Planeringsarkitekten Lina Kumlin ger staden egen röst i ny roman

0
352
Foto: Lina Broström

Platsen är en hörnsten i skönlitteraturen. Men sällan får den så stor betydelse som i Per Anders Fogelströms bokserie Stockholm från 1860–1968.

Med debutromanen Staden. I Råttans år plockar planeringsarkitekten Lina Kumlin upp stafettpinnen från Fogelström och väver en berättelse där staden och dess områden, husen och livet däremellan är avgörande drivkrafter för huvudpersonerna.

Berättelsen följer ett antal personer och familjer med olika bakgrund och åldrar och som bor i olika delar av Stockholm: Kungsholmen, Vasastan, Sollentuna och Husby. Tidsmässigt utspelar sig i råttans år, det vill säga 2020 enligt den kinesiska zodiaken, och i huvudsak under pandemins första månader.

– Jag ville gestalta en speciell tid som på något sätt satte strålkastaren på hur ojämlikt vårt samhälle är. Hur vissa grupper pekades ut och fick höra att anledningen till att så många smittades i ett visst område, eller med en viss bakgrund, hade kulturella förklaringar när det snarare handlade om trångboddhet och att de arbetade i serviceyrken där det inte gick att undvika kontakt med andra människor, säger Lina Kumlin.

– Pandemin visade också hur viktigt det är med parker och grönområden i våra städer för rekreation och för att kunna mötas på ett smittsäkert avstånd.

”Jag vill se staden som en person med egen röst”

Att vi träffas utanför Stadsbiblioteket i Stockholm, detta nyklassicistiska mästerverk av Gunnar Asplund, känns helt rätt. Än mer så eftersom det just nu genomgår en omfattande restaurering: byggställningarna understryker den stad i förändring som både Fogelström och Kumlin gestaltar på sina respektive sätt.

Som planeringsarkitekt med mångårig erfarenhet har hon också bokstavligen varit med att forma staden. Men författardrömmarna är ännu äldre, berättar hon. En dokumentär om Per Anders Fogelström – och en omläsning av Stadseriens fem böcker – gav drömmarna riktning och fokus.

– Jag tänkte att o­m man skulle ta skriva något liknande men som utspelar sig i dag. Hur skulle man göra det då?

Illustration: Fredrik Swahn

Hur tänkte du på detta med att få in stadsplanering och arkitektur som en naturlig del i berättandet?

– Det hade jag ingen direkt plan för, men jag har ju har ju gått ett par skrivarutbildningar under tiden jag arbetade med den. Det jag har fått kämpa med är annars är att allt jag vill säga kanske inte ska sägas i just den här boken.

Det litterära skrivandet skiljer sig markant från det som tillhör det vanliga jobbet, rapportskrivande och annat.

– Det har ju varit en process att hitta rätt nivå och hela tiden ändå hålla fast vid att det är människorna som ska vara i fokus, att allting tjänar berättelsen, säger Lina Kumlin.

– Och så har jag velat se se staden som en egen person, med en egen röst också.

Hur tänker du dig denna person?

– Staden är inte en och samma person, det beror väldigt mycket på var man bor och vilken tillgång man egentligen har till staden.

Omfattande research ligger bakom boken: det blev många familjeutflykter till de platser som beskrivs i boken, och där Lina Kumlin observerade och antecknade.

Dessutom har hon intervjuat ett antal personer för att lyfta in erfarenheter och röster ”så att det blir rätt”.

Erfarenheterna av att arbeta som planeringsarkitekt i socioekonomiskt utsatta områden har varit givande. Men det har också sått tvivel på professionens förändringskraft: vilken skillnad gör det egentligen för att bryta utanförskap och socioekonomisk utsatthet?

– Stadsbyggnad är ju verkligen bara ett verktyg, men det finns ju också väldigt många fler. Det kanske inte är fler bostäder som behövs i de här områdena, utan arbeten. Och det är ju inte alltid så lätt att planera för.

– När jag väl fick idén till vad för slags bok jag ville skriva så var det ju mycket det här som var drivkraften, en förhoppning om att det kanske skulle göra större skillnad med en sådan här bok än med en rapport.

Du inleder också boken med en dedikation och ett slags uppmaning till de som vill förändra eller förbättra stad och samhälle…

– Det är många som kämpar på. Och kan det bli fler så vore det ju härligt.

Har skrivandet bidragit till ett slags katarsis när det gäller den frustration som du beskriver?

– Det är ju mycket terapiarbete i att faktiskt få möjligheten att omsätta frustrationen i text. Sedan är det också ett slags pågående sorgearbete över samhällsdebatten.

– Och att de här skjutningarna verkligen fortsätter att ske.

Vilken roll spelar samhällsplanerare i den utvecklingen?

– Då tycker jag att vi ska ställa kommunerna till svars, de som har sålt ut bestånden i de kommunala bostadsbolagen, inte minst i de ”finare” områdena. Det skulle jag önska att vi riktade blicken på också. De mest segregerade områdena är ju inte alltid de som vi kallar socioekonomiskt utsatta, utan de finns här borta, säger hon och pekar bortåt Vasastan.

Det har saknats krav på att köparna måste hålla det köpta i visst skick, vilket bidragit till brister underhåll och bidragit till att göra dem oattraktiva.

– Därför är kanske inte det rätta sättet att göra de här områdena mer attraktiva att bygga ännu fler bostäder. Och om vi gör det så måste vi också se till att få till service, fritidsgårdar, jobb och så vidare i mycket högre grad än vad som finns där i dag, säger hon.

Foto: Linda Broström

Många vill också nyansera bilden av miljonprogramområdena, alltså att det i huvudsak är den arkitektoniska och planmässiga gestaltningen som är boven i dramat, medan mer komplexa sociala processer har hamnat skymundan. Det visar också de exempel från områden där de boende brinner för just sin närmiljö, som kämpar mot rivningar och sådant som anses vara förbättringar – de har kämpat under många år för att förädla sin närmiljö och hyser därför staka känslor och band till den.

– Jag är generellt sett ett fan av byggd miljö i den mänskliga skalan, och att människor känner en tydlig koppling och identitet till den stadsdel eller område som de tillhör. Men det är ju min utifrån blick och mitt tyckande. Och det blir också problematiskt just när det inte finns den här breda representationen inom professionen, alltså också av människor som är uppvuxna i Husby eller i motsvarande område.

”Att vi säger ’Nej, men vi är inte rasistiska’, och hänvisar till olika policydokument som stöd för detta. ’Vi har ju skrivit att vi inte ska vara det, så hur kan vi vara det?’”

Lina Kumlin vill också utmana den svenska självbilden, som hon beskriver det. Den ibland fyrkantiga självgodheten som frånhänder oss ansvar för mycket av det negativa i samhället.

– Att vi säger: ”Nej, men vi är inte rasistiska”, och hänvisar till olika policydokument som stöd för detta. ”Vi har ju skrivit att vi inte ska vara det, så hur kan vi vara det?”

– Det är en sak att säga att här skulle det nog kunna vara bättre, men det är något annat att aktivt försöka bidra till att bryta mönster. Hur det ser ut med representationen i företagsledningar och liknande? Våra arkitekturutbildningar speglar ju inte heller hur samhället i övrigt ser ut. Jag jobbar bland annat med min gamla högskola, och tycker att det ser ganska likadant ut nu som när jag själv gick där för 20 år sedan.

Men i ett litterärt verk blir representationsperspektivet något annat: en romanförfattare varken kan eller kanske bör ha samma erfarenheter som personerna som skildras. Per-Anders Fogelström lär ju knappast ha stått och tvättat för hand i Hammarby sjö, men skriver likväl om det med den äran.

– Nej så är det. Men jag har bott i många av de områden som jag använder mig av i boken, i Husby bland annat. Däremot har jag ingen koppling till Sollentuna, utan det var just att hitta det där området som ligger precis intill. Sedan har jag varit ute mycket i de här områdena medan jag skrev boken och sen har jag ju använt också min mormors historia.

Tiden och tidsandan är också viktiga aspekter i boken. Eftersom Råttans år är tänkt att vara en första del i en längre svit kommer Lina Kumlin att röra sig bakåt i tiden i kommande böcker: nästa del ska utspela sig på 1980-talet. Det blir ett sätt att ta sig an den historielöshet som Lina Kumlin ibland tycker sig märka av i samtidsdebatten.

– Jag tycker exempelvis att det är väldigt fascinerande med alla de här demonstrationerna som ändå pågick under hela åttiotalet i stort och smått, och det är någonting fint med den idealism och känsla av sammanhang, av att göra någonting tillsammans för varandra, som jag tycker fanns då. Den finns ju fortfarande kvar, men den är inte lika synlig i dag.

Individualismen präglar också den gestaltade miljön. Gemensamhetslokaler rationaliseras bort, och mötesplatserna mellan människor minskar. Det i sin tur riskerar att spä på utanförskap och social samhörighet – och i förlängningen att yngre lockas in i kriminalitet av kriminella gäng som erbjuder de sammanhang som försvunnit i takt med att de gemensamma säkerhetslinorna kapats av.

Som författare har du passerat det första nålsögat och blivit publicerad. Vad har du för planer inför framtiden?

– Det blir ju jättespännande att se hur romanen tas emot. För jag har förstått av andra skrivande personer att det är en sak att bli publicerad, men en annan hur den tas emot. Och det kommer ju förstås också avgöra framtiden – även om jag vet att jag kommer att fortsätta skriva oavsett vilket.

Text: Fredrik Hielscher
Foto: Linda Broström

Staden. I råttans år Romanus & Selling, 2023

Lina Kumlin

Född och uppvuxen i Huddinge i södra Stockholm.

Bor med familjen i Nyköping sedan 2022.

Är utbildad planeringsarkitekt med lång erfarenhet av arbete med olika slags samhällsbyggnadsfrågor.

Har tidigare fördjupat sig i ensamhet ur ett stadsbyggnadsperspektiv och suttit med i Nordens välfärdscenters expertgrupp kring hälsosamt åldrande.

Utöver författarskapet är hon konsult med fokus på hållbar samhällsutveckling och undervisar i ämnet.