Kan vi avvänja oss från kasinoekonomin?

0
281
Copyright: Tobias Sterner /Svensk Byggtjänst

Många har nog sett tv-serien Game of Thrones. En serie som de allra flesta följde med stor entusiasm och som blev djupt besvikna över slutet. Utan att gå alltför djupt in i seriens handling och slut, så kom jag över en artikel under mitt eget beklagande som på ett klockrent sätt förklarade vad vi tittare hade genomgått.

En process som vi nog alla kan hålla med om syns både i filmindustrin som i verkligheten. Vi hade gått från att se världen utifrån ett sociologiskt perspektiv, där det finns ett tydligt samspel mellan individer och parter i en oviss händelseutveckling som styrs av strukturer, normer och känslor. En verklighet med ett jämlikt maktspel, till ett psykologiskt perspektiv där vi följer oövervinnerliga karaktärer och tydliga förlorare i återkommande “cringe” – pinsamheten på ett löjligt tragikomiskt sätt.

Vi ser det bland influencers, vi ser det i aktiesparande, vi ser det i politiken, vi ser det i betygshetsens skola och vi ser det i plastikoperationernas era. Vi lever i en kasinoekonomi som Andreas Cervenka, ny med boken “Girig-Sverige”, skulle kalla det.

Vi följer våra förebilder genom sociala mediernas perfektionistiska lins och försöker oss på att själva bli störst, bäst och vackrast. Samtidigt gör våra förutsättningar sig gällande. “Snabba Cash” gäller i förorterna där skjutningar och död råder, samtidigt som det i startup-världen suktas efter nästa “unicorn” (miljardbolag).

Kan man bli rik i orten? Tidningen Breakit visade att 0,81% av investerat kapital nått bolag med en adress i en förort – blir vi då förvånade när den väg som är upptrampad är den som leder till att bli kriminell? Några andra referenser finns ju inte till.

”Ger hårt arbete den tur man behöver för att få det man förtjänar? Eller är det kanske så att de flesta av oss kämpar och helt enkelt inte kommer komma någon vart?”

Vi har blivit hjärntvättade av de amerikanska självhjälpsböckerna, superhjältefilmerna och försöker intala oss själva, psykologiskt, att vi har makten över vårt öde. Hela vårt öde. Ger hårt arbete verkligen det man förtjänar? Ger hårt arbete den tur man behöver för att få det man förtjänar? Eller är det kanske så att de flesta av oss kämpar och helt enkelt inte kommer komma någon vart? För att det inte är meningen. Sociologiskt så ser det ut som så. Psykologiskt vet vi också det.

Vi ser att vissa inom filmindustrin och i sociala medier har oproportionerligt mycket tur och förstår att något inte verkar stämma. Vi vet, innerst inne, att det är djupt orättvist och det gör spelet ovärt att spela, för det är riggat.

Vi lever i en kasinoekonomi där alla går runt och tror att de kan vara vinnare. Under pandemin så bromsades livet av för många och vi hamnade i limbo. Många fick sina drömmar krossade, livsverk tillintetgjorda och livet taget. Under samma tid så ökade antalet ISK-innehavare med 400 000 personer under 2020. Största ökningen är bland unga 18–35 år och som nu är de som får ta den största smällen av börsnedgången, däribland jag själv som förlorat ca 40 procent av mitt innehav[1].

Men misströsta icke, Sverige är en av de länder i världen med högst andel dollarmiljardärer – 8 personer per en miljon invånare, eller 14 nya kronormiljardärer varje månad. “Bara” det ska firas, allt annat ska vi aktivt “tänka bort” med affirmationer från uppladdade bilder, droger och annan kortvarig njutning som shopping eller Tiktoks oändliga flöde av tidsfördrivande klipp. (Svenska miljardärer äger lika mycket som ryska oligarker, om du inte visste det[2].)

På ett psykologiskt plan vill ingen vara dum nog att göra “fel”, att vara en förlorare, att inte utnyttja systemet när systemet tillåter det. Vi har gjort det vi trott på, men på ett sociologiskt plan har vi fördärvat varandra. Vi har förslavat oss själva in i avgrunden som nu stavas maktkoncentration, oligarki, nepotism, korruption och spel för galleriet. Vi tycker att slutet på Game of Thrones är cringe, ja hela samhället är makalöst cringe. Din akutmottagning är ju, hör och häpna, inte så akut längre? Samtidigt som alla partier vurmar för bättring.

”Vi får inte tappa det sociologiska perspektivet, annars kommer vi finna oss själva i ett narrativ där en person med en drake kan ödelägga en hel stad för sin egen vinning.”

Trots mina unga år så är jag otroligt cynisk. Positiv, men cynisk. Jag är orolig för framtiden och känner mig mer och mer hopplös inför den. Vad kan lilla jag egentligen göra? Vad ska det stundande valet egentligen leda till? När verkligheten kommer i kapp en så inser man att psykologin inte räcker till. Det är inte bara jag i relation till min omgivning jag ska tänka på, utan jag måste tänka sociologiskt, hur vi gemensamt kan börja agera annorlunda för att lösa de behov, problem och önskemål som finns i samhället i dag.

Vi får inte tappa det sociologiska perspektivet, annars kommer vi finna oss själva i ett narrativ där en person med en drake kan ödelägga en hel stad för sin egen vinning, även om det kan te sig fullkomligt spritt språngande galet och onödigt. Som invasionen av Ukraina.

Foto: Tobias Sterner /Svensk Byggtjänst

Robin Rushdi Al-Sálehi
Grundare av lokaldelningsplattformen Vakansa och affärsutvecklare på arkitektbyrån Codesign

[1] https://www.svd.se/a/pA3kXw/isk-tak-kan-missgynna-pensionssparare

[2]https://www.dagensps.se/investerardygnet/svenska-miljardarer-ager-lika-mycket-som-ryska-oligarker/