Långsiktighet är en innovativ bostadspolitik

Jag föddes in i bygg- och fastighetsbranschen. 1959, samma år som industrin i Sverige gick på högvarv och människor flyttade till jobben och städerna. 1959 var bostadsbristen det stora politiska debattämnet. Den var värre än någonsin, och speciellt utsatta var de unga. Det tillsattes en bostadsbyggnadsutredning som skulle visa sig vara upprinnelsen till det så kallade miljonprogrammet.

1965 slog riksdagen fast att det skulle byggas en miljon lägenheter fram till 1974. Det skulle bli det största bostadsbyggandet per capita i världen. 1965 var jag sex år och rensade spik med min pappa på bygget av en skola i Övertorneå. För att nå målet om en miljon lägenheter krävdes en industrialisering av bostadsbyggandet. Lägenheter som byggdes med stordriftsteknik fick förtur i lånekön.

I början på 70-talet svängde bostadsmarknaden och flera bostadsbolag, framför allt allmännyttiga, fick svårt att hyra ut sina lägenheter. Flera byggen stoppades och fastighetsbolagen skiftade fokus från att bygga till att förvalta och utveckla befintliga fastigheter. Man sa att bostadskrisen hade byggts bort. Antalet nybyggda lägenheter i flerbostadshus minskade från 75 000 år 1970 till 27 000 år 1975. Jag var 16 år och vi hade precis byggt ett kombinerat bostads- och kontorshus i Luleå.

I mitten av 90-talet är Sverige i en ekonomisk återhämtningsfas efter krisåren och tillväxtregionerna har återigen brist på bostäder. Själv har jag studerat vid KTH och börjat jobba för AP-fonden som fastighetsanalytiker. Bostadsmarknaden är återigen ansträngd och kanske mest utsatta är de unga. Bostadsbyggandet hämtade sig för att sedan stiga fram till finans- och skuldkrisen 2008. Den här gången reparerade sig marknaden snabbt och bara två år senare, 2010, var nybyggnationen uppe på samma nivå som innan krisen.

Efter 30 år i fastighetsbranschen är en av mina insikter att branschen, som ofta har ett rykte om att vara trögflytande, kanske är en av Sveriges mest flexibla. Med en fluktuerande marknad, beroende av politiken, har fastighetsbranschen behövt vara innovativ och lösningsorienterad för att överleva. Och det har vi. Vi har anpassat oss efter marknaden, politiken, finanserna, nya lagar och byggregler. Jag har i första hand mött otroligt kreativa personer i vår bransch, som har sett till så att bostadsbyggandet fortsatt. Trots – inte på grund av – bostadspolitiken i Sverige. I somras stod vi redo för att bygga något som marknaden, och speciellt unga människor, efterfrågar: hyresrätter med lägre hyror. Vi hade arbetat fram en produkt utifrån de förutsättningar som var aktuella, bland annat investeringsstödet. Vi fick då besked om att det skulle tillsättas en utredning och att framtiden för investeringsstödet var oklar.

Vi har en spännande tid framför oss med digitalisering, delnings-, tjänst och gig-ekonomi. Utveckling och innovation leder oss framåt och jag är övertygad om att fastighetsbranschen kan klara den pucken. Vi inte bara kan, vi vill driva den pucken. Problemet är att spelplanen förändras och att vi behöver lägga tid på att omorganisera oss och hitta nya strategier utifrån nya spelplaner. Allt för ofta. Vi behöver inte en ny utredning, ett nytt miljonprogram eller ett nytt investeringsstöd, vi behöver en långsiktighet i vårt bostadsbyggande. DET skulle vara en innovativ bostadspolitik.

Text: Jan-Erik Höjvall, vd Amasten Fastighets AB