Vi måste sluta hålla de hämmande normerna om ryggen

Ett nyp i rumpan, en suktande blick, kommentarer om hur du ser ut eller borde klä dig. Känner du igen det? Är det något du varit med om? Är skulden din egen att ensam bära, en sjuk gärningsman som kränkt en enskild kvinna eller är det något större än så? Har kränkningar och ofredanden blivit en del av vardagen, ett faktum vi alla godkänt genom ljudlös protest?

Vi grubblar och dissekerar det som hänt. Det var jag, det var han, det var ingen fara. Vi tar händelsen ur sitt sammanhang, lyfter bort den från statistiken. Vi gömmer den bland det dolda, en engångs händelse, precis lika ovanlig och oviktig som den förra och som den nästa. Tillslut blir det vardag, att vanemässigt rycka på axlarna och hålla andan. En del av patriarkatet, mannens natur, kvinnans börda.

Ibland låter vi det sjunka in och då svider det. Pulsen går upp och självförtroendet kvävs likt ett rop under ytan. Vi har lärt oss att hålla det inom oss. Ett samhälle fostrat till att älska män, vad som görs av män, vad som sägs av män samt vad som anses manligt. Kvinnor har efter mycket möda fått tillkännagivande och en ökad respekt för det arbete hon utför. En Kvinna kan vara duktig, smart och bra men hur än hon strävar efter perfektion kan hon aldrig vara en Man. Både kvinnor och män respekteras i dagens samhälle men den högsta respekten är reserverad för männen, den näst högsta till kvinnorna. Hon kan vara väldens bästa kvinnliga chef men inte världens bästa chef.

Det är inte bara du, jag, våra vänner eller få olyckligt lottade som drabbas. Det här giftet som genomsyrar vår syn på hur män och kvinnor kan, får och bör vara påverkar oss alla, oavsett yrke, ålder och kön. Alla försöker följa strömmen och ju starkare den är, desto lättare hamnar vi på djupt vatten. Vi kvinnor måste respektera kvinnor tillräckligt för att sluta skuldbelägga oss själva och män måste respektera sig själva tillräckligt för att våga stå upp för ett samhälle byggt på jämställdhet. Själva är vi ensamma, som ensamma är vi svaga och få. Tillsammans är vi alla, tillsammans är vi samhället som fostrar oss, kulturen som formar våra barn samt den politik som lägger grunden för vår framtid. Vi kan inte längre sticka huvudet i sanden. Vi kan inte isolera lika rättigheter till enskilda förhållanden, tillfällen och organisationer. Du kan inte leva jämställt hemma om du kliver ut i en värld fjättrad av kvinnoförakt och mansdyrkan varje gång du öppnar ytterdörren.

Vi har hela världen i våra händer men vi måste titta längre än vad näsan räcker för att se det. Idag slutar vi trampa efter självföraktets stig och slutar hålla de hämmande normerna om ryggen. Tillsammans vänder vi åt ett annat håll. Vi tar riktning mot en destination där vi äntligen respekterar allas lika värde och allas rätt till kärlek.Vi tar farväl av kön och genus för att välkomna människor och liv.

Jaana Eberkvist, VD-assistent på Samhällsbyggarna

Jaana studerar sitt sista år på samhällsplanerarprogrammet på Stockholms universitet och tar sin examen till våren 2018. Utbildningen har hon valt att rikta in mot statistik och miljö, vilket hon även har ett stort intresse för. Jaanas vision är en hållbar samhällsplanering och en utveckling mot en funktionell stad där medborgarna sätts i fokus.