om långsiktiga beslut. Här är kompromissvilja ett honnörsord – från hela den politiska skalan. 

Handelskammaren gav prov på detta när de svängde i frågan om nedläggningen av Bromma flygplats till förmån för byggandet av en ny stadsdel – något de tidigare var emot.

De har också nyligen gått ut med att de vill se en rad åtgärder för att få hejd på byggkrisen – eller krisen i bostadsbyggandet – som Andreas Hatzigeorgiou påpekar att det faktiskt handlar om. En sådan åtgärd är stöd för korttidspermitteringar. 

– Det är rimligt för att undvika risken att vi hamnar i en nittiotalsliknande situation. Min bild är att det är dumt att nu utesluta åtgärder givet det läge som byggbranschen befinner sig i. 

– Annars finns risken att människor lämnar de här företagen, sina yrken och inte sen kommer tillbaka när marknadsförutsättningarna har blivit bättre. 

Även här måste alla vara beredda på att ”slakta heliga kor” för att reda ut situationen utan att landet tar allt för stor skada – och skapa långsiktig robusthet.

– Från de borgerligas sida så behöver man – även om den här regeringen avskaffade byggsubventionerna – svälja stoltheten och se att situationen är så pass allvarlig att det behövs någon form av tillfälligt stöd till branschen. 

– Den andra sidan behöver inse att vi behöver förbättra marknadsförutsättningarna för planering och byggande för ett långsiktigt, hållbart, stabilt, byggande på hög nivå. 

Hur då? 

– Vi behöver helt enkelt ha en friare hyressättning i nyproduktion och det finns ju en färdig utredning där. 

Andra åtgärder som föreslås är ändringar i plan- och bygglagen för att korta samhällsbyggnadsprocessen – och på kort sikt att sänka amorteringskravet. 

– Om man om man skulle sänka amorteringskravet med en procentenhet så kan det öka efterfrågan på lägenheter eller bostäder med upp till 20 procent. Det har vi räknat på, och kan leda till runt tre och ett halvt tusen ytterligare byggda bostäder. 

Hur går passionen för staden och stadsutveckling ihop med uppväxten i Skutskär, en bruksort med 5 000 invånare strax utanför Gävle? 

– Nej, det var inte så mycket stadsutveckling och byggkranar och så där. Men jag har alltid varit fascinerad över hur utveckling, tillväxt och välstånd kan förklaras. 

När han som liten besökte pappans släkt i Grekland blev skillnaderna särskilt uppenbara. 

– Hur kommer det sig att välståndsnivån är så pass annorlunda som den är mellan städer, regioner och länder – oavsett hur många timmar hårt enskilda människor egentligen jobbar? 

Direkt efter gymnasiet tog Andreas Hatzigeorgiou jobb på Forsmarks kärnkraftverk som turbinmontör för att samla tillräckligt med pengar för att ta sig vidare. Den längtan delade han med hustrun, som han träffade redan 1999 – och som han nu har tre barn med. 

Stockholm erbjöd en dynamik och kosmopolitisk atmosfär som den lilla bruksorten saknade. 

– Jag kommer aldrig glömma första gången jag var själv i Stockholm och klev av tåget från Gävle. Jag gick upp på Klarabergsgatan och gick in på första bästa kafé. När jag gick in där och hörde en massa olika språk talas var det som en positiv käftsmäll. Kan man få en sådan här kosmopolitisk miljö – och få en energikick av det slaget i Sverige? Ja, då måste jag flytta till Stockholm! 

Därefter blev det USA och först University of Washington i Seattle och sedan som Fulbrightstipendiat i Ann Arbor och University of Michigan där han skrev sin doktorsavhandling. Den lade han sedermera fram i Lund, 2014. 

– Jag ville till en plats som var ännu större, ännu öppnare. Och det var det som ledde till att jag då flyttade till USA. Och jag föll pladask för kulturen, den akademiska miljön, förändringsbenägenheten, smältdegeln och allt det där, berättar han. 

Hans intressen har kommit att förändras under åren. 

– Jag har gått ifrån ett makroperspektiv till att bli mer och mer hands on. När jag flyttade till USA för att studera, forska och undervisa började jag borra i frågor som handlar om länders välstånd och utveckling. Men det där blev snabbt för abstrakt och ganska ointressant. För det är ju på marken och i städerna det händer: ”Nations pledge, cities deliver”, som det ibland heter även när vi pratar internationell politik och hur vi ska hantera klimatet, kriget, klyftorna. 

Mer hands on blev det på Utrikesdepartementet, där han jobbade under dåvarande handelsministern Ewa Björling. 

– Mitt uppdrag var att hjälpa svenska företag att bedriva affärer på svåra marknader, i Latinamerika, Östeuropa – exempelvis Ukraina – och Kina. 

– Vi nästan bodde på ett flygplan. Vi var också i Irak under svåra förhållanden. Men där tycker jag att Sverige agerade helt korrekt som vågade satsa trots kriget och de oroligheter som var efter det.

Stockholms Handelskammare blev nya arbetsplatsen 2014. Fyra år senare klev han in på posten som vd. 

Även om det finns mycket att vara stolt över i Stockholm – och Sverige – inom en rad områden, menar han att det finns massor att göra. 

– Det är otroligt viktigt att inte luta sig tillbaka, säger han och nämner den dynamiska utveckling som inte minst våra grannhuvudstäder Oslo och Köpenhamn har haft under senare år. 

Det gäller såväl stora arkitektursatsningar, liksom stadsomvandlingsprojekt och satsningar på mobilitet. 

– Det är fantastiska saker som sker inte alls långt ifrån oss i Sverige och jag tycker att vi är för försiktiga. Så vi behöver höja ribban. Vi behöver sträcka på oss. 

Till hösten tar Andreas Hatzigeorgiou ett nytt kliv i karriären. Då blir han vd och koncernchef på Projektengagemang, vars operativa verksamhet bedrivs inom PE Teknik och Arkitektur AB. 

– Jag ser otroligt mycket fram emot att axla det uppdraget. För det handlar om att på ett ännu mer handfast sätt vara med och bygga framtidens samhälle, och allt det vi har pratat om i dag: hur vi säkrar att samhället blir hållbart och klimatsmart, men också motståndskraftigt. 

– Allt det där kräver ju konkret kunskap i byggande, utveckling, projektledning, arkitektur – och det är exakt det jag får möjlighet att förverkliga tillsammans med fantastiska medarbetare och ett fantastiskt team. 

– Jag håller mig nere i byggropen. 

Vad vill du bli ihågkommen för i din roll som vd på Stockholms Handelskammare? 

– Att bygga broar och skapa samförstånd utifrån en gemensam ambition är väldigt viktigt. Och det är just det vill jag bli förknippad med, brobyggandet. 

Alla byggen, även broar, börjar med en grop. Och letar du efter Andreas Hatzigeorgiou är det kanske där – med uppkavlade skjortärmar – du säkrast hittar honom. 

Text: Fredrik Hielscher
Foto: Johannes Frandsen

Andreas Hatzigeorgiou 

Ålder: 41år.
Familj: fru och tre barn.
Gör: vd Stockholms Handelskammare sedan 2018, dessförinnan finanschef sedan 2014.

Tillträder som vd och koncernchef på Projektengagemang Sweden AB under tredje kvartalet 2024. 

Styrelseordförande för Swedish Chambers International. 

Styrelseledamot i Stiftelsen Affärsvärlden och i ICC Sverige. 

Affilierad forskare vid skolan för arkitektur och samhällsbyggnad på Kungliga Tekniska högskolan, KTH. 

Har tidigare jobbat på Utrikesdepartementet och Världsbankens huvudkontor i Washington DC. 

Doktor i nationalekonomi med examina från bland annat University of Michigan i USA och Lunds universitet. 

Tidningen Samhällsbyggaren nr 2 2024. Utgivning 5 juni 2024.