Mark- och miljööverdomstolens dom 8 november 2021 i mål F 10196-20. Laga kraft.
Lantmäteriet, LM, ställde in en förrättning avseende avstyckning inom detaljplan. Som skäl angav LM att avstyckningen skulle ha stridit mot fastighetsbildningslagen (3 kap. 1 och 2 §§ FBL) på grund av att strandskydd gäller inom delar av den mark som enligt förrättningsansökan skulle ingå i avstyckningslotterna.
I samband med detaljplaneprocessen ansökte kommunen hos länsstyrelsen om att strandskyddet skulle upphävas för området, men förutsättningar för det fanns endast i vissa delar. De tänkta styckningslotterna är planlagda för bostadsändamål men omfattas till stor del av strandskydd.
Ägarna av berörda fastigheter överklagade inställandebeslutet och yrkade att målet skulle återförvisas till LM med föreskrift om att begärd avstyckning ska genomföras.
De anförde att anledningen till den i detaljplanen valda lösningen, att låta strandskydd ligga kvar inom strandnära kvartersmark, var att dessa markområden inte utan strandskyddsdispens skulle tillåtas att bebyggas med bygglovsbefriade byggnader, det vill säga friggebodar etcetera.
De anförde att anledningen till den i detaljplanen valda lösningen, att låta strandskydd ligga kvar inom strandnära kvartersmark, var att dessa markområden inte utan strandskyddsdispens skulle tillåtas att bebyggas med bygglovsbefriade byggnader, det vill säga friggebodar etcetera.
Under detaljplaneläggningen ska de inblandade myndigheterna ha vägt allmänna intressen mot enskilda intressen och utformat detaljplanen så att planens syfte kan uppnås på ett ändamålsenligt sätt.
Mark- och miljödomstolen konstaterade att de yrkade styckningslotterna för bostadsändamål skulle ha kommit att ligga inom strandskyddat område. Det har inte framkommit att berörd mark var legalt ianspråktagen för boende redan innan strandskydd infördes eller att det finns strandskyddsdispens. Marken är alltså i princip allemansrättsligt tillgänglig, åtminstone inom den del som är belägen inom strandskydd.
Den aktuella fastighetsregleringen skulle innebära att mark inom strandskyddat område tilläts ingå i bostadsfastigheter. Att på detta vis låta sådan mark ingå i bostadsfastigheter, på vilken gäller förbud enligt strandskyddsbestämmelserna skulle inte göra bostadsfastigheterna varaktigt lämpade för bostadsändamål och strider därför mot lämplighetskraven i 3 kap. 1 § FBL.
Vidare skulle syftet med strandskyddsbestämmelserna motverkas, eftersom mark inom strandskyddsområde, vilken både är allemansrättsligt tillgänglig och av betydelse för växt- och djurlivet, skulle komma att ingå i bostadsfastigheter. Regleringen strider därför även mot regeln i 3 kap. 2 § andra stycket FBL. Överklagandet avslås därför.
Mark- och miljööverdomstolen konstaterade att för fastigheterna gäller detaljplan av vilken framgår dels att det område där fastigheterna är belägna är planlagt för bostadsändamål, dels att fastigheterna till stor del omfattas av strandskydd. Frågan om markens lämplighet för bostadsändamål är i vanliga fall avgjord i samband med detaljplaneläggning. I aktuellt fall står dock bestämmelsen om bostadsändamål i konflikt med reglerna om strandskydd. Kommunen har således antagit detaljplanen trots att frågan om markens lämplighet för bostadsändamål inte var fullt ut hanterad.
Eftersom strandskydd gäller för fastigheterna har det varit riktigt av LM att pröva ansökan om avstyckning mot strandskyddsbestämmelserna. Genom den ansökta åtgärden skulle mark som idag är allemansrättsligt tillgänglig och enligt strandskyddsbestämmelserna inte kan användas som tomtmark ianspråktas som sådan, vilket strider mot lämplighetskravet. Att tillåta en sådan fastighetsbildning som medför ökad privatisering skulle också strida mot strandskyddsbestämmelsernas syften.
Överklagandet ska därför avslås.
Text: Jan Gustafsson
Tekniskt råd Mark- och miljööverdomstolen