Viktigt att värna territorier vid stadsbyggnad

Att i dagens turbulenta omvärldsläge påpeka att det är viktigt att värna om territorier när vi planerar samhällen kan möjligtvis verka okänsligt eller till och med motsägelsefullt. 

Det är lätt att tankarna går till negativt laddade begrepp såsom gated communities då vi pratar om slutna innergårdar. Men det finns forskning som visar att det är en balansakt vi behöver ta hänsyn till, exempelvis i planering av bostadsgårdar.

Johan Wahlgren, geograf och utredare inom social hållbarhet på Tyréns, granskar perspektiv, forskning och praxis kring hur vi planerar för territorier och gränser, och ställer sig frågan: Kan bejakande av människors territoriella sidor till och med skapa mer öppna och fredliga samhällen – åtminstone på kvartersnivå?  

Det finns idag en rad olika principer och praxis kring hur vi planerar för social hållbarhet, men många av dessa har visat sig ha svag evidens. Detta är något vi undersöker i FOI-projektet Sociala värden hela vägen, som Tyréns driver tillsammans med Skanska och Lunds kommun, med finansiering från Vinnova. Projektet syftar till att ta fram ett ramverk för social hållbarhet i plan- och byggprocessen, med förhoppningen att utöka förståelsen för kopplingen mellan fysisk planering och social hållbarhet. I denna artikel tittar jag närmare på hur utformningen av bostadskvarter kan påverka den sociala hållbarheten, och i vilken grad forskning och praktik överensstämmer. 

Med dagens geopolitiska situation har det blivit allt viktigare att stå upp för vårt öppna samhälle. Öppenhet ses som en självklar princip när det gäller demokrati och det fria samhället. Frågan är om detta även satt sin prägel på hur vi planerar den fysiska strukturen i våra bostadskvarter. I detta sammanhang är dock inte öppenhet alltid något att sträva efter.  

När jag i mitt arbete som samhällsplanerare analyserar bostadsprojekt utifrån social hållbarhet tittar jag på de allmänna utrymmena, främst i utemiljön. Aspekter som tillgänglighet, trygghet och barnperspektiv är då centrala. När det gäller trygghet upplever jag att fastighetsägare och bostadsutvecklare generellt sett har god kunskap. Det finns oftast en medvetenhet om att det är viktigt att människor kan övervaka varandra – det ska finnas siktlinjer och social kontroll. Det finns också en tanke kring att strukturer där personer kan gömma sig inte är bra – vilket till stor det stämmer. Men att större slutna utrymmen – såsom slutna innergårdar – skulle bidra till otrygghet är en form av övertolkning eller missförstånd. 

Strävan att undvika slutna utrymmen, i kombination med ambitionen att bostadsprojektet även ska skänka kvaliteter till närområdet (utöver planområdet), verkar i vissa fall yttra sig i en öppen fysisk kvartersstruktur där gränsen mellan det privata och det allmänna är flytande. Detta med avsikten att bostadsgården ska vara välkomnande för alla. I vissa fall kan detta ses som en kompensation till en allt för snålt tilltagen gård, där den allmänna platsmarken kan erbjuda de boende en förlängd bostadsgård över den flytande gränsen, och på samma sätt en större allmänning när förbipasserande så att säga kan låna en del av de boendes bostadsgård. Tanken må vara god, men låt oss nu se vad forskningen säger om öppna och slutna fysiska strukturer, i relation till social kontroll och trygghet. 

Sociala normer och ordning och reda, kan upprätthållas genom att vi människor håller koll på varandra (så kallad social kontroll). Den amerikanska författaren Jane Jacobs översatte 1961 detta i begreppet eyes on the street, vilket i praktiken handlar om vilka förutsättningar den fysiska miljön skapar för oss att just hålla koll på varandra. Det krävs exempelvis ett visst flöde av människor, alternativt befolkade fönster med utsikt över gatan eller platsen i fråga, för att denna typ av sociala kontroll ska fungera. Jacobs tankar utvecklades 1972 av arkitekten Oscar Newman till designkonceptet Crime Prevention Through Environmental Design (CPTED). Han menade att territorialitet förbättrar förutsättningarna för vår sociala kontroll ytterligare. Det är lättare för oss att hålla koll på varandra inom ett begränsat område. Newmans tankar kring territorialitet förutsätter ett vi och ett dom. Vi är vi som bor här och Dom är de som går förbi här utanför på gatan. 

Stadsbyggnadsforskaren Eva Minoura visar i sin doktorsavhandling Uncommon Ground från 2016 att det finns en korrelation mellan tillit grannar emellan och bostadsgårdens grad av fysiska slutenhet. Privata initiativ som signalerar tillit, som exempelvis planteringar, egna utemöbler, grillar, lämnade leksaker etcetera, visar sig vara vanligare ju mer sluten bostadsgården är. Att byggnadsstrukturen är sluten visar sig även innebära kvaliteter som är avgörande för gårdens nyttjandegrad. Minoura menar att territorier organiserar vårt handlande och förenklar vår förståelse för vad som förväntas av oss. Svårlästa territorier ger sociala konsekvenser som i vissa fall utlöser konflikter medan de i andra fall minskar eller helt eliminerar användningen. Hon skiljer på den extroverta vistelsen som det offentliga rummet erbjuder, där det är tydligt att vi kan vara exponerade för vem som helst, och den mer introverta som den privata sfären kan erbjuda. Vissa ytkrävande aktiviteter som exempelvis idrott och lekar kan vara svårt att rymmas på bostadsgårdar. Denna typ av aktiviteter hör också till de som människor ser som extroverta och därmed möjliga att lokalisera till närliggande parker eller grönområden under förutsättning att sådana finns. Vad som är svårare för allmänna parker att erbjuda är de introverta aktiviteterna som mer privat avkoppling och samvaro med nära och kära. 

I kvarter med hög täthet kan det dock vara tvunget att öppna upp fasader för att skapa bättre ljusförhållanden och utblickar. För att åstadkomma de positiva effekterna av den slutna bostadsgården räcker det dock att endast den lägsta nivån är sluten. Sedan ska det sägas att en god territorialitet enligt CPTED inte nödvändigtvis behöver innebära en helt sluten struktur där det behövs nyckel eller blipp för att ta sig in. Tvärtom brukar det inom CPTED talas om symboliska gränser som signalerar övergången från offentligt till privat. 

Låt oss slutligen ta ett exempel från fysisk planering, där prioritering av ytor aktualiserar frågan kring tydliga territorier och trygghet. Det berör också en annan viktig fråga: barnperspektivet. Hur ser vi till att skapa goda utemiljöer för denna grupp som inte har någon möjlighet att själva bevaka sina intressen?

Vid omvandlingen av stadsdelen Kopparlunden i Västerås – från metallindustriområde till blandstad – var det stora utmaningar med prioritering av det knappa utrymmet. Även där fanns en idé om att skapa öppna kvartersstrukturer för att använda den knappa ytan så effektivt som möjligt. Idén föll i detta projekt på eget grepp, då det allmänna gångstråk som planerades genom en av bostadsgårdarna inte bara skapade osäkra territorier utan också stal utrymme från förskolans del av bostadsgården. Vi som arbetade med social hållbarhet och barnperspektivet i projektet, påpekade riskerna med denna lösning. Kvartersstrukturen medgav flera alternativa gångpassager förbi detta kvarter så i detta fall blev lösningen att plocka bort gångstråket, vilket ökade tydligheten och förskolans gård uppnådde drygt 3000 kvadratmeter i enlighet med Boverkets riktlinjer (se figur på föregående sida).  

I den här artikeln lyfts en utmaning som blir alltmer aktuell då samhällen förtätas och omvandlingsområden planeras, där svåra prioriteringar och kompromisser mellan olika intressen är ofrånkomliga. Artikeln belyser hur öppna kvartersstrukturer med otydliga territorier i slutändan kan innebära mindre friyta för alla, i och med otydligheten det medför. Utformningen som syftar till att välkomna alla och som i vissa fall även syftar till att kompensera för knapp yta kan få motsatt effekt om den istället leder till att ingen känner sig välkommen och ingen därmed nyttjar den aktuella ytan. Planerar vi istället för tydliga territorier och gränser mellan det privata och det offentliga kan vi skapa goda förutsättningar för social hållbarhet i form av trygghet, orienterbarhet, identitet, rekreation och sammanhållning. För hur goda våra ambitioner än är när det kommer till den öppna stadsväven där alla är välkomna, kommer inga möten att ske på platser där ingen vill vistas.

Johan Wahlgren
Geograf med fokus på social hållbarhet inom samhällsbyggnad
johan.wahlgren@tyrens.se