Det krävs mer forskning om separering av koppar i reningsverken

Giftig koppar från vattenledningar i byggnader har varit föremål för diskussioner sedan i slutet på 1900-talet och väcker fortfarande starka känslor. Vissa kommuner ville förbjuda kopparledningar i nyproduktionen. När Stockholms stad miljöprogram ”Myran” togs fram tillsammans med Stockholms Byggmästareföreningen var detta en kontroversiell och stor fråga för Miljöförvaltningen.

Alla levande organismer behöver koppar för att växa och utvecklas. Dagsbehovet för en vuxen människa är 2–3 mg/dag. Samtidigt är koppar ett gift i för stora mängder. Metalliskt koppar är inte giftigt – men är det i en fuktig miljö. Där sker ett utbyte av lösta joner mellan metallen och dess omgivning, kan det med för höga halter skapa problem.

Enligt Livsmedelsverket kan kopparhalter över 1,0 milligram per liter missfärga hår, badkar och tvättfat i porslin. Livsmedelsverket avråder från att använda varmvatten ur kranen till matlagning eller dryck. Gränsvärdet för koppar i dricksvatten ligger på 2,0 milligram per liter. En viss mängd koppar har faktiskt egenskaper som gör att bakteriehalten i dricksvattnet hålls på en acceptabel nivå.

Emellertid är avståndet mellan vad som är nödvändigt för en människa och skadligt inte särskilt stort. Kopparrör som ännu inte har bildat något skyddande oxidskikt släpper ifrån sig mer koppar än äldre rör med oxidskikt. Men de stora problemen är i våra reningsverk.

Omkring 50 – 75 procent av all koppar som når reningsverken kommer enligt Svensk Vatten ifrån fastigheter i huvudsak bostäder. Cirka nio ton koppar förs med avloppsvattnet till Stockholms reningsverk varje år, en andel som ökat de senaste åren. Det är koppar som lösts ut från bland annat vattenledningsrör som är den enskilt största källan.

Innehållet av koppar är en av flera orsaker till att det idag inte går att sprida och återvinna det näringsrika slammet på åkermarker i Stockholm. Över 90 procent av all den koppar som följer med avloppsvattnet till reningsverken stannar i rötslammet. I exempelvis Stockholms omgivningar ligger halterna av koppar ofta högre än vad som är önskvärt. Det bör dock uppmärksammas att det även finns andra olämpliga ämnen avloppsslammet än koppar i som gör att man idag ej vill använda slammet i lantbruket, såsom läkemedelsrester från bland annat hjärtmediciner och p-piller.

Åkermark som regelbundet gödslas med rötslam med nuvarande kopparhalt ackumulerar koppar. På lång sikt riskerar mikrolivet att ta skada och därmed markens produktionsförmåga minska. I vatten kan man få effekter av höga kopparhalter i dess giftigaste form när mikroorganismernas och ekosystemets egen förmåga att binda koppar och att skydda sig mot koppar är uttömd. Då kan halterna stiga så snabbt att flera arter kan hamna i riskzonen och att även fiskars reproduktion kan ta skada. Sådana effekter har man till exempel fått av kopparhaltiga bottenfärger i båthamnar. Dessa färger är numera förbjudna.

Genom att begränsa användningen av kopparledningar i tappvattensystemen kommer koncentrationerna i avloppsslammet att på lång sikt nå en hållbar nivå. Den kopparhaltiga klassiska Falu rödfärgen skyddar mot röta.

Synliga förkromade kopparrör och armaturer i våtutrymmen är viktiga ur konsumentsynpunkt både av estetiska och hygieniska skäl. I dag finns det ekonomiskt bra alternativ till kopparrör med plaströr i dolda utrymmen vilket betydligt minskar problem med kopparutfällning. Tidigare negativa kvalitetserfarenheter med läckage är förhoppningsvis nu avklarade, tillexempel är kopplingar i dolda utrymmen ej tillåtna längre.

Fördelen med koppar är att den alltid behåller sitt värde som handelsvara. Det märks inte minst på de kopparstölder som bland annat sker vid våra järnvägar och orsakar stora problem för tågtrafiken. När produkten tjänat ut har kopparn fortfarande ett högt värde. Detta är en stark drivkraft till att tillgängligt kopparskrot verkligen återvinns. Koppar har ett väl fungerande system för återvinning sedan många decennier. Av all koppar som brutits är 80 % fortfarande i användning.

Koppar har så stora fördelar som byggmaterial så teknik för reduktion och separering av koppar i reningsverken är en nödvändig utveckling och borde prioriteras i forskningen vid våra tekniska högskolor. Risken är annars stor att debatten återkommer om kopparens negativa medicinska aspekter.

Johnny Kellner, Energi- och klimatstrateg

Tidigare publicerad i Energi & Miljö