Livet under husen: Bradley Garrett om bunkerbyggandet inför katastrofen

Under fyra år levde kulturgeografen Bradley Garrett som inbäddad prepper. 

I boken Bunker. Building for End Times får läsaren möta människorna som bygger för att klara en framtida apokalyps: den luxuösa överlevarkolonin i en före detta kärnvapensilo, ekofortet i Thailand, mormonerna i Salt Lake City som skalat upp det lokala som skydd mot den globala kollapsen.

Men “ångestens arkitektur” är inte bara ett fenomen i periferin utan en allt viktigare del i samtidens samhällsdesign.

Text: Fredrik Hielscher

Coronapandemin tvingade världen att inse vikten av att snabbt kunna anpassa sig och ställa om.

Svaret blev dels isolering och nedstängning och dels till en kraftsamling för att ta fram verksamma vaccin för att stoppa smitta och sjukdom. Samtidens preppers – alltså just den grupp som Bradley Garrett levt tillsammans med – kan liknas vid denna kraftsamling; drivkraften att skapa ett slags vaccin som skydd mot katastroferna. 

Men för preppers är hotet inte tydligt definierat som ett virus som SARS-coronavirus-2: de försöker skydda sig från allt från meteoritnedslag till klimatförändringar. Och ofta sker den förberedelsen i det fördolda.

Att upptäcka och blottlägga går som en röd tråd genom kulturgeografen Bradley Garretts gärning – både privat och professionellt. 

– Det som lockar mig är att kunna dra fram berättelser om världen och om platser som är bortglömda eller dolda, säger Bradley Garrett när vi äntligen lyckas få kontakt via mobilerna efter flera misslyckade försök att ringa på den fasta telefonen i hans hem i Kalifornien, som har fungerat som sambandscentral för hans verksamhet sedan pandemin satte stopp för det mesta av flygresandet.

Därför är det heller inte förvånande att hans första huvudämne var arkeologi, disciplinen som bokstavligen och millimeter för millimeter blottlägger och sammanfogar pusselbitar om det förflutna. 

–  Arkeologi tar itu med begravda forntida kvarlevor, platser som är begravda och vad dessa platser och föremål berättar för oss, säger han.

Efter examen reste och jobbade han på olika platser i världen några år innan han fortsatte de akademiska studierna som doktorand i kulturgeografi vid Royal Holloway, University of London i London. Fokusområdet var urban exploring, en växande rörelse som systematiskt upptäcker de osynliga fläckarna i den gestaltade livsmiljön; över, mellan och under husen. 

Utforskandet har likheter med arkeologin: ständigt pågående – och olagliga – “utgrävningar” av den moderna staden. Det gör urban exploration till ett slags motståndsrörelse mot samtidens genomlysta samhälle, en möjlighet för medborgarna att göra allmänningar av avstängda och privata rum – som i städer där varje kvadratcentimeter är under förhandling.

“När vi upptäcker städer, när vi struntar i ‘tillträde förbjudet’-skyltar och passerar dessa gränser, oavsett om vi kan se dem eller ej, så öppnar vi oss för möjligheter till kritisk kreativitet, vi omskapar yta och vi gör det omöjliga möjligt”, säger Bradley Garrett under sin Tedx-presentation från 2014 i ämnet.

Det var som urban explorer som Bradley Garrett fick upp ögonen för bunkrarna och deras betydelse för preppers, de som förbereder sig för allehanda annalkande katastrofer: kärnvapenkrig, soleruptioner, meteoritnedslag, pandemier och klimatförändringar.

– Jag sprang in i en domedagsprepper som ville köpa en övergiven bunker från kalla kriget. Jag tänkte: vilken utmanande affärsmodell, vad tänker du göra med den? Det var så jag halkade ner i kaninhålet som har lett till resor i fyra kontinenter, nära möten och intervjuer med över hundra personer.

Men prepping är en livslång erfarenhet för Bradley Garrett. Som 12-åring sattes han och kompisen i arbete med att fylla hagelpatroner åt vännens far. Ibland tog han med sig pojkarna på campingutflykter med bilen lastad med vapen och förnödenheter. 

“Jag inser nu att min kompis pappa var en prepper”, skriver Bradley Garrett i Bunker.

Uppväxten i förortsgyttret Inland Empire öster om Los Angeles spädde på osäkerheten. I takt med gentrifieringen flyttade de kriminella gängen allt längre ut från stadskärnan; mord och vapen var en del av uppväxten. Det var först i pubsnacket med vännerna i London som erfarenheterna förvandlades till något extraordinärt.

Detta ligger som fond för den bana han valt och som landade honom den nuvarande tjänsten på irländska University College of Dublins School of Geography.

Prepping är en ständigt flödande källa till berättelser, inte minst genom otaliga dokumentärfilmer, böcker och reportage. Vad är det som väcker sådan fascination?

– Medierna spelar en viktig roll i detta, och jag tror också att de spär på rädslan genom den ständiga spärrelden av nyheter om naturligt eller kulturellt orsakade katastrofer från hela världen, om pandemier och masskjutningar. Vi får ingen respit, vilket gör att känslan av att stå inför ett akut hot intensifieras, gör oss mer medvetna om att risker existerar.

Detta skapar en underliggande känsla av ångest, som Sören Kierkegaard och andra existentialister formulerar det, inför den “fruktansvärda riktning” vi som människor färdas i. Och det är denna ångest, som är drivkraften bakom att dessa människor väljer att lägga så mycket möda på att förbereda sig på allsköns hot.

Den andra faktorn handlar om utanförskap, menar Garrett. För även om hälsa och välstånd har ökat kraftigt globalt sett de senaste årtiondena har fördelningen varit ojämn.

– Världen blir bättre, det är sant. Men det gäller ett färre antal människor som det går extremt bra för. Det finns ett helt skikt av den globala befolkningen som vi överger. Välståndet som föds i vår globaliserade värld har den tragiska effekten att det finns många som inte kan hantera situationen. Det de ser är ständiga försämringar av infrastruktur och samhällsservice.

Sådant – parat med hot om sådant som klimatförändringar – spär på.  Teknikoptimister som Steven Pinker och Bill Gates ser utvägar ur den annalkande klimatkatastrofen genom sådant som bra uppfinningar, fria marknadskrafter och samarbete över nationsgränserna. 

Vore det inte bättre om preppers lade mer av energin på att hjälpa till att hantera klimatförändringarna – både orsakerna liksom lösningarna – än att sikta på ett slags post-apokalyps?

– Det går att ha två saker samtidigt i huvudet. Det är fullt möjligt att arbeta för att lösa problemen med klimatförändringarna och samtidigt förbereda sig på effekterna av uppvärmningen. Och teknikoptimisterna är ofta preppers, och det är värt att lyssna på vad de har att säga.

Vad är det då med de underjordiska bunkrarna som gör dem så attraktiva?

– De är en sorts kontrollens arkitektur, möjligheten att behärska gränserna och så många parametrar som möjligt runt omkring dig, säger han.

– Luften som filtreras, svamparna och maten som odlas, skyddet mot yttre hot som murarna ger dig. Det blir ett bålverk mot den potentiella katastrofen, ångestens arkitektur.

Och det centrala för många preppers blir själva handlingen, att göra någonting, även om materialen som behövs för bunkerbyggandet är sådant som spär på utsläppen av växthusgaser. 

– De flesta kommer aldrig att behöva använda bunkern som de har byggt. Det är som en försäkringspremie mot trafikolyckor som du tecknar men oftast inte behöver använda. 

De tankebanorna får ett allt större genomslag också i mainstreamsamhället, menar Garrett. På flygplatserna har övervakningskamerorna parats med teknik för ansiktsigenkänning. I kölvattnet av oräkneliga skolskjutningar formges nu skolor i USA för att möta hoten.

– Det finns nya skolor som byggts för att stoppa en aktiv skytt: skottsäkra bänkar, välvda korridorer med utstickande skyddande väggar, skottsäkra rutor och dörrar som kan fungera som vattentäta skott som hindrar en förövare. 

Och all denna kontroll föder kontrollsamhället, menar Bradley Garrett. Och det är något många preppers gör allt för att slippa.

– Det finns en stor grupp inom preppingrörelsen som är misstänksamma mot modern teknik. De kopplar ur och det finns många som inte använder smartphones. Deras tänkta tillflyktsort ligger utanför mobilmasternas räckvidd och på platser där de vet att de förblir osynliga. Det är en känsla av smygande paranoia.

Men det är en katt- och råttalek omöjlig för den enskilde att vinna. Satellitsystemen vakar hela tiden över jordytan, och arbete pågår för att avslöja också det som finns därunder.

– Det är bara en tidsfråga innan de underjordiska rummen kommer att kunna kartläggas från rymden, säger Bradley Garrett.

Det kan handla om en sammanvägning av olika datakällor: minutiösa analyser av förändringar av jordytan, exempelvis Interferometric Synthetic Aperture Radar (InSAR).

– Föreställ dig möjligheten för USA att upptäcka och kartlägga underjordiska anläggningar i länder som Kina och Ryssland. Det läggs enorma summor på tekniker som gör detta möjligt.

Samtidigt ligger många preppers i frontlinjen när det gäller ny teknik. De riggar upp komplexa och datoriserade system för övervakning, klimatkontroll, luftfiltrering och mycket annat. Och rädslan för övervakningen kan också föda innovationer: Bradley Garret spekulerar i om det snart kan komma att utvecklas ett slags skydd – eller kraftfält – i kampen för att hålla sig undan satellitövervakningen.

Sammantaget skapar detta en lukrativ och växande marknad. Undersökningar visar att 12 miljoner amerikaner har kapacitet att klara sig 30 dagar på egen hand utan behov av förnödenheter.

– Det är en häpnadsväckande siffra, säger Bradley Garrett.

Garrett bodde i Uppsala som gästforskare under doktorandtiden, och minns källare och andra utrymmen i Sverige som byggdes som skydd för en stor andel av befolkningen i händelse av krig liksom foldrar som berättade om krisen som kan komma. 

– Jag minns alla de där skyddsrummen i Uppsala som nu används som tork- och tvättrum, säger han och konstaterar att beredskapen i dag mer vilar på privata initiativ snarare än kalla krigets nationella bunkerprojekt.

Under kalla krigets dagar var beredskapen i de privata skyddsrummen ett par veckor. I dag finns det sofistikerade konstruktioner som kan försörja och skydda den eller de som vistas där inne i fem år eller mer.

Ett sådant exempel är den nedlagda kärnvapensilon (den klarade helt enkelt inte längre att skydda de nukleära Atlasmissilerna mot en direktträff av en sovjetisk raket) som förvandlats till inverterad skyskrapa av en driftig exploatör i Kansas.

Den som har råd kan fortsätta att ta dagliga jacuzzibad, träna klättring, gå till mataffären och handla eller ta en tur till arkadhallen och spela Pac-man – allt medan världen ovan står i lågor. Minsta insatsen i komplexet är motsvarande 13 miljoner svenska kronor (1,5 miljoner dollar) för 83 kvadratmeter boyta. “Penthousesviten” på 335 kvadratmeter – i bottenläge – slukar motsvarande nästan 40 miljoner kronor (4,5 miljoner dollar) i insats.

– Storskaliga projekt som några av dem jag skriver om i min bok handlar inte om att skydda en enskild familj, utan om att föra samman en grupp människor med olika bakgrunder, kompetenser och förmågor. Det är på sätt och vis en tillbakagång till förhistorien där människor levde i små grupper och stammar på omkring 50 till 500 personer, tillräckligt många för att vara säkra på överleva och stå emot svårigheter och yttre faror.

– Det är ett allmänt karaktärsdrag hos människan, att vi försöker lösa framtida problem. Bunkern blir en manifesterad form av detta. “Vi vägrar ge upp”, det är vad det betyder.

Nu har planetens människor genomgått en lång period av nedstängningar på grund av covid-19-pandemin. Vilka lärdomar går det att dra av detta? 

– Många verkar planera för att möta kommande pandemier. Men det är att planera för det som redan har hänt. Det vi har varit med om är en pandemi som inträffar omkring vart hundrade år. Det vi borde förbereda oss på nu är sådant som häftiga solstormar som som kan slå ut hela våra elektroniska kommunikationssystem. Det är den typen av hot som vi måste rikta vår energi på att möta.

Pandemin visar också hur snabbt vi kan ställa om om vi bara vill. Med hjälp av stort internationellt samarbete lyckades flera vaccin tas fram för att stoppa sjukdomen.

– Vi borde kunna utnyttja samma uppfinningsrikedom och lägga samma resurser på att hantera kommande kriser, säger Bradley Gerrett och konstaterar att det i dagens samhälle kan vara betydligt svårare att satsa tid och pengar på förebyggande och långsiktiga projekt.

– När ingenjören Joseph Bazalgette presenterade sitt förslag på ett avloppssystem i London i mitten på 1800-talet  – en otrolig konstruktion som skulle kräva enorma resurser, ihärdighet och 318 miljoner tegelstenar – lovade han parlamentet att den skulle hålla i 150 år. Och det löftet höll han.

Vad var höjdpunkten under arbetets gång?

– Jag tror att det var tiden i Salt Lake City och med medlemmar i “mormonkyrkan”, eller Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga [Latter-day saints LDS på engelska, kyrkans ledning vill inte kännas vid benämningen mormon]. Det finns en beredskap bland vanligt folk där som är fascinerande, alla hade källare som också tjänade som matlager, och det finns en stark samhörighet och en öppenhet kring beredskapen.

Samfundsmedlemmarna uppmanas att ha förnödenheter som ska räcka i flera år. Men detta handlar inte om jaget, eller ens om familjen: det är för den vidare gruppen – och mänsklighetens – bästa. Som Bradley Garrett formulerar det i Bunker:

“Även om LDS-kyrkans medlemmar skulle ta sin tillflykt till sina källare – bunkrar i allt utom till namnet – om kataklysmen skulle slå till, så skulle de förväntas komma upp och bidra till det allmännas bästa så snart det praktiskt var möjligt.”

– Jag antar att det som slog mig efter att ha levt de senaste 15 åren i en storstad efter en annan, i en liten lägenhet efter en annan, hur sammanvävd gemenskapen tycktes vara där i Utah. Det var som från en annan tidsepok, som en by i en förgången tid, säger Bradley Garrett.

– Ju mer jag tänkte på saken, desto mer insåg jag att detta var en del av lösningen: att bygga lokala gemenskaper och att investera i platsen där du befinner dig.

Den lärdomen har också coronapandemin och nedstängningarna visat, påpekar han. Det går att bedriva forskning på distans, men det går inte att ersätta det personliga mötet. Och det går att upptäcka det nära när möjligheterna att korsa kontinenterna försvinner. 

– Javisst, det finns så mycket värde i att kunna resa och bedriva forskning i hela världen. Men det går också att hitta berättelser på nära håll. Så jag har börjat tänka betydligt mer på skala: att antingen fånga berättelserna i de växande metropolerna runt om i världen, eller dem som finns nära till hands. Och min nästa berättelse kommer att bli en rätt lokal historia.

Vad kommer den att handla om?

– Om biohacking, alltså vad vi kan göra med våra kroppar för att förbereda oss för det som komma skall – fysisk kondition som ett slags prepping. Och Kalifornien är biohackingens epicentrum.

Hur har du själv påverkats av att ha hängt med preppers under de här åren? Har du börjat bygga en egen bunker?

–Nej. Men jag har köpt en fastighet på landsbygden med fyra tunnland mark där jag samlar verktyg och förnödenheter och där jag lär mig att klara mig på egen hand, lär mig att ta itu med problem och laga det som måste repareras.

Om Bradley Garrett

Yrke: Kulturgeograf vid University of Dublin, författare och fotograf.

Född: 1981.

Bok: Ledarskapslitteratur av alla sorter.

Bakgrund: Doktorerade 2012 vid University of London och tog en postdoc-tjänst vid Wolfson College vid Oxford University, som universitetslärare vid University of Southampton och var därefter research fellow vid University of Sydney i tre år.

 

Bunker: Building for the End Times (2020)
Bradley Garrett
Penguin (UK) och Simon & Schuster (US)

Bradley Garretts tidigare böcker: Explore Everything: Place-Hacking the City (2013), Subterranean London: Cracking the Capital (2014), London Rising: Illicit Photos from the City’s Heights (2016), Global Undergrounds: Exploring Cities Within (2016)