Spela staden – lek på största allvar

0
162

Dialog är en viktig demokratisk pusselbit som ska öka kvaliteten i olika samhällsbyggnadsprojekt. Men verklighetens processer speglar inte alltid idealet.

– Det är nästan som en svordom i vissa kretsar, säger Ekim Tan, arkitekt, forskare och grundare av Play the City – byrån som jobbar för att vi ska brädspela fram bättre städer och samhällen.

Det är ren sinkadus att få möjlighet att träffas ansikte mot ansikte: hon ska medverka under den italienska arkitekturfestivalen Utopian hours specialarrangemang under H22 i Helsingborg – en pärla med ett spännande program men som när jag var där inte lockade mer än ett 30-tal besökare, alla internationella sådana: från Italien, USA, Nederländerna, Singapore. Ekim Tan höll i en programpunkt och efter det kunde vi slå oss ner i Clarion Hotel Sea U-hotellets lobby för ett samtal om spel, stadsplanering, arkitektur och demokrati.

Intresset för spel som metod har varit med henne sedan länge – men blommade ut under doktorandtiden vid det tekniska universitetet i Delft. Avhandlingens titel skvallrar också om intresset: Negotiation and Design for the Self-Organizing City: Gaming as a method for Urban Design. 

Play the city är en metod för att lösa problem inom olika områden: klimat, energiomställning, turism, bostäder, stadsutveckling med mera. Sedan 2010 har 4 902 personer deltagit i 42 stadsspel med 185 sessioner i tre kontinenter, nio länder och 20 städer. Foto: Play the City

En hörnsten och utgångspunkt är den österrikiske arkitekten och designteoretikern Christopher Alexander – som gick bort i mars i år – och en passage i klassiska A New Theory of Urban Design från 1988. Han beskriver hur planerarna gemensamt ska utveckla en stadsplan – men på ett mer organiskt sätt. 

– En designer kommer med en idé, andra arkitekter lyssnar och sedan diskuterar de detta. Om idén accepteras kommer nästa designer och så vidare, säger Ekim Tan.

– De improviserar fram en plan tillsammans, där ingen enskild designer dominerar. 

Forskningen ledde till att hon grundade Play the City 2008, som numera har sju anställda med olika bakgrund, och med bas i både Amsterdam och Istanbul.

Det är också i Nederländerna och Turkiet som några av de första och största projekten har genomförts – Yap-Yaşa och Ghazane i Istanbul, Oude Westen i Rotterdam och staden Almere.

Ekim Tan berättar om några skillnader mellan länderna:

– Fram till 2000-talet var det många som flyttade in till Istanbul och folk byggde sina egna boplatser, för det fanns inte några plantekniska möjligheter som klarade av att hantera en sådan tillväxt.

– Och myndigheterna i Turkiet är inte nödvändigtvis bäst på att organisera sådant. 

Del av samrådsprocessen i Breda, Nederländerna. Foto: Play the City

Denna ”spontana organisering” förde med sig både positiva och negativa aspekter: vissa saker fallerade, som exempelvis infrastrukturen, medan annat fungerade riktigt bra, som exempelvis livaktighet och solidaritet mellan de boende.

Genom självorganiseringen växte vissa oskrivna regler fram i områdena, vilket underlättar processen för att skapa en levande stadsdel.

”Alla får samma rättigheter, samma utrymme, samma tid”

Det spontana livet var svårare att väcka i nederländska Almere, landets nyaste stad som planerades av toppexperter och som fick kommunal status först 1984. 

– Det är inte ett stort misslyckande, men jämfört med områdena i Istanbul som jag talade om är processen för att bli en ”riktig stad” mycket svårare för Almere eftersom allt har planerats och beräknats, men mycket har misslyckats och de offentliga platserna fungerar inte, säger Ekim Tan.

– Hur kan informella städer skapas, genom kaosteori och självorganisering, så som det exemplifieras av Christopher Alexander? 

– Om vi antar att alla städer är självorganiserande och att vi alla är en del av detta, oavsett om vi är medvetna om det eller ej, hur kan vi som designers skapa en modell av detta?  

Det är här spelen kom in i bilden – möjligheterna att i ett mikrokosmos simulera framväxten av städer och stadsdelar och där olika intressenter är med och bidrar med olika perspektiv, hur olika beslut påverkar dessa.

Interaktionen, intressekonflikterna och överenskommelserna blir en del i stadsskapandet.

Ett experiment handlade om just Almere, där studenter fick anta medborgarrollen. Bland dem som var med var Igor Meyer, professor i organisationsstudier vid Bredauniversitetet och verksam vid Tillburguniversitetet, som specialiserat sig på spel och lek. 

– Stadsbildningsprocesser handlar mycket om makt och nätverk: det finns makt kring lagstiftningen, det finns ekonomisk makt med mera. Det som gör spel så intressanta är att ögonblicket då vi samlas runt ett spel – det kan vara en politiker, en expert, en investerare med en massa pengar, eller en boende – skriver vi ett gemensamt kontrakt. Medan vi spelar så följer vi alla spelets regler. Detta skapar en viss jämlikhet mellan parterna, säger Ekim Tan.

– Alla får samma rättigheter, samma utrymme, samma tid. Och det är på den nivån det blir intressant.

Det kan lägga band på personer som är vana att ta och få utrymme, och ge råg i ryggen till de som saknar makt och inflytande. 

Hur är det då med den fysiska aspekten av spelet – att det är komponenter som ska röras, lyftas och flyttas?

– Det utgör ett kliv mellan experten och icke-experten och är ett sätt att visualisera data och att prata om saker utan den tekniska jargongen.

Spelplanen och pjäserna blir nedbrutna munsbitar av en komplex helhet – som kan vara svårtuggad för en lekman.

Spelplanen till utveckling av energi klimatplaner i nederländska kommunen Goeree-Overflakkee. Foto: Play the City

Hur väljer ni ut vilka som ska vara med i spelet?

– Det är olika varje gång. När det gäller sådant som bostäder till överkomliga priser [affordable housing] berör det inte nödvändigtvis de boende, utan snarare politiker som vill ha samtal med marknadsaktörer om en gemensam strategi mellan parterna.

– Men de flesta spelen är offentliga, så om vi till exempel arrangerar ett spel i Amsterdam så postas inbjudningar till alla boende i det aktuella området. Och om det är ett digitalt spel så skickas det ut inbjudningar till epostlistor. Är intresset stort så håller vi flera sessioner efter behov.

Ofta handlar det om att göra research så att deltagarmixen blir bra och relevant. 

Om du jämför med andra former av samråd och dialog, hur påverkar spelandet resultatet?

– Att så att säga ha slagfältet framför sig underlättar, säger hon och påpekar att det är framför allt ett kraftfullt verktyg för att sammanföra olika grupper. 

Det gör att den senare antagna planen får större acceptans.

Sedan ni började med detta – hur har metoden tagits emot?

– När vi 2009 sade till viceborgmästaren att den nuvarande generalplanen inte fungerar som den ska, ni behöver kanske ett spel, så sa de ”…okej”. 

– Politiker var möjligen lite mer öppna än experterna. Experter kan ibland se deltagande generellt sett lite som en svordom, de vill inte veta av det. 

– Men tittar du på hur det ser ut i Nederländerna nu, och vad de stora byråerna håller på med, så använder alla spel. Det handlar om stora kommersiella aktörer som [designbyrån] De zwarte hond och andra, särskilt när det gäller tekniska frågor. 

”I spel kan man dö och återuppstå och du kan begå hur många misstag som helst. Och varje misstag lär oss någonting. Spel handlar i grund och botten om kunskap: om att bli smartare tillsammans”

Om utvecklingen mot en allt större acceptans för spelande som en del i beslutsfattandet kommer att fortsätta framöver är oviss. Även om politiker välkomnar processen, så kan samskapandet, co-creation, uppfattas som ett hot mot den representativa demokratins processer och där de två världarna utgör två distinkta stuprör.

– Det finns en massa fejkprocesser också, ett slags läpparnas bekännelse. Du fortsätter att prata med människor samtidigt som besluten redan har fattats.

– Men när det gäller exempelvis Amsterdam medverkar jag inte i en process om jag inte samtidigt vet att resultatet också kommer att ingå i den officiella beslutsgången. Men det tog mig fyra-fem år innan jag lärde mig hur allt detta fungerade.

Ekim Tan under H22 i Helsingborg. Foto: Fredrik Hielscher

Även om spelen inte är en universallösning – de är bra i vissa sammanhang, medan andra metoder kan bidra med annat. Och sedan kan de olika metoderna sammanföras och bilda nya verktyg för demokratisk tillväxt. 

– I spel kan man dö och återuppstå och du kan begå hur många misstag som helst. Och varje misstag lär oss någonting. Spel handlar i grund och botten om kunskap: om att bli smartare tillsammans. 

Ekim Tan nämner att de inspirerades av Dungeons & Dragons och andra rollspel där deltagarna ikläder sig olika roller och karaktärer med olika bakgrund, erfarenhet och egenskaper. 

Men hon är också noga med att påpeka att det Play the City är ”seriöst spelande” som ska leda till en viss utgång, vilket särskiljer metoden från sällskapsspelande i allmänhet. Det handlar heller inte om gamification, det vill säga att genom lek och spel få folk att ändra beteenden, lära sig saker fortare eller att göra tråkiga sysslor roligare.

Kan det finnas en poäng i att låta spelarna, likt rollspel, anta olika sakägares perspektiv för att öka förståelsen för varandras utgångspunkter?

– I Istanbul gjorde vi så. Men det beror på syftet. Om det är att komma fram till ett resultat, hjälpa till att ta fram en plan eller vad det kan vara, kan det bidra med andra perspektiv om spelarna byter perspektiv. Och det gör vi, särskilt när det gäller övningsomgångar utan fixa mål och resultatkrav. Det kan handla om spel där studenter ska förstå politikers eller byggherrars perspektiv och så vidare.

När de jobbade med det klimatanpassade bostadsområdet Gazhane i Istanbul var misstron så stor och konflikten mellan olika parter så infekterad att spelet blev det enda sättet att få i gång ett samtal.

– Om jag till exempel kom från bostadsbolaget så skulle jag inte hälsa om du kom från gemenskapen i bostadsområdet, och tvärt om. Folk lyssnar inte.

Spelen är skräddarsydda för de lokala omständigheterna. I vissa fall tas spelen fram från scratch för vissa projekt – i andra fall handlar det om att anpassa och bygga vidare på grunderna: bräden och pjäser byts ut, lokala data läggs till och byts ut, men reglerna är i stort desamma.

– Tidigare gjorde vi ständigt nya spel. Men vi vet att energiomställning, klimatanpassningar, bostäder till överkomliga priser (affordable housing) är frågor som städer i hela världen möter och därför går det i dag mycket fortare att ta fram en spelvariant till nya projekt, säger hon.

– Klimatspelet tar oss omkring en månad att anpassa till vilken stad som helst i världen.

En spelomgång tar normalt sett omkring tre timmar, men det beror också på antalet spelare med mera. Men det spelas oftast flera gånger om.

Spelet kan också ha andra funktioner än att komma med konkreta resultat, som en detaljplan, utan också vara ett lackmuspapper för förståelsen i komplexa omställningsprocesser, som hur vi ska tackla klimatomställningen.

– Jag tror verkligen att det är ett verktyg som kan underlätta samtalet mellan människor kring den omställning vi är inne i: hur ska vi leva och bo, vad ska vi äta, hur ska vi klä oss.

Text: Fredrik Hielscher
Foto: Fredrik Hielscher och Play the city

Ekim Tan

  • Forskare, designer och författare.
  • Född 1976 i Istanbul, Turkiet.
  • Tog examen vid Middle East Technical University [METU] i Ankara.
  • Tilldelades Archiprix Award 1999 för bästa examensarbete. Hennes andra examen tog hon vid Tekniska universitetet I Delft 2005.
  • Hon har utöver doktorsavhandlingen skrivit Play the City: Games Informing the Urban Development, Jap San Books, 2018.

Några pågående och avslutade projekt

Play Marmara Sea

Spel för en sammanslutning av kommuner runt Marmarasjön som pågick 2019–2021 och med fokus på utveckling av den känsliga miljön och det globala målet 14: ”Bevara och nyttja haven och de marina resurserna på ett hållbart sätt för en hållbar utveckling.”

Climate Adaptive Gazhane

Spel tillsammans med Istanbuls storstadskommun med syfte att skapa en klimatanpassad stadsdel i Kadikoy.

Affordable Housing Game 

Spel i samarbete med myndigheter i olika länder – exempelvis den irländska bostadsmyndigheten – i syfte att hjälpa europeiska städer att ta fram deras planer för affordable housing. Har hållits i Dublin och Amsterdam sedan 2017.