En röst för staden – Mustafa Sherif når ut med podden Urbanistica

Mustafa Sherif är stadsplaneraren som jobbar för en stad i mänsklig skala, och med de yngsta i blickfånget.

Med podcasten Urbanistica ger han den visionen en röst: i två år har han spelat in 250 avsnitt med några av branschens största stjärnor, skarpaste doldisar och framtidens talanger – i Sverige och internationellt.

Det ekar covidtomt i det stora Afry-komplexet i Solna – platsen där Mustafa Sherif spelar in podd och planerar stad.

– Det är inte så att man behöver vara orolig för trängsel när man är här och jobbar, säger han när vi tar oss upp till inspelningsstudion: ett litet väldämpat rum, två mikrofoner, ett mixerbord. Mustafa Sherif lyfter hörlurarna som ligger framför honom på bordet, som om det vore inspelningsläge, innan han lägger ner dem igen.

– Snart 250 avsnitt. Och du har bara hållit på…

–…I två år, fyller Mustafa Sherif i.

Vi skrattar tillsammans åt det absurda i det sagda. Eftersom jag har sysslat med både radio och podd vet jag hur mycket jobb som ligger bakom produktionen av ett avsnitt. Planering, bokning av gäster – och inte vilka gäster som helst! – klippning, efterbearbetning, uppladdning och sen en massa promotion på det i sociala medier. Det är sannerligen en herkulisk bedrift.

Vad är det då som driver honom? 

En förklaring ligger i uppväxten i den irakiska huvudstaden Bagdad berättar han, en stad som präglades av efterdyningarna av kriget 2003 och det sekteristiska våldet och konflikterna som uppstod i dess kölvatten.

– Det skapade relationer till gatan redan som barn. Vi var många i familjen och bodde ganska trångt, så som det brukar se ut i Bagdad. Det var inte som här där det alltid finns parker ett par hundra meter bort, utan gatan var själva vardagsrummet för oss, där vi kunde spela fotboll, hänga och ibland göra läxorna, berättar han.

Men gatan blev också skådeplatsen för en nära-döden-upplevelse som kom att förändra relationen till staden för alltid.

– Vi hade gäster hemma och mamma bad mig gå och köpa mer bröd. När jag går över ett övergångsställe så märker jag plötsligt att jag befinner mig i luften och sedan landar ovanpå en bil. Där och då hände något i min relation till staden och gatan: jag hade ju inte gjort något fel, jag korsade gatan på rätt ställe. Jag präglas fortfarande av det här minnet, det har gett mig någon typ av fobi. Varje gång jag går över en gata kommer det här tillbaka.

Olyckan blev ett bestående trauma. Men händelsen stakade också – omedvetet vid tidpunkten – riktningen till det som komma skulle. 

– Det här är min mission: jag brinner för att barnen ska känna det jag har känt: att hela staden är mitt rum och inte bara det rum jag har därhemma, en känsla av att ”hela staden är min”.

En av förebilderna under uppväxten var arkitekten Zaha Hadid, också från Bagdad.

– Alla ungar i Bagdad ville bli arkitekter som Hadid, det var också min dröm. Det var en orsak till att jag fick upp ögonen och intresset för det jag gör nu.

Tv-spel är en annan orsak, särskilt sådana som kretsar kring kartor som Grand Theft Auto, Crash Bandicoot och Call of Duty.

– Jag lärde mig spelkartorna nästan utantill. Och jag är bättre på gatorna i exempelvis Grand Theft Auto än i Stockholm.

Instabiliteten och våldet i Irak gjorde att familjen tvingades flyttade får plats till plats, innan de till slut kom till Sverige.

– Vi flyttade från ett område till ett annat, och sedan från ett land till ett annat, Syrien och Iran. Och sedan till en helt annan kontinent, Europa och Sverige.

Hur var det att flytta från en mångmiljonstad, som Bagdad, och Damaskus sin mångtusenåriga historia, till Sverige och Helsingborg?

– Det var något av en chock, både när det gäller stadsplanering och kultur. I mångt om mycket var det en motsats till allt det jag hade sett och upplevt hittills: vädret, människorna, utemiljön. Inte minst är det en större blandning av människor med olika bakgrund, från olika länder och med olika perspektiv i Helsingborg jämfört med Bagdad.

Efter gymnasiet började Mustafa Sherif på Lunds Tekniska högskola och programmet högskoleingenjör i byggteknik med arkitektur. Det var i den vevan som han kom i kontakt med en av ledstjärnorna på planerarhimlen: den danske arkitekten Jan Gehl. 

– Han fick mig att reflektera över hur vi kan skapa städer för människor. Jag läste och tittade på föredrag med honom på Youtube och tänkte: en sådan approach vill jag jobba med!

Mötet fick honom till och med att byta inriktning och studieort: Nu blev det Stockholm och masterprogrammet Sustainable urban planning and design på KTH.

– Det där blev min kickoff, där jag hittade min passion. Jag blev förälskad från dag ett.

Det blev också en utbytesvända i Milano på Politecnico di Milano under utbildningen, och just Milano rankar Sherif högt bland världens städer.

Du berättar i avsnitt 99 av podden att din drömstad vore en smältdegel av tre städer: Bagdad, Stockholm och Milano. Håller den listan fortfarande?

– Ja det tycker jag. De innehåller alla de grundelement som jag tror är viktiga för staden: Milanos fokus på konst, kultur och estetik, Stockholms närhet till vatten och natur, Bagdads folkliv.

Vad tycker du att Sverige har att lära stadsplaneringsmässigt jämfört med de städerna?

– Vi gör ett bra jobb i Sverige om man jämför med andra länder, vi har mer planering för livet mellan husen och att skapar mer platser för människor. Men det jag saknar är samskapandet och en gemensam berättelse tillsammans med medborgare, säger han.

– I Sydeuropa, exempelvis Spanien, är de duktiga på att involvera människor i uppdragen, de är med och skissar idéer från start. De tycker inte bara till om de färdiga förslagen. 

Medborgarens, grannskapets och samhällets delaktighet kommer att bli en allt viktigare del i framtidens gestaltade miljöer, spår Mustafa Sherif.

– Vi är mitt i den transformationen, säger han.

–Vi behöver experter, självklart. Samtidigt är det viktigt att påminna oss om att ta med andra perspektiv.

På samma sätt kan digitaliseringen och ”användardata” från medborgarna bidra till att utvärdera det planerade.

– Big data ger underlag till analyser: exempelvis om den här lekplatsen funkar, eller om den behöver göras om. Man kan också undvika att göra samma misstag i framtiden, säger han.

En viktig del i omvandlingen mot mer mänskocentrerade städer handlar delvis om trafikplaneringen, menar Sherif.

– Och det skiftet händer nu. Men det kommer att ta tid, och det gäller att ta hänsyn till en beteendeförändring. Vi har under lång tid lärt in oss att bygga runt bilen, så det kommer att ta tid att avkoda det som vi har lärt oss.

Men det går inte att ta bort bilen utan att hitta alternativ, menar han: nya busslinjer, mikromobilitetstjänster, bilpoolslösningar. Samtidigt tycker han att debatten ibland blir för ensidigt negativ till den modernistiska samhällsplaneringen i allmänhet och miljonprogrammet i synnerhet. 

– Det var ett resultat av den tidens förutsättningar och mindset och jag gillar inte när någon ”trashtalkar” miljonprogrammet, säger han.

– I Helsingborg bodde jag också i ett sådant område, och där var det verkligen liv mellan husen, med stora ytor gröna där människor träffades och rörde sig. Det finns många kvaliteter i detta som vi ibland missar i dag.

Att inkludera alla i staden och samhället är ett synsätt blivit allt viktigare i planeringen. Det kan handla om allt från materialval på gatubeläggningen till tillgången till dricksvatten och toaletter i det offentliga rummet.

– Det kan få människor att stanna längre på exempelvis en lekplats och på så sätt skapa mer liv. Det är också kopplat till konsumtion: du kanske måste gå till ett kafé och köpa något för att också kunna gå på toaletten.

Att bygga staden med ett barnperspektiv handlar inte om att allt ska bli lekplatser i bjärta kulörer, utan att det ska genomsyra allt från policyer, drift och underhåll, trafikplanering och annat.

– Det finns en intressant studie som visar att barnen bara använder 20 procent av allt det som är ritat för just lek. 80 procent av leken sker i annan miljö. Det är en lärdom som jag tycker att vi ska ta med oss, säger han.

– Frågar du en vuxen så tror de ofta att det är åkandet i rutschkanan som är själva leken, medan barnen skulle svara något helt annat: en mycket större story kring den. Just den omprogrammerade leken tror jag är viktig, och som utvecklar både fantasi och kognition.

Är det något projekt som du har jobbat med och som du är särskilt nöjd med?

– Det var ett projekt tillsammans med en grundskola där vi gjorde workshops om arkitektur och material och sådant. Det handlade inte bara om att samla in data, skriva en rapport och sedan försvinna. Workshopen bidrog till att skolan kunde tänka annorlunda kring platserna: skolgården och staden. 

Att ge tillbaka något har också varit ett mål med podden Urbanistica: först för att hjälpa kollegor att hålla sig à jour med olika delar av branschen, senare som inspiration långt utanför såväl Sveriges gränser som det egna skrået.

– Min kollegor var de första gästerna och min pappa den första lyssnaren.

Nu, två år senare når han människor i 122 länder, mycket tack vare att han håller intervjuer på engelska, och ibland arabiska, vid sidan av avsnitten på svenska.

– För mig handlar det också om att lära känna människor, för det är människor som drar linjer på kartan, säger han.

– Det finns många events, tidningar och paneldiskussioner. Och det är bra. Men jag saknade det här avslappnade samtalet där du kan vara dig själv och berätta mer fritt och personligt och där inte varje ord ska vägas på guldvåg.

Pandemiåret 2020 gav honom en skjuts: hans var en av få poddar som fortsatte att släppa avsnitt – två till tre i veckan – samtidigt som efterfrågan på nytt innehåll var större än någonsin. Och snart stod gästerna på kö.

– Alla ville prata, säger Mustafa Sherif.

Och visst är det en illuster gästlista – med en smått fantastisk bredd av kunskaper och ämnen, från toaletter till 15-minutersstaden. Men var har han själv för favoriter bland alla gäster och avsnitt?

– Jan Gehl var en drömgäst, och det var fantastiskt att få med honom i podcasten redan i början [avsnitt 88]. Han är som en gud för mig, han fick mig att göra det jag gör nu.

– Men sedan är det nog många andra personer utanför branschen som har varit intressanta, artister, de med barn, programledare eller så: de som ger andra perspektiv på staden som jag inte hört tidigare.

Han är särskilt stolt över all positiv feedback Urbanistica har genererat. Det gäller särskilt unga som berättar att de sökt samma KTH-utbildning som honom efter lyssning, eller när poddavsnitt används som referens i uppsatser och examensarbeten.

Vad är då nästa steg för tusenkonstnären Sherif?

– Podden fortsätter. Den tror jag att jag kommer att fortsätta med tills jag dör, säger han.

Detsamma gäller också barnperspektivet – ett område som han hoppas blir ännu viktigare både nationellt och internationellt, och där han tycker att han kan spela en viktig roll. 

– Det handlar om att tillämpa barnkonventionen konkret. Det händer redan nu. Men vi behöver fortsätta jobba och involvera fler barn och samskapa miljöer med dem på riktigt. 

– Och varje projekt räknas, stort som litet.

Text: Fredrik Hielscher

Foto: Johannes Frandsen

 

Mustafa Sherif

Ålder: 28 år

Gör: Stadsplanerare på AFRY, håller podcasten Urbanistica, TEDx Speaker co-coach, placemaking-ledare inom EU, Hackathonexpert

Bor: Stockholm

Familj: Singel. Föräldrar och 3 syskon. 1 tandläkare och 2 apotekare.

Bok: Koden för en bra stad : Haussmanns Paris

Spel: GTA. FIFA. Crash Bandicoot.