MÖD beslutar om förbud för nyanläggning av solcellsparker

0
1137
Installationerna av solceller på åkermark innebar enligt MÖD en ändrad användning av de aktuella markområdena. Foto: Los Muertos Crew/Pexels

Hur ska samhällsintresset av anläggande av solcellsanläggningar vägas mot intresset att bevara brukningsvärd jordbruksmark?

Frågan har aktualiserats genom två domar i mark- och miljööverdomstolen (MÖD) meddelade den 22 november 2022, mål nr M 15064-21 och M 1026-22.

I de nämnda målen hade två privata företag, var för sig, anmält för samråd solcellsanläggningar som skulle uppföras på jordbruksmark; i det ena fallet i Ängelholms kommun och i det andra i Kristianstads kommun. Anmälningarna skedde enligt 12 kap. 6 § miljöbalken som anger att den som ska utföra en verksamhet eller vidta en åtgärd, som inte omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt, men som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön, är skyldig att göra en anmälan för samråd hos länsstyrelsen.

”MÖD fann i respektive mål att installationerna av solceller på åkermark innebar en ändrad användning av de aktuella markområdena”

Länsstyrelsen har efter sådan anmälan möjlighet att förelägga den anmälningsskyldige att vidta åtgärder för att begränsa eller motverka skada på naturmiljö eller, om sådana åtgärder inte är tillräckliga och det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön, förbjuda verksamheten. I de aktuella fallen beslutade Länsstyrelsen i Skåne län att förbjuda nyanläggningarna. Besluten överklagandes och hamnade så småningom i MÖD. 

MÖD fann i respektive mål att installationerna av solceller på åkermark innebar en ändrad användning av de aktuella markområdena varför 3 kap. 4 § andra stycket miljöbalken skulle tillämpas vid prövningen. Enligt denna bestämmelse får brukningsvärd jordbruksmark tas i anspråk för en anläggning endast om anläggningen (i) behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och (ii) detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk. 

Utifrån bland annat omfattningen på anläggningarna (4,5 hektar respektive 1,8 hektar), anläggningarnas utformning och deras uppgivna livslängd (ca 30- 35 år) ansåg MÖD att solcellsanläggningarna utgjorde anläggningar i lagens mening och att dessa kunde anses ta den aktuella jordbruksmarken i anspråk på ett varaktigt sätt. Anläggningarna bedömdes i och för sig, med hänsyn till produktionskapacitet och den omständighet att de avsågs att anslutas till elnätet, tillgodose ett väsentligt samhällsintresse, men för att avgöra tillåtligheten måste enligt MÖD utredas om en lokalisering av anläggningen på ett tillfredsställande sätt kan anordnas på annan mark som inte är brukningsvärd jordbruksmark.

”Det är oklart vilket geografiskt område utredningen ska omfatta. Ingen av domarna ger någon ledning i det avseendet och frågan är inte heller reglerad i miljöbalken”

Detta innebär att en exploatör som vill ta brukningsvärd jordbruksmark i anspråk kan behöva genomföra en utredning som visar att det inte finns annan mark som är bättre lämpad för ändamålet. Hur omfattande lokaliseringsutredning som krävs beror på omständigheterna i det enskilda fallet. I inget av målen hade företagen lämnat in någon utredning om alternativ lokalisering utanför de egna fastigheterna. MÖD bedömde i båda målen därför utredningarna som otillräckliga och fastställde länsstyrelsens beslut att förbjuda anläggningarna.

Syftet med en lokaliseringsutredning är att visa att samma behov inte kan tillgodoses genom att annan mark tas i anspråk. När det gäller anläggning av solceller är det dock oklart vilket geografiskt område utredningen ska omfatta. Ingen av domarna ger någon ledning i det avseendet och frågan är inte heller reglerad i miljöbalken.

De aktuella målen gällde två relativt små anläggningar. Gissningsvis är det ganska vanligt att en jordägare som vill installera mindre anläggningar endast överväger vilket som är den bästa placeringen på den egna jordbruksmarken. Även om MÖD inte tog ställning till vilken omfattning på utredning som krävs, kan domarna rimligen inte tolkas på annat sätt än att en utredning måste omfatta mer än endast den egna marken.

Huruvida det för sådana anläggningar är tillräckligt att undersöka alternativa placeringar inom till exempel samma kommun eller om man måste titta på ett större område än så är dock än så länge oklart. Oklarheterna i anslutning till omfattningen av lokaliseringsutredningen och i viss mån hela samrådsförfarandet (bl a frågan om i vilka fall en MKB krävs) leder till att processen inför anläggandet av solceller blir oförutsebar. Detta i sin tur riskerar att leda till onödig tidsutdräkt och extra kostnader för den som önskar uppföra och driva solcellsanläggningar. Vi får därför hoppas att det stora intresset för solceller gör att det inom kort kommer domstolsavgöranden som klargör frågan.

För vidare läsning se mål M15064-21 och mål M1026-22.

Malin Håkansson
advokat, Advokatbyrån Sigeman & Co AB

Foto: Foto: Los Muertos Crew/Pexels