Personporträtt Marianne Grauers

Marianne Grauers

Aktuell som: Volontär för Ingenjörer utan gränser

Bor: Tanzania

Ålder: 55 år

Familj: Bor själv

Intressen: Privat gör jag gärna saker med händerna som d.v.s. renoveringar i mitt hus, trädgårdsarbete och att konstruera och sy kläder.

Marianne Grauers är volontär för ingenjörer utan gränser i området Karagwe i Tanzania. Där arbetar hon med många olika saker men huvudsyftet med insatsen är att skapa en bestående förändring, lägga upp och ta fram en långsiktig strategi för samarbetet  med lokala partners i Karagwe. Tanzania är ett fattigt land och regionen som ligger mellan Rwanda och Victoriasjön är en av de fattigare. Det råder vattenbrist, brist på mat och många barn är undernärda. Vattenbristen är orsaken till mycket, så även om det finns bra jordbruksmark går den inte att bruka effektivt på grund av vattenbristen.

Hur kom det sig att du valde att åka till Tanzania för att jobba? 

-Jag har varit medlem i Ingenjörer utan gränser ett tag men inte hunnit engagera mig på grund av chefsjobb bland annat. Jag behövde nya utmaningar och skulle byta jobb så jag tänkte ta ledigt en eller två månader utomlands.

Efter att ha kollat med ledningen för Ingenjörer utan gränser fick Marianne beskedet att de efterfrågade minst sex månaders insats på grund av en stor saknad av erfarna ingenjörer utöver de studenter som befinner sig där. Marianne fick känslan att hon skulle ångra detta om hon inte hoppade på tåget och bestämdes sig då för nio månaders insats i Tanzania. Arbetet är helt ideellt, ingen lön betalas ut. Men Ingenjörer utan gränser betalar kost och logi enligt hyfsat bra lokal standard. Hemma i Sverige har hon hyrt ut både boende och bil.

Marianne berättar att hon är innerligt glad att ha tagit beslutet att stanna längre än endast två månader eftersom det tog flera månader att förstå vad vardagen betyder och vad som är viktigt. I början tänkte Marianne mycket på hur förfärligt allt såg ut, men efter ett tag förstod hon att det värsta är bristen på vatten och mat, samt de långa sträckorna de måste gå varje dag för att hämta vatten som ofta är smutsigt. För Marianne blev det en ny insikt och saker som internettäckning har fått en betydligt lägre status, berättar hon.

Hur kan en vanlig dag se ut?

-Det finns inga vanliga dagar, men just nu arbetar jag med att utvärdera en stor satsning. Jag ute på de 18 fattigaste skolorna i regionen. Man har gjort en satsning på att lära barn att odla grönsaker. Nästan alla bönder odlar majs, kokbananer och bönor. När man äter så äter man så mycket man kan, stora portioner och nästan bara kolhydrater för man vet att det tar lång tid att få mat nästa gång. Många i Karagwe äter bara ett eller två mål mat om dagen. Fika och mellanmål finns inte alls. Vitaminer behövs också, så barnen får undervisning på hur de odlar och betydelsen av att få i sig vitaminer via maten.

Marianne ska utvärdera hur detta har fungerat. Hon tittar på skolornas allmänna situation, som vatten, el och toaletter. Det hela ska leda till att hitta vad Ingenjörer utan gränser ska prioritera för att få störst effekt och nå ut till dem som har störst behov.

-Jag åker ute på vischan. Jag har lånat en bil med hög frigång och fyrhjulsdrift, för det finns inga bra vägar, och det är mycket sten att ta sig förbi och över. Det kan vara skolor på runt 1000 elever mellan 7 och 13 år.

Vissa barn bor nära skolan och vissa bor långt bort. Ungefär 90% är bönder som bor i enkla lerhus eller hus, de är självförsörjande på maten de odlar, men de har nästan inga pengar.

Ingenjörer utan gränser är ingen vanlig biståndsorganisation utan använder ingenjörskunskap för att bidra till en positiv förändring. Utbildning är en av nyckelfrågorna för att befolkningen i Tanzania skall få det bättre. Arbetet innebär att hjälpa lokalbefolkningen att genomgå en förändring att själva kunna få till bra försörjning i form av vatten och mat. Vattnet är enormt viktigt, men i området råder stora problem med brist på vatten och smutsigt vatten, som man själv inte ens skulle vilja tvätta händerna i, som Marianne beskriver det. Arbete för mer och bättre vatten pågår hela tiden.

Ett sätt att säkra en acceptabel vattenförsörjning är att bygga regnvattentankar. -Man leder vatten i rännor från taken under regnperioden till regnvattentankar och sparar det så det kan räcka under torkan.

Man har ett system som kallas first flush, vilket innebär att första regnet leds bort och sedan är taket så pass rent så att man kan dricka vattnet. Sedan jobbar man med UV-filter eller kokar vattnet. Det finns inte tid för skolorna att göra detta själva, så privatpersoner skickar in donationer eller företag skickar pengar t.ex istället för att ge en julklapp till sina anställda. Vissa företag bidrar också med kunskap via verksamma ingenjörer.

Vad är det roligaste med ditt jobb?

-Man lär sig väldigt mycket om hur det fungerar och får sig en del tankeställare vad som är viktigt egentligen.

Jag kommer uppskatta rent vatten vansinnigt mycket i Sverige. Här kan man inte ens skölja tandborsten i vanligt vatten. Det går att göra skillnad. 10 000 SEK är en förmögenhet här.

Marianne jobbar mycket riktat åt flickor och kvinnor, men mest för flickor då de anses mindre värda. Marianne berättar att det egentligen råder skolplikt, men att fattiga familjer inte har råd med skoluniform och behöver barnen för att jobba hemma. Då blir pojkarna prioriterade att få gå i skolan. Marianne bor nära en flickskola, en internatskola för flickor mellan 12-18 år. Denna skola, Mavuno Girls Modal Secondary School, har Ingenjörer utan gränser samarbetat med under många år.
-Det fina är att ungefär hälften av flickorna är föräldralösa eller från mycket fattiga familjer. Flickor med de förutsättningarna råkar oftast väldigt illa ut. Det här ger de fattiga flickorna en chans att komma vidare. Skolan är inte bara för fattiga flickor utan cirka hälften är betalande elever. Skolan ser till att tillsammans med bl a  Ingenjörer utan gränser hitta sponsorer för att ge dem utbildning, trygghet och säkerhet. Jag hjälpte till i början med att intervjua alla nya elever som börjar, frågor som hur gamla de är, varifrån de kommer, religion, om föräldrar och deras utbildning osv. En del har inga föräldrar och många har föräldrar utan utbildning. När man frågar vilken mat som är godast svarar 70% bara ris. De flesta har nästan aldrig ätit ris, mest majsmjölsgröt eller kokbanan. För dem är det vansinnigt gott när de ibland får ris i skolan. När man frågar vad som är bäst med skolan så är svaret utbildningen och mat. När de går i skolan så vet de att de får frukost, lunch och middag. Det är trygghet och lyx att veta att de blir mätta varje dag.

Vilka utmaningar ställs du inför? 

-Jag har varit här så länge nu så jag känner mig hemma men det är mycket som inte funkar i samhället. Transport och sånt som samhället tar hand om i Sverige, som vattenledningar, sopphantering mm. Jag kan duscha emellanåt, men måste vara rädd om vatten och man tvättar kläder för hand. Lagar man mat så är det lokalproducerat och det går i princip inte att få tag i något som inte är odlat i närheten. Människorna har inte råd att köpa importerat utan förhållandet till mat är att man äter för att man ska överleva.

Marianne berättar att det var jobbigast i början. Att hon har fått träffa och se så många barn och vuxna som har det så dåligt, som har mask i magen, är undernärda, knappt har några kläder och är smutsiga. Hon berättar att det tar tid att vänja sig. Hennes ledord i allt detta har blivit att inte bli ledsen utan att istället göra något som gör att situationen blir bättre. Marianne berättar att hon alltid blir mycket bra bemött, att alla är otroligt vänliga och hjälpsamma.

Hur ser framtiden ut? Vad gör du när du kommer hem?

-Jag letar efter jobb där hemma, jag är mellan jobb och kommer hem i slutet av september, man måste ha lite lön. Jag letar redan nu, men och har nu några intervjuer via Skype.

Varför bör man engagera sig så som du gör? 

-Om man vill bidra med sin yrkesmässiga kompetens till att förbättra världen så är det en utmärkt möjlighet. Man får ju själv något utav det. Men man behöver inte göra som jag. Man kan vara volontär och jobba några timmar i månaden och stötta ett specifikt projekt. Man behöver inte lägga jättemånga timmar och man kan bidra från Sverige.  Ett antal erfarna ingenjörer i Sverige från olika företag och privatpersoner bidrar idag till Ingenjörer utan gränsers projekt.

Avslutningsvis berättar Marianne om hur man kan bidra.
-Om någon person eller företag vill hjälpa till och sponsra och donera får de gärna höra av sig. Man kan få foton och mer information. Vill man sponsra en fattig föräldralös flickas utbildning kostar det drygt 5000 kronor per år. Då får de en riktigt bra utbildning på Mavuno Girls Modal Secondary School. För många av de fattiga flickorna är naturligtvis det finansiella stödet viktigt, men minst lika viktigt är att de vet att någon person bryr sig om dem och tycker att det är viktigt att de går i skolan, omtanken. Detta kan göras via Ingenjörer utan gränser och alla bidrag är välkomna. Det är väldigt ambitiösa tjejer. Först trodde jag att de var artiga för att de svarade så på frågor, men jag har insett att de menar allt det, de vill plugga och lära sig. Detta är deras livs chans att få utbildning och få den förändringen. Skolan jobbar också med att bygga upp deras självförtroende, vilket är en viktig del för att de ska förstå att de är värdefulla och duktiga. Som ingenjörer kan vi bidra och skapa en bestående förändring i människornas liv.

Joanna Messmer