Anna Ervast Öberg hoppas på trähuseffekt

Anna Ervast Öberg lyfter trähusbyggandet till nya höjder. Som projektutvecklare på Folkhem har hon ansvarat för Cederhusen i Stockholm – världens hittills största innerstadskvarter byggt i massivträ.

Nu hoppas hon att färdigställandet av jätteprojektet ska slå hål på myter om materialet och ge träbyggandet en rejäl skjuts framåt.

”Det känns inte som Sverige!”

Den unga barnfamiljen som är ute och promenerar är uppenbart tagna av platsen. Blickarna fästa uppåt, mot fasaderna som sträcker sig högt, högt mot himlen.

Det slår mig att området redan nu – ännu inte färdigbyggt, fortfarande belamrat med byggställningar och kranar – är ett turistmål även för personer som bor i grannskapet: hela området har en odefinierad prägel av annanhet.

Norra stationsområdet och marken vid Karolinska sjukhuset har ibland beskrivits som ett slags ingenmansland mellan Solna och Vasastaden i Stockholm, avgränsat och genomkorsat av motorleder och spårtrafik. Under det nya namnet Hagastaden ska området bli en helt ny och levande stadsdel med omkring 6000 bostäder med Nya Karolinska sjukhuset i centrum.

Det stora trähuskvarteret som byggs i området ökar på känslan av att det är någonting annorlunda, nytt och obekant, som håller på att växa fram här. Materialet är mjukt omfamnande för ögat och spånfasaderna knyter an till äldre byggtraditioner som vi kanske bäst känner igen från äldre kyrkor. Över bygget vilar en svag doft av slöjdsal.

Skalan är hisnande. Här reses fyra huskroppar i två kvarter med totalt 234 lägenheter, en prydlig dunge i en skog av stål och betongkonstruktioner.

– Det har gått oväntat fort, faktiskt.

Läs också: Anna Ervast Öberg om fakta och myter om träbyggande

Anna Ervast Öberg visar hemtamt upp byggplatsen, genom trapphus och tomma dörrposter. Här och var syns spår av extra utfräsningar för elinstallationer och annat i väggarna.

– Sådant är jättelätt att göra i trä, det görs hela tiden, säger hon medan hon berättar om sin bakgrund. 

Som utbildad arkitekt var ambitionen tidigt att kombinera det hållbara med det konstnärliga, kvalitativa. Och sedan studietiden har japansk arkitektur varit en stor inspirationskälla. Hon var också utbytesstudent i Tokyo när hon pluggade på Arkitekturskolan på KTH i Stockholm.

– Det är fortfarande där de bästa arkitekterna finns, enligt min mening. Det har kanske att göra med arbetskulturen och i hur de tränas: de är otroligt duktiga i att få till de där sista tio procenten, säger hon.

– De är inte så fast i en viss estetik eller olika konventioner. De formas på annat sätt. Där tycker jag att det finns ett släktskap mellan Japan och de nordiska länderna: förhållandet till naturen och ljuset i arkitekturen, och kopplingen mellan ute och inne. 

Det finns också tydliga beröringspunkter i det historiska och samtida byggandet i trä, från de traditionella shintotemplen och de svenska kyrkorna, till dagens småhusbyggande där båda länderna har en gemensam faiblesse för prefab. 

Japan gav mersmak, och efter det blev det ytterligare en vända utomlands, denna gång till New York och affärsdistrikten på Manhattan. 

– Jag blev intresserad av frågor som jag blev uppmärksam på när jag var i Tokyo, nämligen hur man befolkar platser och hur människor tar staden i anspråk. I Tokyo kan det vara så att ett band tar fram instrument och ställer upp förstärkare och repar på gatan, helt enkelt eftersom de inte kan vara hemma eller ha en replokal på grund av platsbrist. 

Tätt är det också på skyskrapornas Manhattan: extremt höga markpriser har triggat byggande på höjden, samtidigt som bygglov utfärdas med villkor att mark ska lämnas orörd i gatunivå.

– Det har blivit som ett slags hål i staden. Det är tänkt att det ska ge kvalitet för alla. Men det blir det inte om man inte programmerar platsen direkt eller indirekt. Det krävs egentligen ganska lite för att det ska hända någonting, att folk stannar till.

Hemkommen till Sverige började hon också arbeta som lärare på Arkitekturskolan inom samhällsplanering och med särskilt fokus på denna ”programmering” av staden.

– Jag tycker att det är tilltalande att skapa utrymme för att människor själva ska kunna göra anspråk på platser. Genom att lära sig de bakomliggande mekanikerna – det mänskliga beteendet i förhållande till de ekonomiska, sociala och politiska drivkrafterna – går det att skapa bättre städer och platser.

Precis som under utbildningen och uppsatsskrivandet i New York, blev kartläggningen grundstenen i arbetet med arkitekturstudenterna – fast denna gång var objektet Tensta i norra Stockholm.

– Vi gjorde en superinventering i hela området med en exakt karta över allt: alla blomkrukor, alla entréer som fick olika benämningar och klassificeringar, om de var låsta eller öppna, hade vakter och så vidare.

– Det påminner lite grann om att jobba inom träbyggnadssektorn, det gäller att kunna lite om allt: att svara på frågor om hur skogsbruket mår, men också förstå och utvärdera gummilister som ska klara vissa akustikkrav liksom att förklara för banken varför grön finansiering inte bara bör handla om energiförbrukning. Det är ett roligt och lärorikt sätt att jobba på som ger väldigt många olika perspektiv. 

Som arkitekt var hon verksam på Sandellsandberg, ett kontor med ”hög svansföring när det gäller gestaltning och estetik”, enligt Ervast Öberg. Den utgångspunkten hakade perfekt in i den egna uppfattningen om var prioriteringen bör ligga. 

– Jag är övertygad om att det går att skapa vackra projekt utan att de behöver bli jättedyra.

Även om klimatfrågan har funnits med i bakhuvudet hela tiden, var det först under föräldraledigheterna (hon har tre barn) som den verkligen pockade på uppmärksamheten. Genom mycket läsning och annan fördjupning kom hon till insikt om att hon ville ta ett större ansvar för en branschomställning. 

– Jag fattade att vi i vår sektor var på rätt ställe, att vi har stor möjlighet att påverka. Det gjorde att jag fick önskan om att ta ett större ansvar än att bara utföra beställningar. I rollen som arkitekt kom jag väldigt långt ifrån besluten, och jag ville lära mig mer och närma mig möjligheterna till påverkansarbete, säger Anna Ervast Öberg.

– Då hittade jag Folkhem och armbågade mig in där.

Titeln blev projektledare. Det blev en lärorik period med nya insikter i hur det går till bakom kulisserna i olika projekt, vilka förutsättningar som finns för att realisera dem och hur det sedan görs i praktiken.

– Folkhem har tagit ett beslut om att bara bygga i trä, och har också höga ambitioner när det gäller arkitektur men också i klimatfrågan. För mig är det extremt tilltalande.

Det är som affärs- och projektutvecklingschef, med ansvar för uppbyggnaden och utvecklingen av bolaget Folkhem och dess portfölj, som Anna Ervast Öberg klivit fram som ett slags träinfluencer: hon syns ofta även utanför branschmedia, som under försommaren då Dagens Nyheter gjorde ett stort reportage om husen i Hagastaden.

Vad är det med just trä som material som klaffade med dig?

–Det är något särskilt med trä, det är ett så intuitivt material. Vi har alla haft träslöjd, vi snickrar en trall till våra uteplatser när vi behöver det. Vi vet hur det känns att såga eller använda ett stämjärn. För mig handlar om att skala upp det: att vi kan bygga våra städer så här.

Berättelsen om trähusens återkomst i svenskt byggande är ett slags askungesaga: det var förbjudet som stommaterial i flervåningshus under 120 år (1874–1994) på grund av brandrisken. Ny kunskap och nya metoder har gjort att trä åter har växt fram som ett alternativ till mer än bara småhus. Länder som Schweiz, Österrike och Norge var tidigt ute. I norska Brumunddal reser sig exempelvis väldiga Mjøstårnet – ett trähus på 85,4 meter i åtta våningsplan.

Vägen fram till de nu nästan färdigbyggda husen i Hagastaden började som del i en större portfölj med tänkbara projekt som lämnades över till Stockholms stad. 

Redan tidigare, 2010–2012, hade Folkhem byggt åttavåningshuset Strandparken i Sundbyberg och hade genom det projektet en god relation till den då blygsamma svenska träindustrin i byggbranschen: exempelvis var Martinssons länge den enda leverantören av träelement av korslimmat trä.

När projektportföljen till Stockholms Stad skulle tas fram gjordes minutiösa förberedelser.

– Vi åkte på studiebesök och nosade upp de bästa arkitekterna och ingenjörerna, säger Anna Ervast Öberg.

– Vi var exempelvis i London, som har byggt jättemycket med trä sedan länge. Men där sågs det inte som någonting särskilt vackert eller något att lyfta fram för dess estetiska kvaliteter. Det sågs som ett rent konstruktionsmaterial som behandlades som vilket konstruktionsmaterial som helst, det valdes för att det kunde göra en vägg tunnare, eller för att det skulle gå fortare att bygga med eller för att det blir billigare – tvärt emot vad alla sade i Sverige.

– Träbyggandet är kärnan i verksamheten på Folkhem så det har varit en bra grund att lära sig på, en visshet om att det går att bygga projekten med bibehållen ekonomi. Många andra fastighetsbolag har varit skeptiska och bara sett problemen, att det skulle bli för dyrt och att det skulle kräva att byta affärsupplägg. Men uppenbarligen gick det.

Hon tror att förverkligandet av Cederhusen visar att Folkhem menar allvar med satsningen, och att det blir ett starkt symbolvärde att det just är en kommersiell satsning.

– Vi har inte genomfört det minsta projektet, utan det största och krångligaste.

Det byggs mycket i flervåningshus i trä runt om i landet, påpekar Anna Ervast Öberg. Men Cederhusens centrala placering i Stockholm kan betyda mycket för utvecklingen inte bara i huvudstaden utan i hela landet. 

– Tillväxtkommuner tillsammans med marknadskrafterna kan vara med och hjälpa till att bidra till en klimatomställning. Det här blir ett konkret exempel, en ny referens för köparna och den tilltänkta målgruppen, säger hon och berättar att virket i husen kommer från Dalarna.

– Det är som när ekobananerna kom: varför köpa dem som är så mycket dyrare? Men när de legat där ett tag så kostade de lika mycket som de andra, och då försvann skräpbananerna, säger hon.

Att trä skulle knocka ut alla andra material i byggandet inom en snar framtid är tveksamt. Dessutom arbetar både betong- och stålindustrin intensivt för att kapa klimatavtrycket i just sina produkter. Hybrit och H2 Green steel är två sådana exempel när det gäller stålproduktionen i Sverige.

När det gäller betong har utsläppen minskats med 12 procent mellan 1990 och 2013. Betong med andra bindemedel än cement väntas kunna hyvla den siffran ytterligare många snäpp. Branschen har tilltro till potentialen med Carbon Capture and Storage-teknik (CCS, som du kan läsa mer om i denna tidning). Vidare har sådant som energieffektivitet, värmelagring och livslängd lyfts fram som positiva fördelar för betongen sett i ett livscykelanalysperspektiv. 

”Resultatet är beroende av projektets förutsättningar”, summerar Malin Löfsjögård, vd Svensk Betong och adjungerad professor KTH, saken i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Samtidigt är klimatargumenten för trä extraordinärt goda, enligt Anna Ervast Öberg. Därför menar hon att det är dags för politikerna att våga peka ut riktningen.

– Om vi ska klara klimatmålen så måste vi också kunna prioritera. 

Här i den framväxande Hagastaden dominerar glas- och betongfasaderna, de högteknologiska sjukhusbyggnaderna och laboratorierna. ”Ett centrum för life science”, är stadens beskrivning av området som ska samla företag och forskning för bättre liv och hälsa. Kanske är det just därför de mäktiga trähusen både sticker ut och passar in så väl? 

Text: Fredrik Hielscher

Foto: Johannes Frandsen

 

Anna Ervast Öberg

Ålder: 43. 

Gör: Affärs/projektutvecklingschef, med ansvar för uppbyggnaden och utvecklingen av bolaget Folkhem och dess portfölj. Styrelseledamot Samhällsbyggarna.

Bor: Södermalm, Stockholm.

Familj: man och tre barn.

Bok: Stoner av John Williams.

Film: True Romance. 

Intressen: Tennis, skogsutflykter med
familjen och spelar cello i Stockholms
symfoniorkester.

Arkitekt: Alvar Alto och Saana

Inspireras av: Smarta människor och
livets kontraster.