Faller trädgårdsstaden i god jord?

Trots att enkätundersökningar visar att många föredrar att bo i villa jämfört med lägenhet, är det flerbostadshus som står för den allra största andelen av landets bostadsbyggande.

Kritiker menar att förtätningen har nått vägs ände och lyfter trädgårdsstaden som ett bättre – och hållbarare – alternativ i framtidens städer.

Men vad menas egentligen med trädgårdsstad i dag? Hur mycket av de ursprungliga tankarna om en låg men tät bebyggelse med rum för liv, arbete och fritid finns kvar?

En debattör som på senare år har skrivit om just trädgårdsstaden är författaren och tidigare Timbroredaktören Lars Anders Johansson. I Boken Villaboendets idéer [Villaägarnas riksförbund 2021] går han igenom flera av de strömningar och planeringsideal som präglade det moderna samhällets genombrott under 1800-talet – men innan funktionalismen – och som kom till uttryck i genom exempelvis trädgårdsstaden.

I en debattartikel på sajten Bostadspolitik summerar han:

”I början av förra seklet stod två stadsplaneringsideal mot varandra: trädgårdsstaden och funktionalismen. Det förra betraktade medborgaren som ett självändamål, vars önskningar och drömmar skulle vara utgångspunkt för städernas utformning. Det senare utgick från visionen om en ny människa, massmänniskan, som skulle fungera som en kugge i ett samhällsmaskineri. Efter att ha prövat funktionalismens stadsplaneringsideal i ett sekel kan vi konstatera att de hade fel. Människor idag drömmer om samma saker som människor för hundra år sedan. Det är dags att ge trädgårdsstaden en chans.”

Men vad menar vi när vi talar om trädgårdsstaden? Hur passar en idé som är mer än 130 år gammal in i dagens – och morgondagens – samhällsbyggande? Och på vilket sätt förhåller sig trädgårdsstaden till samtida koncept som 15-minutersstaden – att det mesta av livets essenser finns en cykeltur eller promenad på en kvart bort?

LÄS MER>> FAKTA OM TRÄDGÅRDSSTADEN

Monica Andersson: ”Diskutera stadsmiljö på riktigt”

Monica Andersson är universitetslärare i statsvetenskap vid statsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet, liksom ordförande för Samfundet S:t Erik. Hon disputerade 2009 på doktorsavhandlingen Politik och stadsbyggande. Modernismen och byggnadslagstiftningen, och forskar om stadsplanering och förvaltningspolitik.

Hur ser hon på hur samtiden uppfattar begreppet trädgårdsstad?

– Så som jag tänker mig en trädgårdsstad i dag är egentligen på samma sätt som den såg ut för hundra år sedan: en funktionsblandning på riktigt med olika typer av bostäder och upplåtelseformer i låg och mänsklig skala med en till två, max tre, våningar. Det är en blandning av flerfamiljshus, radhus, parhus, småhus och verksamheter, säger Monica Andersson.

En skillnad i dag jämfört med när de ursprungliga svenska trädgårdsstäderna växte fram för 100–120 år sedan är exempelvis 5,5 miljoner bilar och ett enormt trafiksystem anpassat för att alla ska köra bil. Hur påverkar det utformningen av dessa områden?

– Höga hus genererar också mycket trafik och på många ställen badar all bebyggelse i parkeringar, säger hon och lägger till att just kopplingen mellan kollektivtrafiken och områdena är nödvändig, liksom uppmuntran att välja sådant som cykeln.

En stor skillnad mellan trädgårdsstaden och villaområden så som de främst kom att byggas under miljonprogramsåren är att trädgårdsstaden innehåller låga flerfamiljshus med ljusa luftiga och gröna gårdar, och också har torg, parker, butiker, verkstäder och andra verksamheter, samt trädplanterade gator. Den är en grön småstad.

– Det var ju levande miljöer. Men det är svårt att få till en funktionsblandning idag.

Den låga och täta stadsmiljön är också den billigaste: det krävs inga dyra hisslösningar och dyra parkeringsutrymmen, men väl trivsamma miljöer för alla plånböcker, menar Monica Andersson som pekar ut städernas utkanter som tänkbara och lämpliga platser för utbyggnaden, gärna längs med pendeltågslinjer och annan befintlig kollektivtrafik för att hålla nere bilberoendet.

– Då får man verkligen boendemiljöer som efterfrågas, till skillnad från så som planeringen ser ut i dag, säger hon och lyfter också fram de flytt- och boendemönster som följer i pandemins kölvatten.

– Med alla digitala instrument kan fler arbeta hemma, och det leder till att fler söker sig till större bostäder. Trädgårdsstaden passar dagens förutsättningar och förändrade önskemål och borde tilltala väldigt många.

Som politiskt aktiv socialdemokrat har hon bland annat varit riksdagsledamot. Nu är hon verksam på den lokalpolitiska arenan, i Nynäshamn. Där har hon tillsammans med partiet tagit fram ett samhällsbyggnadsprogram med trädgårdsstadsidéerna som grund, där busslinjer tar plats i stället för den äldre trädgårdsstadens tidigare spårvagnslinjer.

– Vi bygger inte på ett sådant sätt i dag. I tidigare regionplaner fanns det olika scenarier där trädgårdsstaden var ett tänkt alternativ. Det alternativet har helt fått ge vika för att bygga högt och tätt vid stationen.

Vad beror det på?

– Att den höga och täta staden är ett ideal hos många planerare. Jag tycker att det finns en brist på förståelse i att bygga stadsrum. Man tänker bara i hus och inte i stadsmiljöer.

Det hon efterfrågar är att den gestaltade livsmiljön ska bli föremål för diskussionen om framtidens städer och boendemiljöer, och lyfter också fram regeringssatsningarna på området som de senaste åren mynnat ut i tillsättandet av en riksarkitekt, liksom skrifter och samlingar inom ramen för myndigheterna Arkdes, Boverket, Riksantikvarieämbetet med flera.

Livet mellan husen pockar alltjämt på uppmärksamheten.

– Jag vill att vi ska diskutera stadsmiljö på riktigt. Och i den diskussionen ingår den låga och täta staden. Några alternativ till höga hus och hög exploatering presenteras sällan i dag.

Åsikterna om Arkitekturupproret – alltså den organiserade kampanj mot modernistiska ”lådor” och för byggnader i ”klassisk stil” – går isär. Men oavsett vad man tycker, kommunicerar fenomenet i sig någon form av sanning, menar Monica Andersson.

– Människor upplever en brist på levande stadsmiljöer, och lockas av klassisk arkitektur. Den kritiken tycker jag att planerarna ska ta till sig av.

Men all modernism är inte stöpt i samma form.

– Jag fann i min doktorsavhandling att Walther Gropius och andra Bauhaus-inspirerade arkitekter, som Uno Åhrén och Sven Markelius, lyckades få in principerna bakom hus-i-park i byggnadsstadgan 1931 med en formulering om att avståndet mellan byggnaderna skulle vara minst lika långt som husens höjd. En formulering hämtad från ett diagram av Gropius som bland annat återgavs i Acceptera, säger Monica Andersson.

De protesterade mot det låga och täta, de ”argumenterade stenhårt mot trädgårdsstaden vid slutet av 1920-talet”

– Bostadssociala utredningen förespråkade att bebyggelse som stred mot principen om att avståndet mellan byggnaderna skulle vara minst lika långt som husens höjd skulle rivas. De ville utöka avståndet till det dubbla, vilket 1950-talets saneringsutredningar tog fasta på, säger Monica Andersson.

Men motreaktionen mot det storskaliga och rationella i 1930-talsmodernismen lät inte vänta på sig.

– Uno Åhrén och Sven Markelius ändrade sig på 1940-talet. Den förre gick spetsen för idén om grannskapsplanering och Sven Markelius lyfte fram trädgårdsstaden, säger Monica Andersson.

När funktionalisten Sven Markelius presenterade generalplanen för Stockholm 1952, krävde han att rörelseidealet i stadsplaneringen bör ersättas med ett viloideal, med konsekvensen att utformningen ska utgå från den mänskliga skalan i den gestaltade livsmiljön. Det idealet blir då också sammanfallande med trafikseparering så som vi känner den från de flesta svenska städer och moderna bostadsområden.

”Om man accepterar familjen som den viktigaste socialgruppen, blir familjebostaden och icke det individuella bostadsrummet modul i arkitekturen. Det gäller hus både för en och många familjer, men enfamiljshus fristående eller sammanbyggt till radhus är den bostadsform som kommer människans skala närmast.” (Markelius 1952, s 130)

Ett exempel är det trivsamma uterum som Kooperativa förbundets arkitekter tagit fram, ”den bostadsform där mänsklig skala och kontakt med naturen kan förenas med ett ekonomiskt godtagbart markutnyttjande.” (Markelius s 134)

Sven Markelius lyfter också fram trädgårdsstaden i sitt resonemang, och påpekar då att de yttre formerna av Ebenezer Howards idé spridits runt om i världen, och Enskede och Bromma som exempel på detta. Samtidigt har den grundläggande visionen sällan – eller aldrig – blivit verklighet, påpekar Markelius: dels i kravet på att städerna skulle äga all mark, inklusive grönbältena, för att få ta del av värdestegringen, dels i detta att trädgårdsstäderna skulle fungera som ett slags brygga mellan stad och land, en sammanbindande kraft som stärker båda parter. Men de äldre förstäderna Sundbyberg och Nynäshamn kommer nära det idealet, enligt Markelius.

– 1940- och 1950-talen präglas av ett slags romantisk modernism, new empiricism, som var regionalistiskt präglad med låg och tät bebyggelse. Dessa ifrågasatte storskaligheten, att det blev för rätlinjigt och enahanda. Men på 1960-talet slog pendeln tillbaka igen, säger Monica Andersson.

– Ett fint exempel är Kärrtorp där Markelius länkade samman en tunnelbanestation med flerfamiljsbebyggelse i mänsklig skala med hög kvalitet i gestaltningen, med Hallmans  stadsplaner för Enskededalen och Kärringstan, säger Monica Andersson.

Timbro, Villaägarnas riksförbund och Kristdemokraterna är exempel på drivande i diskussionen för trädgårdsstaden. Det är också i sådana sammanhang Monica Andersson har blivit inbjuden att tala och skriva. Själv tycker hon det är bra att idén plockas upp från flera ideologiska håll, och på så sätt skapar en bred förankring och därmed också större möjligheter till en renässans för trädgårdsstaden och ett omtag i samhällsplaneringen. Och även om det politiska stödet var brett och stort också för hundra år sedan, ingick den otvivelaktigt också som en del av arbetarrörelsens mål om att få en växande del av samhällskakan.

– Det var en väldigt radikal rörelse – bland det mest radikala som publicerats på området. Det byggde på att arbetarna skulle äga marken själva och gemensamt, säger Monica Andersson om den reformistiska socialistiska visionen bakom egnahemsrörelsen och de tidiga trädgårdsstäderna.

Dryga hundra år har förflutit sedan den visionen blåste liv i bostadsbyggandet i och kring de svenska städerna. Men Monica Andersson menar att det finns goda skäl att stanna upp och reflektera kring dåtidens ideal och dagens syn på byggandet och dess roll för det sociala livet och den sociala sammanhållningen.

– Vi har slutat använda marken på ett socialt hållbart sätt. Det handlar mest om att tjäna pengar, det är bara högsta tänkbara exploatering som gäller. Kommunerna kommer att få jätteproblem med detta i framtiden och många planerare ifrågasätter det som händer nu.

Den diskussionen visar sig i sådant som utredningen Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design [SOU 2015:88] och efterföljande myndighetsinitiativ, exemeplvis från ArkDes och tillsättandet av en riksarkitekt, Helena Bjarnegård.

Och även om samtidens samhällsbyggande målas i dystra färger, tycker Monica Andersson att det finns många goda exempel också i det nya.

– Tullinge trädgårdsstad är väldigt fin och rumslig. Det gäller också Lomma Hamn stadsparken i Mariefred, ett projekt i Viskafors i Borås och S:t Eriksområdet i Stockholm. Hammarby sjöstad är en oerhört fin kombination av rumslighet och öppenhet. Så det finns en hel del, säger hon.

 

Claes Caldenby: Trädgårdsstaden ett verktyg att spela med

Claes Caldenby är arkitekt och forskare vid Chalmers och har länge intresserat sig för trädgårdsstaden och egnahemsrörelsen. Han har bland annat varit redaktör för boken Trädgårdsstäder i praktiken från 1991, liksom artikeln ”En dag skall jorden bliva vår” i Dagens Arena 2018 i ämnet.

Även om han ser att trädgårdsstaden har en plats i samtidens och framtidens städer, är han tveksam till om enkätundersökningar går att luta sig allt för stadigt emot när framtidens bostäder ska planeras.

Den kanske mest omfattande studien är genomförd av Sifo på uppdrag av Boverket och släpptes 2014. En enkät som innehöll tre frågor om boendepreferenser skickades ut till 25 000 personer i åldrarna 20–79 år. Bortfallet var dock stort och bara en femtedel svarade. Resultatet viktades med avseende på ålder, kön och region.

Svaren där är entydiga. De flesta vill bo i storstäderna – ungefär som de bor i dag. De vill äga sin bostad. Och beroende på var man bor vill omkring 60–80 procent bo i småhus, radhus eller gård.

Men, påpekar Caldenby, de svarande har inte ombetts att ta hänsyn till vad som vore ekonomiskt möjligt, eller om det angivna svaret passar in i livssituationen eller några andra omständigheter.

”Endast raka svar om vilka boendealternativ respondenten föredrar har efterfrågats”, skriver myndigheten om undersökningen.

Samtidigt finns intresse och möjligheter för fler områden med en blandning av tätare småhusbebyggelse och måttligt höga flerbostadshus menar Caldenby, och ger landshövdingehusen och egnahemmen i Göteborgsområdet Landala höjdområde som exempel.

– Jag tror att det finns mycket som talar för det. Långt ifrån alla har råd att bo i villa, eller har lust och tid att ha egen trädgård. Det kanske passar i vissa skeden i livet, men inte i andra.

Samtidigt är det också viktigt att hålla i minner att vi i dag bor glesare än innan den stora utbyggnaden genom miljonprogrammet.

– Och det är ojämnt fördelat. Sedan är en fråga hur rimligt det är med tanke på klimatfrågan att öka boendeytan per person, säger han.

I likhet med Monica Andersson menar Claes Caldenby att debatten om samhällsplanering och arkitektur tenderar att bli ytlig.

– Tyvärr så möter man ju ofta ett slags enkel världsbild även bland politiker, och då inte minst i frågor som handlar om arkitektur och stadsplanering, säger han.

1800-talets trädgårdsstäder hade sociala mål: nämligen att även arbetarklassen skulle få tillgång till ljus, natur och kultur.

Men det finns en risk att nya trädgårdsstäder förbehålls medelklassen, menar Claes Caldenby. Och den risken har skärpts i och med nya arbetsmönster under pandemin. Att en trädgårdsstad då ligger längre ut från stadskärnor och arbetsplatser blir därför lättare att hantera för kontorsarbetare som kan välja att jobba hemma lejonparten av veckan.

Men var ska de som måste vara på plats i jobbet – de med vårdyrken, jobbar inom logistik och transport eller tillverkning – bo?

– Det finns väldigt mycket evidens för att frågor om jämlikhet och folkhälsa hänger ihop, det som brittiska epidemiologer [Richard Wilkinson and Kate Pickett] skriver om i sin bok Jämlikhetsanden.

– Det finns argument för det lite mer måttligt täta. Om marknaden ser en efterfrågan på den typen av bebyggelse och offentliga rum, så tror jag absolut att trädgårdsstaden är ett verktyg man har att spela med.

– Sedan är flerbostadshus också en del av trädgårdsstaden. Och det finns ju möjligheter till samutnyttjande av saker.

Och delningsekonomin har många poänger, menar Caldenby och ger ett exempel på ett modernt sådant bygge i Göteborg – som exempelvis hånats av Arkitekturupproret som ”Sveriges fulaste byggnad 2019”: bostadsrättsföreningen Viva på Guldheden.

– Där finns det väldigt många och olika gemensamma lokaler, inga bilparkeringar men en lånebilpool och generöst med cykelparkeringar.

– Om man kan ha sådana gemensamma ytor och tvättstugor kan också ytorna i lägenheterna reduceras. Det är ett steg mot ett boende som jag tror att hyfsat många är intresserade av. Och idén med kollektivhus, kan vara värd att utveckla i olika former.

Och som Claes Caldenby påpekar, denna typ av boende är en relativt integrerad del av den svenska hyres- och bostadsrättsprincipen med dess tvättstugor, gästrum och annat: ingredienser som framstår som exotiska internationellt och nu väcker intresse runt om i världen under etiketter som collaborative housing, cohousing.

 

Anna-Johanna Klasander: Samma behov av ljus och ren luft nu som då

Anna-Johanna Klasander är arkitekt och konstnärlig professor och avdelningschef för Stadsbyggnad på institutionen för Arkitektur och samhällsbyggnadsteknik vid Chalmers tekniska högskola. Hon menar att den kritik som ofta riktas mot funktionalisterna är för ensidig, exempelvis att de enbart skulle vara för storskaliga flerbostadshus.

– De insåg mycket väl att folk också ville bo i villor, säger hon.

– I Sverige kom 1950-talsvågen, som är en fin epok med ett internationellt gott renommé.

Johan Rådberg (1942-2010), professor i arkitektur och stadsbyggnad vid Lunds Tekniska Högskola, var en stark röst för trädgårdsstaden, och kom också ut med ett slags portalverk i ämnet 1994. Men bland många arkitekter uppfattades begreppet som daterat, säger Anna-Johanna Klasander. Rådberg beskrevs som tillbakablickande och gammaldags.

Även om Bo01-området i Malmö inte är att betrakta som trädgårdsstad, har det en mängd olika typer av byggnader och bostadshus, och fick det initialt utstå kritik från radikala kretsar, som Anna-Johanna Klasander beskriver det.

– Mässans chefsarkitekt Klas Tham tog illa vid sig. Men senare fick både han och området upprättelse när stadsdelen hade mognat till sig.

Vad förespråkarnas användning av begreppet trädgårdsstad egentligen innebär, hur kopplad den är till de tankar som sekelskiftets pionjärer lade fram, eller hur ordet landar hos allmänheten är oklart. Är det en rörelse för att bygga nya trädgårdsstäder i linje med de som anlades för mer än 100 år sedan, eller en lockande etikett för att bygga mer villor i allmänhet?

– Det är en väldigt intressant fråga. Används begreppet för att dra nytta av de positiva konnotationer som orden trädgård och stad ger – som ett slags ursäkt för att stämpla ut ganska glesa villamattor?

– Min bild av trädgårdsstaden är mer lik den gamla residensstaden där det finns ett litet torg, en blandning av funktioner, och blandad bebyggelse i måttlig skala.

Men den typen av stadsmiljö omstöptes i och med den stora omvandlingen av de svenska stadskärnorna under årtiondena efter andra världskriget. Hur passar då trädgårdsstaden in i denna nya verklighet med nästan sex miljoner bilar?

Anna-Johanna Klasander lyfter den nu brännheta idén om 15-minutersstaden, som myntades av innovations- och entreprenörsskapsprofessorn Carlos Moreno vid Sorbonne i Paris. Den innebär kortfattat att invånarna får sina olika behov tillgodosedda inom ”självförsörjande stadsdelar” där allt du behöver för vardagsbestyren finns inom framför allt gång- och cykelavstånd.

Detta perspektiv anges ofta som argument för förtätningar, påpekar Anna-Johanna Klasander, vilket också har varit en genomgående trend i Göteborg under de senaste årtiondena. Men hur förtätningen kommit till har inte alltid varit en prioriterad fråga.

– Det har fått ursäkta all möjlig exploatering, säger Anna-Johanna Klasander som menar att en högkvalitativt utförd samtida trädgårdsstad mycket väl kan vara en del av den samtida 15-minutersstaden.

– Det är detta som är balansgången. När de här nya trädgårdsstäderna ska byggas så gäller det att se till att det blir en varierad typologi och så pass tätt att det går att ha kollektivtrafik och en mobilitet där det går att promenera eller ta cykeln till livets nödvändigheter, butiker och service, men samtidigt vara rikt på grönska.

Sådant går också att mäta, exempelvis med modellen Spacematrix som utvecklats av Meta Berghauser Pont, docent och universitetslektor i stadsbyggnad på Chalmers.

Det handlar också om att skapa platser för alla invånare, inte minst barnen.

– Det går inte att få tillbaka barndomen. Och för barn är det viktigt att få tillgång till naturliga lekmiljöer av flera olika skäl, både fysiskt, kognitivt och socialt.

Efterkrigstidens sanering, avindustrialisering och rivning av delar av citykärnorna gjordes för att släppa in dagsljus och ren luft. Samma tankar låg bakom både ABC-staden och miljonprogrammets satellitstäder. De grundläggande behoven har inte ändrats sedan dess, menar Anna-Johanna Klasander, som menar att allt fler återupptäcker miljonprogrammets förtjänster.

– Vi behöver blicka både framåt och bakåt för att skapa en bättre stadsmiljö. Det talar inte för att det vi ska bygga ska vara utslängt i naturen, men däremot att vi behöver både natur och funktionsblandning och staden som mötesplats. Det är viktigt att den moderna tolkningen av trädgårdsstaden inte blir en återupprepning av 1960- och 1970-talens villamattor.

”Det enormt kraftfulla samhällsmaskineri” som drev på för att bygga bort bostadsbristen under miljonprogramsåren gjorde det i en aldrig tidigare skådad skala. De som protesterade fick inte tillräckligt med gehör, vilket Anna-Johanna Klasander ser risker med också i dagens ”förtätningsideologi” i de större städerna.

– Jag tycker att man ska vara skeptisk när det blir allt för mycket konsensus i en fråga. Det är lätt att vi springer i väg när det inte finns folk som bromsar.

Återigen landar vi i frågan om kunskap och det allmänna samtalet om samhällsbyggnad och arkitektur – det är i detta klimat exempelvis arkitekturupproret kliver fram.

– Jag kan verkligen förstå frustrationen när stora delar av det som byggs är så torftigt.

Enkätundersökningar visar att folk efterfrågar hus i stället för lägenheter – även om det är det senare som dominerar nybyggandet. Vilket inflytande ska opinionen ha i byggandet?

– Att hålla folkomröstningar är inte lösningen, men det vore bra med en större lyhördhet för opinioner. Vi har en representativ demokrati som ska ta ansvar. Men det händer nu allt oftare att de folkvalda vill styra i rena stilfrågor. Och det är långt ifrån säkert att de representerar väljarna i de frågorna, säger Anna-Johanna Klasander som också menar att arkitekter behöver bidra mer i det offentliga samtalet om vad som är bra livsmiljöer, bortanför frågor om stil.

 

Bostadsutvecklaren Obos: ”Vi tror på trädgårdsstaden”

Obos är ett exempel på bostadsutvekcklare som satsar på den moderna trädgårdsstaden, och har med egna ord ”vidareutvecklat den allmänna definitionen för en trädgårdsstad och konceptualiserat det”.

– 70 procent av Sveriges befolkning vill bo i eget hus, och vi tror på trädgårdsstaden. I dag har vi tyvärr stadsplansprocesser från efterkrigstiden och jag tycker att vi ofta tittar på detta på ett gammeldags sätt, säger Joakim Henriksson som är vd för Obos Sverige.

Den moderna trädgårdsstaden passar oavsett om det gäller stad eller landsbygder.

– Vi ser det verkligen som ett nytt sätt att förtäta på, med ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbarhetsperspektiv, säger han.

Därför är det enligt Henriksson också viktigt att områdena rymmer mer än bara bostäder utan också samhällsfastigheter – skolor, förskolor, äldreboenden med mera – och annan service.

– Det gäller att få till få till blandad bebyggelse med olika typer och funktioner. Vi vill inte ha nya miljonprogramsområden.

Arkitekturen och hela områdets gestaltning spelar en viktig roll, menar Henriksson: att bryta linjer i gatumönster, portaler som leder in till innergårdar, att låta det låga möta det högre, att arbeta med färgvariationer.

– Det är inte bara småhus, utan det kan även finnas lite högre flerfamiljshus i fyra, fem eller kanske till och med sex våningar med blandade upplåtelseformer, hyresrätter, bostadsrätter. Det ska finnas något för alla. Och det ska finnas mötesplatser även utanför boendet, det är oerhört viktigt.

När det gäller trafiken – som ser helt annorlunda ut i dag jämfört med för 120 år sedan – så finns det flera olika vägar, menar Henriksson. Dels finns det möjligheter att nyttja delningsekonomin och smarta mobilitetstjänster på bästa sätt, exempelvis bil- och lastcykelpooler, liksom med traditionell kollektivtrafik. Dessutom gäller det att bygga in trafiken i planen så att den inte tar över området och dess kvaliteter.

– Det finns ingen som skulle acceptera att behöva gå 500 meter för att komma till sin parkerade bil. Parkeringarna måste integreras i det vi bygger så att det finns möjlighet att köra fram till porten, säger han.

– Det gäller att få till en bra balans.

 

Fakta: Obos

Obos i Sverige ägs av Obos BBL i Norge – Norges största bostadsorganisation som ägs av omkring 500 000 medlemmar. I Sverige organiseras OBOS verksamhet inom bostadsutveckling i tre olika bolag; Obos Kärnhem, Obos Nya hem och Obos Sverige.

OBOS verkar i Sverige genom sina varumärken OBOS, OBOS Kärnhem, Myresjöhus och Smålandsvillan och bygger allt från villor till hela bostadsområden.