Fem punkter för mer likvärdiga skolhus

År 2017 krävde Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson ett nationellt ansvarstagande för att möta bristen på likvärdighet. Men likvärdighetsutredningen (2020) nämnde inte frågan om skollokaler.

Och dessvärre berörs inte likvärdighet i Boverkets stundande vägledning för skolhus. När ska myndigheterna agera?

Här är fem förslag för en likvärdighetsstandard som kan skapa verklig likvärdighet mellan Sveriges skolor.

300 miljarder skattekronor. Det är vad svenska kommuner tillsammans beräknas lägga på nya skollokaler de närmaste 10–15 åren. Siffrorna kommer från en ofta citerad rapport som menar att Sverige nu behöver bygga 1000 nya skolor för att möta befolkningstillväxt och utslitna skollokaler (Skanska, 2017). Beroende på huvudmannens ekonomi kommer vissa av dem att byggas som flaggskepp i tegel och trä, andra som enkla moduler i plåt och gips. I pengar kan det handla om 350–400 miljoner kronor mer eller mindre. Skillnaden för elever och lärare kommer att vara milsvid.

Samtidigt är likvärdighet ett högst prioriterat område för svensk skola. Bristen på likvärdighet är den svenska skolans problem, menar såväl OECD som regeringens egen utredare (SOU 2020:28). Orsakerna har debatterats och framförallt har hård kritik riktats mot skolval och bostadssegregation. Däremot talas det alltför sällan om de ojämlika förhållanden som finns mellan skolors fysiska miljöer. 

En skola är en kombination av pedagogik, organisation samt social- och fysisk miljö. Den fysiska miljön – skolbyggnaden och utemiljön – påverkar de övriga: rummens storlek påverkar klassernas storlek, utformningen av trapphus och toaletter påverkar upplevelsen av trygghet, tillgången till teknisk infrastruktur och specialsalar sätter ramar för undervisningen. Därtill påverkas elevhälsoarbetet av om specialpedagogens rum ligger nära eller långt ifrån rektor. Den fysiska skolmiljön sätter alltså även ramarna för likvärdigheten. Men Björn Åstrands SOU-utredning om likvärdighet i svensk skola saknade både analys och förslag gällande skollokaler. Och i Boverkets pågående vägledning för skollokaler har frågan om likvärdighet hittills utelämnats. 

För att skapa likvärdighet mellan stad och landsbygd och mellan privata och kommunala skolaktörer behövs en gemensam standard för vad som är ändamålsenliga skollokaler (2 kap, 5 a § Skollagen). Denna standard bör innehålla mätbara mål som kan granskas och uppnås. Den bör även innehålla angivna metoder för bygg- och planeringsprocesser samt kopplingar till forskning för att skolan ska bygga på vetenskaplig grund. 

Hur kan det vara så stora skillnader? Och vad är rimligt?

1. Inför vägledning och minimikrav kring skolors ytor

Något av det första entreprenör och beställare räknar på är skolans totala yta delat på antal elever (bruttoarea, BTA, per elev). Ju lägre BTA/elev desto billigare förstås. Privata skolor kan ha ytor nere på 6,45 kvm/elev. Kommunala skolor kan ha 14 kvm/elev. Lika extrema skillnader syns när det gäller skolors utemiljöer. Hur kan det vara så stora skillnader? Och vad är rimligt?

Det är helt centralt att förstå att ytor för en skola beror på vad man ska göra där, det vill säga hur man organiserar lärandet. Förr i tiden, när undervisningen medförde att elever satt stilla i bänkar i riktning mot läraren, räckte det med 2 kvm per elev och klassrum – att jämföra med 5–7 kvm/elev vid undervisning i slöjd, där eleverna rör sig, använder verktyg, bearbetar material, samarbetar, förvarar och dokumenterar. ”Teoretiska” ämnen har dock inte längre enbart katederundervisning, utan eleverna jobbar likaså med material och tekniska verktyg, växlar mellan självständigt arbete, par och grupp. Därför behöver ytan per elev justeras efter moderna pedagogiska arbetsprocesser. 

En ny area per elev bör synliggöra den moderna skolans arbetssätt och pedagogiska organisation. Den kan inte luta sig mot traditionella sätt att undervisa som mycket få skolor vill använda sig av. För små ytor per elev leder dessutom till ökad trängsel. Det är en orsak till stress och koncentrationssvårigheter, och blir därför en likvärdighetsfråga. 

Skolans storlek ska inte vara avgörande, så att de små skolorna ”slipper” avsätta resurser för gemensamma eller dyra funktioner.

2. Inför vägledning och minimikrav kring funktioner 

Privata skolor och mindre kommunala skolor kan effektivisera bort gymnastiksal, matsal och andra specialsalar. I en tid av ekonomisering är det naturligt att man vill samnyttja. I kommunernas fall handlar det om att vara sparsam med gemensamma medel. Men det bör finnas en samsyn kring vilka funktioner som måste tillhandahållas inom en enhet. Vissa funktioner behöver finnas nära. Det finns forskning och erfarenhet som visar att vissa aktiviteter, arbetssätt eller ämnen negligeras om eleverna måste gå eller åka buss för att ta sig till exempelvis en idrottshall eller ett bibliotek.

Därför behövs minimikrav kring vilka funktioner som en skola måste erbjuda. Dessa bör sättas i förhållande till närheten till och samverkan med dessa funktioner utanför skolan. Om två friskolor ligger granne, kan de exempelvis samnyttja matsal och tillagningskök. Om en ny kommunal skola planeras på torget bredvid biblioteket behövs inget eget skolbibliotek i skolan, om eleverna får full tillgång till den funktionen i enlighet med skollagen. 

Skolans storlek ska inte vara avgörande, så att de små skolorna ”slipper” avsätta resurser för gemensamma eller dyra funktioner. Det leder till brister i likvärdighet när det gäller undervisningens innehåll. 

Frågan kring lärandets organisation måste fram som en av de tidiga och viktiga parametrarna om man ska kunna bygga mer effektiva och innovativa skolor.

3. Inventera och inför vägledning utifrån best practice för skolors organisation

I kommersiella fastigheter undersöks beläggningen av rum för att få reda på hur ekonomiskt effektiv byggnaden är. I skolbyggnaders värld är beläggningsgrad en skämskudde som dyker upp när schemaläggaren försökt pussla ihop rum, timmar och tjänstefördelning med hjälp av ett fyrkantigt dataprogram. Alla tänkta effektiviseringar eller pedagogiska förbättringar raderas ut – och den nya fysiska miljön förblir ineffektivt utnyttjad och dyr. 

Några ”flaggskeppsskolor” har anlitat en pedagogisk processledare som planerat både schema och planlösning utifrån de pedagogiska målen. Därmed har de kunnat optimera skolans ytor för lärande. Samtidigt har andra skolor inget annat val än att luta sig mot rudimentär schemaläggning med ofta mycket låg beläggningsgrad. Det bibehåller en statisk syn på lärande där eleverna skyfflas från det ena rummet till det andra under en skoldag. 

Frågan kring lärandets organisation måste fram som en av de tidiga och viktiga parametrarna om man ska kunna bygga mer effektiva och innovativa skolor. 

Det finns flera evidensbaserade verktyg tillgängliga och dessa behöver bli kända för projektgrupper.

4. Utvärdera och ge vägledning kring vilka verktyg som metoder som projektgrupper kan använda för att undersöka de effekter olika lokaliseringar, plantyper, materialval, möbleringsprinciper med mera, har på skolans generella och specifika mål. Det gäller särskilt dess effekter på alla elevers lärande, utveckling och välbefinnande. Det finns flera evidensbaserade verktyg tillgängliga och dessa behöver bli kända för projektgrupper. Här skulle, som SKR har påtalat i flera år (SKR/Lars Benon, 2019), ett nationellt centrum för lärmiljöer kunna bistå med processtöd och metodutveckling, som i våra nordiska grannländer. 

Utbildningen kan inte skiljas från skolan som social och fysisk miljö, och därför måste även skolhusen bygga på evidens.

5. Låt vetenskapen ge vägledning

Det behövs tydligare kopplingar till forskning kring hur skolmiljöer samspelar med olika slags lärande, socialisering, välbefinnande och psykisk hälsa, fysisk hälsa, demokratiprocesser, lärande för hållbart samhälle, barns rättigheter och så vidare. 

Det sägs ofta att det saknas forskning, men sanningen är att de som arbetar med skolbyggnad inte intresserat sig för att ta reda på den. En liten svensk forskargrupp finns vid Högskolan i Gävle, men även internationell forskning behöver bli mer allmänt känd bland arkitekter och huvudmän. 

”Utbildningen ska vila på evidens och vetenskaplig grund”, står det i skollagen. Utbildningen kan inte skiljas från skolan som social och fysisk miljö, och därför måste även skolhusen bygga på evidens. 

Med en nationell vägledning som innehåller en gemensam standard för skolhus kan vi säkra upp en likvärdig skolgång för flera generationer av elever. Det kan bidra till att minska den ojämlika elevrekryteringen i skolvalet, stoppa underfinanserade aktörer och därmed minska skolsegregationen på riktigt.

Text: Frida Brismar Pålsson
Skolhusplanerare, specialist i lärmiljöer och författare till bland annat ”Att bygga för likvärdighet” i Skolans Nya Rum (Arkus, 2017)