Vad lärde vi oss av historien?

Under framför allt 1960-talet genomfördes en stor stadsomvandling i Stockholm. Den kom senare att få hård kritik. Vad har vi då lärt oss av detta? Inte mycket, utan vi riskerar nu istället att upprepa samma misstag igen. Det menar författaren Jan Jörnmark.

Analyser av Norrmalmsregleringen brukar fokusera på Hjalmar Mehr, trots att han egentligen kom in i projektet ganska sent. Vill man hitta på helheten i den stora stadsombyggnaden är det istället Yngve Larsson man bör använda som utgångspunkt. Efter att ha doktorerat på svensk stadsutveckling 1912 blev han borgarråd och fanns sedan kvar i stadshuset ända fram till 1970 då han till sist lämnade generalplaneberedningen. Att han var den drivande kraften bakom regleringen råder det ingen tvekan om.

Därför är det ett unikt material om Stockholms efterkrigsplanering som finns i Larssons välordnade arkiv. Där kan man följa den funktionalistiska stadsutspridningsideologi som hela tiden var vägledande för planarbetet. Tyngdpunkten rör förhållandet mellan centrum och satellitstäder och det är också där innehållet blir extremt aktuellt för dagens stadsbyggnadsdebatt, eftersom vi nu återigen börjat fundera på att bygga framtidsstäder i Läggestatrakten.

Det allra mest väsentliga draget med Norrmalmsregleringen var att den var en del av en större helhet, där befolkningen innanför tullarna skulle minskas radikalt. I generalplanen sattes målet till mellan 30 och 50 procent. Istället skulle staden växa i nybyggda grannskapsenheter med 10- 15 000 enheter. Bland dessa kan Vällingby och Farsta ses som ideala exempel. I den andra änden blev rivningen av Norrmalm planeringens variant av ett Kinder Egg. Där skulle man lösa den utspridda metropolens trafikproblem genom att bygga tunnlar för kollektivtrafik och bilar. Samtidigt kunde man också eliminera befolkningen för att istället bygga upp ett funktionalistiskt ”storföretags-city”.

Men att stadsutspridningsstrategin hamnade redan under andra halvan av 1950-talet i kris, när det visade sig att det inte gick att kontrollera utspridningen som man önskat sig. Istället föll befolkningen i centrum i en allt snabbare takt, på grund av en oförutsedd kontorisering och en minskad vilja till att flytta inom beståndet. Följden blev att en vikande befolkning och därmed minskad skattekraft fick allt svårare att betala de investeringar i infrastruktur som de nya satellitstäderna krävde.

Stadsbyggnadsdirektören Göran Sidenbladh blev den som först skrev om de problem som uppstått och under en resa till USA 1958 mötte Yngve Larsson den paradigmbrytande debatt som startade när Willliam H. Whyte gav ut ”Exploding Metropolis”. Det mest uppmärksammade bidraget i boken var Jane Jacobs ”Downtown is for people”, som omedelbart gav henne stjärnstatus. I det förändrade läget visade det sig att Larsson hade en imponerande förmåga att ta till sig nya argument. Han insåg att Stockholm var på väg in i samma kris som de amerikanska städerna och när han kom hem publicerade han en artikelserie i DN, där han avslutade en lång parafras på Jacobs med meningen: Vår generation har stolt och förvreten stött i trumpetstötar… nu må det vara plats för kammarmusik.

Larsson, Göran Lindahl och Sidenbladh blev centrala aktörer i en stark – men i efterhand nästan bortglömd – vitalisering av den stockholmska stadsbyggnadsdebatten mellan 1959-63. Influenserna från den moderna amerikanska stadsbyggnadsdebatten var genomgripande och påståenden om att ”Jacobs inte ansågs relevant för svenska förhållanden” stämmer helt enkelt inte. Tvärtom var hon mer läst i Sverige åren kring 1960 än hon var fyrtio år senare.

Den roll Mehr fick ska sättas i perspektiv av det växande kristillståndet. Stockholms totalbefolkning föll 1961 för första gången, vilket innebär att skattebasen började urholkas på allvar. Mehr och många andra ansåg att man inte hade råd att skjuta upp beslutet om Norrmalm om man också skulle hinna planera Järvafältet där man tänkte sig att de unga familjeförsörjarna skulle få plats. Trots alla varningar valde man därför 1963 att gå vidare med den storskaliga centrumombyggnaden. Det gjorde att man fem-sex år senare stod inför ett misslyckande som till och med var värre än debattörerna hade väntat sig: centrum var rivet men saknade exploatörer och på Rinkebyfältet gapade de nya lägenheterna tomma. Inte minst var det kommunalskattehöjningarna på 45 procent som fick den unga medelklassen att i accelererande takt fly till de nya villaförorterna i Täby, Nacka och Bålsta.

Men det som gör att vi idag riskerar att göra samma destruktiva resa igen beror på att man på 1970- och 80-talen aldrig på allvar erkände eller utvärderade vad som gick fel med den svenska funktionalismen. Framförallt har de problem som uppstod i de förfallna innerstäderna och de nya miljonprogramsförorterna alltid behandlats var för sig. Egentligen var de två sidor av samma mynt, där utspridningen och de tilltagande regleringarna drev på den negativa utvecklingen i kärnan. I nästa steg fick det katastrofala följder när det befolkningsunderlag som skulle göra grannskapsstäderna möjliga inte längre fanns kvar.

Det som uppstod var en stadskris som var lika strukturell som den industrikris som pågick samtidigt. Ingen har förklarat det funktionalistiska byggandets avgörande svagheter bättre än Jacobs, med start i det teoribygge som hon inledde med Death and Life of Great American Cities 1961. Det hon pekade på var de nya stadsdelarnas oförmåga att bära sina egna investeringskostnader, samtidigt som de stordrifts- och produktivitetsvinster som finns i täta och smidigt fungerande stadskärnor gick förlorade.

Men hos oss skylldes istället alla problem på ett meningslöst och slentrianmässigt sätt på ”marknaden”, vilket gjorde att vi på ett naturligt sätt isolerade oss från den internationella diskussionen runt städers positiva betydelse. Det innebär att uppsvinget för innerstäderna -som varit de sista tre decenniernas viktigaste kulturella och ekonomiska händelse- har bemötts med fientlighet i ett kunskapsmässigt vakuum. Vi blev därför också sannolikt det enda landet i den västliga kultursfären där Jacobs var mer okänd år 2000 än hon hade varit 1960. Därför är det också logiskt att vi idag riskerar att återupprepa samma misstag som Hjalmar Mehr gjorde 1963.

Text: Jan Jörnmark

Publicerad i Samhällsbyggaren nr 1 2017